Jag hade under flera år sysslat med löpning på motionsnivå, men jag hade ofta svårt för att motivera mig. Varför sprang jag? För att inte gå upp i vikt, för att hålla mig i form, eller?
Jag ville ha ett mål. Ett mål att sträva efter. Tjejmilen blev därför det perfekta målet. Nu hade jag något att sikta mot när jag tränade. Målet var inte att bli bäst, men Tjejmilen var en bra morot.

Nybörjarfel
Då, i början av min joggingkarriär, sprang jag sällan längre än tio minuter, högst en kvart. Det tog mig lång tid innan jag hittade en skön rytm att springa i. Jag försökte under sommaren att träna åtminstonde två gånger i veckan. Ibland också något jympapass.
Självklart lyckades jag inte träna som planerat varje vecka. Men trots det ökade träningspassen så småningom i både längd och i tid. Då det var dags för Tjejmilen hade jag ännu inte provat på milen, men näst intill.

Tjejmilen var en fantastisk upplevelse!
Tänk att kunna stå vid start och ha ett leende på läpparna och ändå veta att en hel drös med tjejer kommer före in i mål utan att det betyder så mycket. Nervositeten fanns, men på ett positivt sätt. Snart skulle jag ha sprungit en mil! För visst sprang jag hela milen, och det tillsammans med tusentals andra tjejer. Det hade till och med varit lättare än vad jag väntat.
Efter Tjejmilen vågade jag börja springa längre träningspass, pass på en timme var inte längre främmande. Löpningen blev mer och mer behaglig och naturlig. Det var härligt att känna det som en avkoppling när man stack ut på en runda.
Den där milen hade fört med sig självförtroende och fick mig plötsligt att tänka vansinniga tankar. Under perioden efter Tjejmilen hade en arbetskamrat och jag börjat jogga tillsammans under vissa luncher. Det var mycket lättare och trevligare att jogga tillsammans med någon, dessutom var det ett skönt avbrott under dagen. Jag försökte undvika att träna på kvällarna då jag inte tycker om att springa ensam i mörkret. Det var under en av de där lunchpassen som min kollega berättade om hur fantastiskt det var att springa olika maratonlopp. Det lockade mer och mer att utmana ödet. På senhösten bestämde jag mig. Visst, visst skulle jag springa en mara, varför inte?

Ett halvår
Ord blev till handling, och efter att ha övertygat oförstående vänner och bekanta om den eventuellt kommande bragden var första steget att lägga upp något slags träningsprogram. Jag hade trots allt bara drygt ett halvår på mig innan det var dags för Stockholm Marathon.
Jag gick raskt och köpte mig ett par nya skor efter att ha sprungit ett pass på två mil i ett par, plötsligen, för trånga skor. Konstigt, de hade aldrig tidigare varit för trånga. Tydligen blev skorna trängre efter 15 kilometer.
Under hela vintern tränade jag tre pass i veckan, mellan 30 och 60 minuters löpning. Efter denna, lite plötsliga, långlöparsatsning blev jag naturligtvis sjuk. Men jag klev snart ur sängen och fortsatte envist att följa mitt program. I mars och april försökte jag hålla tre pass i veckan men denna gång sprang jag stenhårt kring timmen. I maj var det planerat att jag skulle springa fyra pass i veckan varav ett pass skulle ligga på 20 kilometer, två Tjejmilar! Men det bekom mig inte, mina referensramar hade vidgats. Jag hade utmanat ödet och gav mig inte. Jag höll programmet som planerat förutom en vecka då jag tog det lugnare. Jag kände lite smärta i ett knä, men efter den lugna veckan vågade jag springa på igen och allt var som det skulle.
Sista veckan före loppet vilade jag i stort sett hela tiden från träning. Dagen kom då domen skulle fällas. Jag hade tränat bra, men jag visste inte om det var tillräckligt. När jag tänkte efter slog det mig att jag faktiskt varit ganska slut de gånger jag sprungit 20 kilometer. Nu skulle jag springa dubbelt så långt och lite till!
Jag borde ha tränat mer och åtminstonde sprungit 30 kilometer en gång! Jag var nervös. Det var ändå för sent. Mardrömmarna natten som varit hade varit tillräckliga. Jag drömde att jag missade starten, vrickade foten och kollapsade av vätskebrist. Det fick räcka.

Oj, jag klarar det!
Startskottet small, och den långa resan hade börjat.
Efter att nyfiket ha studerat mina medlöpare i både löpstil och klädsel under den första milen, försjönk jag i olika tankar. Var tredje kilometer avbröts jag av vätskekontroller.
Plötsligt vaknade jag till. Det är bara en mil kvar! Kunde det vara sant, bara en mil, jag hade inte ens funderat på att bryta. Var det nu man skulle få kramp och illamående? Eller var det nu jag skulle svimma av utmattning? Jag kände efter. Visserligen hade jag ont i min blånagel som jag tappat och ena knät ömmade lite, men det hade det gjort en bra stund så det störde inte längre. Vad fanns det då som kunde hindra mig.
Under tiden jag funderade lyckades jag ta mig fram (ja, för skönlöpning var det inte), ytterligare några kilometer. Nu var det inte längre frågan om jag skulle lyckas. Sällan! Om jag så skulle bli tvungen att krypa in i mål så skulle jag dit. Tiden, det var den som nu, de sista kilometerna, fick huvudrollen i mitt tankearbete.
Medan jag funderade på det sprang mina '"gyllene skor'" mig ända in till mål där jag hyllades, liksom alla andra, som dagens segrare. En tanke dök åter upp i glädjeyran, varför skulle inte jag ha kunnat när så många andra kan.