Jag har alltid fascinerats av uthållighet. När jag under flera år tävlade distans på mina hästar tänkte jag inte så mycket på min egen träning. Det mesta av energin gick åt för att träna hästen på rätt sätt. Att jag själv blev uthållig av att rida timmar i sträck tänkte jag inte så mycket på. När hästen sedan såldes och jag bestämde mig för att göra Tjejklassikern, i ett första steg till En Svensk Klassiker, var jag sedan fast i träningsträsket. Jag ville utmana kroppen mer och mer för att se vad jag orkade med. Det här med att spara på krafterna för att orka hela vägen har jag i ryggmärgen sedan distansridningen där hästen ska genomgå en veterinärbesiktning efter målgång och då ska vara så pass pigg att den skulle kunna gå en tur till.

Resan till Dubai var planerad men samtidigt som jag ville hälsa på våra vänner ville jag springa ett marathon utomlands. När vi kom på den roliga idén att sammanföra dessa aktiviteter bokades resan omedelbart. Hösten gick snabbt och äntligen var det dags att åka!

Resan ner till Förenade Arabemiraten gick över Istanbul och allt fungerade jättebra. Tyvärr regnade det de första dagarna av vår tid i Dubai. Det är inte så vanligt att det kommer så mycket regn. Snittnederbörden ligger på 17 mm under regnperioden. Under tiden vi var där kom det 108 mm! Vägar var avstängda, skolor stängda och bilar stannade lite varstans. Vi besökte flera av alla köpcentrum som finns i stan. Pengar är runda, de ska rulla. :-)

I slutet av veckan kom dock solen och värmen tillbaka. Temperaturen låg strax över 20 grader på dagarna. Vi besökte poolen, stranden och några andra vackra platser. På onsdagen provsprang jag lite för att känna på luften och hur kroppen kändes. Det blev en kort tur på 3 km.

Dagen före tävlingen åkte jag, tillsammans med min kompis, Frida, för att hämta nummerlappen och mitt ”racepack”. Efter lite cirkulerande och letande hittade vi rätt bland alla stora skyskrapor. Jag försökte äta rätt under veckan men inga av mina vanliga rutiner kunde följas så matintaget dagarna för tävlingen var inte så bra. Uppladdningen blev inte som jag hade tänkt och maten kvällen före tävlingen blev några pizzabitar. Inte optimalt direkt. Jag gick och la mig i god tid på kvällen. Jag somnade snabbt och vaknade av klockan vid 5.30. Jag steg upp och kokade havregrynsgröt som jag försökte få i mig men det gick inte lika lätt som det brukar. Illamåendet kom över mig samtidigt som klockan gick alltför fort. Jag lämnade mer än hälften. För första gången på en längre tävling befann jag mig på plats och resan till starten skulle endast ta ca 20 minuter om vi inte fastnade i någon bilkö. Eftersom den risken fanns så blev jag ännu mer nervös. Frida körde mig till starten. Vi åkte från deras hus vid 6.00 som vi hade planerat. Vi hittade rätt och fick parkering nära starten. Nu var det inte långt kvar och fjärilarna i min mage flög runt, runt.

Jag såg några fler svenskar som jag hejjade på. När jag sen stod i klungan vid starten säger en man bredvid mig ”Where are you from?” ”Sweden” svarar jag. ”Det är jag med!” sa han. Tänk att av alla människor i denna stora klunga på 900 personer så står jag bredvid en man från lilla Sverige som ligger så långt borta.

Starten går och vi springer iväg genom Zaabel park. Det är gryning och temperaturen ligger på 11 grader. Det finns mycket att titta på. Banan sträcker sig längs med vägen som ska ta oss ut till Beach Road’en där vi ska springa många km. Beach Road’en är en raksträcka och vi ska springa fram, vända runt refugen och tillbaka samma väg, i psykets marathon. Jag springer och tittar på alla fina hus som ligger efter vägen och de enorma skyskraporna. Vägen är kantad av publik som tittar på och jag hör ”Hejja Sverige” flera gånger. När jag närmar mig vändpunkten möter vi tätklungan med bla Heile Gebreselassie. Vilket tempo! Jag höjer armarna, klappar händerna, tjoar lite och känner rysningarna gå igenom kroppen. Vilka grabbar och tjejer! Va de är duktiga!

Vid vändpunkten kommer extra energi och jag som försökt hålla 5.15-5.20-tempo tittar på klockan och ser att jag nu springer under 5. Jag saktar ner lite igen. Vätska delas ut var 5’e km i form av en halvliters flaska vatten. Det finns också små muggar med energidryck. Jag dricker av båda. Solen har gått upp och på himlen finns inte ett moln. Det börjar bli varmt. När jag sprungit 30 km står klockan på 2.40. Jag tänker att målet att komma under 4 timmar kommer att gå galant! Jag börjar bli kissnödig. Vid 35 km står några bajja-majjor. Jag ser en deltagare som går in. Attans! Jag får vänta. Går in och vill inte sätta mig. Får halvstå. Det är jobbigt för mina lår som börjar bli rejält trötta. Nu sjunker tempot rejält och jag går ganska långa bitar och småjoggar lite. Låren gör ont!

När det är 2 km kvar är det en svensk kille som delar ut ananas och apelsinbitar. Han säger ”Kom igen nu, inte långt kvar”. Jag hajjar till av att höra en svensk röst. Jag tittar på klockan och det börjar gå upp för mig att jag inte kommer klara mina 4 timmar. Sista biten in mot mål springer jag på lite och känslan att springa in under målportalen är underbar! Tiden slutar på 4.03.38.

Under eftermiddagen har jag bokat en ”hot stone-massage”. Den var underbart och det kändes skönt för mina muskler som tagit min så långt. På kvällen var vi ute och åt jättegod på mat på en otroligt lyxig restaurang. När vi kom hem somnade jag nästan innan jag nått kudden.

Dagen efter kom träningsvärken i låren som ett brev på posten. Aj, aj aj. Trappor var inte kul. Men i övrigt kände jag mig fräsch i kroppen.

Nästa mara ska jag under 4 timmar!!!