I hela mitt liv har jag sprungit och under hela min vuxna tid har jag undrat varför. Jag har lite halvhjärtat sökt förklaringar i biologin, psykologin och evolutionsteorier. Vad är det för drivkraft eller genetisk förklaring som ligger bakom det här behovet? Är vi ämnade för löpning – att kunna ta oss långa sträckor från en plats till en annan i jakten på föda, för att undvika fara och i sökandet efter trygghet och social samvaro? Eller handlar det om en inre drivkraft, en oro? Är det som ordspråket säger att summan av alla laster är konstant? Skulle jag hänge mig åt något annat i samma utsträckning om det inte fanns löpning?

Jag vågar påstå att jag inte springer från något. Jag springer snarare för något. Jag springer för att må bra, för att hålla mig stark, för att få tid tillsammans med mig själv och för att få vara ute och möta årstider med tillhörande ljus och mörker, dofter, färger, den bitande nordanvinden, den sugande djupsnön och skaren som varken bär eller brister. Jag springer för att härda mig i den kompakta julivärmen under gassande sol och för att lyftas fram i den tidiga aprilmorgonen av svala och fläktande vårvindar ackompanjerad av fågelkvitter. Jag springer av olika anledningar. Varje runda fyller en funktion - har ett syfte som jag inte alltid är medveten om.

Och om jag inte var en ”löpnörd” från början så blev jag verkligen biten efter löparresan med Springtime Travels i Portugal. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken om det inte var för min vän och löparkompis Anna-Karin som tyckte att det här skulle vara en bra uppladdning inför Stockholm Marathon. Det skulle bli en ”aktiv semester” (och då menar jag aktiv!) med fysisk helpension som innebar ett smörgåsbord av träningsmöjligheter under ledning av erfarna, kunniga och pedagogiska idrottsprofiler – proffs helt enkelt!

Vi for till Monte Gordo – ”The sunniest spot in Europe” - ett hundratal glada motionärer av olika grad. På Scandinavian Training Camp insåg jag snart att många av oss hade något gemensamt – löpning.
Redan tidigt den första morgonen samlades vi i hotellets entré och gav oss tillsammans ut på en ”morgonjogg” längs Sydatlanten, på den utmärkta stranden som var plan och med hårt packad sand efter föregående flod och ebb. Vi sprang där med den uppåtgående solen i ansiktet, småpratade och lärde känna varandra.
Redan då kände jag att den här veckan skulle bli bra, riktigt bra. Efter en stretch på stranden var det dusch och sedan frukostbuffé och här gällde det att ”ladda om” till nästa pass – gympa med Johanna. Efter den första dagens andra löppass - en ”sjua” i en intilliggande pinjeskog med helsköna löpstigar och följande middagsbuffé på hotellet - var det en smal sak att somna på kvällen.

Den ena morgonen tog vid efter den andra och vi som gillade att springa, vi ”morgonjoggade” medan andra stavgick, och vi väckte på så sätt kroppen skonsamt varje dag. Som heltidsarbetande skolledare, med fem hemmavarande barn, tre krävande dvärgschnauzertikar och därmed ett fullspäckat veckoschema, var det nästan skrattretande när jag och min kompis hade fullt sjå att få ihop dagarna utefter träningsprogrammets rika utbud. Resultatet kan sammanfattas med orden jag läste på en av ett landslags t-shirts (Ukraina tror jag det var): ”Train, eat, sleep – repeat!” Det var precis det vi gjorde – hela veckan! Och som glad amatör och ”frilufsare” började jag plötsligt intressera mig för att snegla mot bättre tider, nya och annorlunda distanser, att putsa på löpsteget och därmed på allvar planera löpträningens uppläggning.

En av veckans höjdpunkter var ”bergspasset”. Vi bussades upp i de kuperade delarna ovan Monte Gordo och där släpptes vi av för en löptur alternativt stavgångstur på 10 eller 14km. Där for vi fram, uppför och nerför bergssluttningarna som kantades av olivträd, apelsinlundar och små bygator med intilliggande låga vitkalkade hus. Hundar skällde ut oss och portugiser hejade på oss längs vägen.

Det finaste med resan var alla möten med fantastiska personer som alla delade passionen för löpning. Vi kunde sitta i timmar och prata om just detta. Om tider, löpsträckor, förestående och bakomliggande lopp, pulsklockor, löpskor, vätskbälten, blåsor och ömma knän… Alla var överlyckliga över att få mötas och förenas i det som har med löpträning att göra. Vi som var där hade förmånen att få springa med Ewy Palm och Susanne Johansson – båda kända löparprofiler som var med på lägret för att dela med sig av sina kunskaper, träningstips och berättelser som tiden som elitlöpare. Jag minns speciellt en dag när vi sprang intervaller och stegringslopp i Västra skogen i Monte Gordo. Vi var ett gäng på åtta kvinnor som sprang tillsammans. Vi sade inte mycket men delade allt den stunden. Och Ewy och Susanne lockade fram det bästa och det mesta ur oss när vi for fram mellan tallarna, förbi den blommande vårgula ginsten och längs med stigen av sand som gav oss lätta, lätta fötter. Det var magiskt.

Den sista dagen ”sprang vi till Spanien”. En grupp på femton personer gav sig småjoggandes av på lördagen vid tolvtiden med vätska och lite pengar till färjan som går mellan Vila Real i Portugal och Ayamonte i Spanien. I Spanien sprang vi söderut längs Guidanafloden som flyter upp mellan Portugal och Spanien. Vi tog oss till en liten stad längs kusten och åt på strandens taverna en lätt lunch bestående av en varm smörgås, vatten eller läsk och färska jordgubbar. Alla var glada och lätta om hjärtat – vi skrattade och njöt i fulla drag. Det blåste en svalkande bris från havet och solen höll oss lagom varma. Sedan vände vi och sprang hemåt igen. Det var en fantastisk dag där vi tillryggalade ca 27km – ett härligt och avslutande ”återhämtningspass”.

Hemma i Sverige igen fick jag stålsätta mig för att inte springa de första dagarna. Vi hade blivit tillsagda att ta det lugnt efter en veckas hård träning. På onsdagen tog jag på mig löpskorna och hade enligt coach Szalkais fyratimmarsgrupp ett intervallpass på 8km samt fem km uppvärmning och nerjogg framför mig. Som jag såg fram emot att få ta mig ut i min skog och flyga fram på löpstigarna! Nåja, jag flög inte fram – men nästan. Stärkt i kroppen och i knoppen kändes varken arbete eller storhushåll särskilt betungande – tvärtom. Och nu känns till och med Maran som en gåva som ligger där och väntar på mig den 9 juni. I fortsättningen tar med mig löpskorna i packningen vart jag än åker i världen. Undrar hur stranden i Fig Tree Bay, Cypern är att springa på…(man kanske skall passa på och springa till Turkiet)?
Veronica Råberg