Nu har jag kollat igenom dagboken och valt ut mitt bästa pass 2016. Som jag skrev i min blogg här på Marathon.se när jag för jag tog ut mitt bästa pass någonsin har jag tyvärr inte haft så många riktigt bra pass under årets som gått. Men flera riktigt kul pass har det ändå blivit och några pass där det till och med gått bra och över förväntan. För just att ibland få till pass där det går så mycket bättre än det borde, det är en fin detalj som gör passet än mer minnesvärt. 

De fåtal riktigt långpass jag kört under året går bort, då jag oftast haft viss smärta efter en tid in i passet. Inga pass heller där passet och naturupplevelsen totalt gett det ”bästa passet 2016”. Närmast där kommer en härlig ”pricka tiden” löpning på Stranden i Thailand precis i början av 2016. Det gav en riktigt schyst flyga fram känslan på en fantastisk strand, samtidigt tog en svag känning i hälsenan bort lite av känslan i helheten på det passet.

Så mitt val blir ett pass på fantastiska Stockholms Stadion löparbanor. Alltid en viss känsla att springa där inne, speciellt som träningen den dagen i slutet av juni gick klart bättre än förväntan. Efter att ha dubblat med först Comrades Marathon och sen sex dagar efter ASICS Stockholm Marathon var min kropp, och framförallt en av mina hälar/hälsenor riktigt sargad. Så det hade varit klent med träning, utan mestadels vila, omstarter, vila och åter omstart. Nu var det omstart igen för fartpass. 

Passet var ursprungligen riktat till Louise Wiker som jag tränar. Hon skulle köra ett av mina favoritpass, som lyder 3 x 1200-800-400 meter. På en 400 meters bana blir det alltså 3 varv- 2 varv-1 varv och sedan upprepar man denna serie tre gånger.

– Min ambition innan passet var att hjälpa till med farten på någon intervall och sen stå över lite då och då för att klara hålla fart när jag skulle anföra passet. För att säkra upp passet, om jag nu inte skulle klara köra mer än en intervall, var en av mina ständiga träningskompisar Andreas Carlborg också med.
Vilan skulle vara 1 minut mellan varje intervall. Men för att få en mental omstart inför varje serie och för att våga trycka på sista intervallen i varje serie (400 meters) tog vi 2 minuters vila efter varje 400 meters intervall. Vilan var stående, lite lätt gående runt, inför varje intervallstart. Målbilden gällande fart inför passet var att hålla runt 3.25 min/km på 1200 meter, runt 3.15 min/km på 800 meter och sen runt 3.05 min/km i fart avslutande en-varvaren i varje serie. Som alltid när jag kör och lägger upp intervallpass var målbilden förutom snabbare intervall ju kortare sträcka att varje serie skulle totalt sett skulle gå snabbare.

Eftersom jag var osäker på om jag över huvud taget skulle kunna köra fart bestämde vi att jag testa hålla farten på första intervallen (1200 meter) och om jag inte fixade det skulle Andreas ta över ”dragjobbet”. Men överraskande nog höll det hela vägen och dessutom var känslan att jag nog skulle kunna köra åtminstone några intervaller till.
Efter en minuts vila var det dags igen och nu var det Andreas tur att anföra. Andreas gjorde det han skulle, ökade upp farten ett snäpp och vi höll farten för målbilden innan start. Eftersom både jag och Andreas var lite osäkra på form och kapacitet körde vi vidare som anförare av vår lilla klunga, för att om vi skulle tvingas vika ner oss skulle Louise vara ”sparad” till att kunna köra solo på slutet av passet. Så jag fick åter anföra på 400 meters intervallen som avslutade första serien, och med vetskap om att vi skulle få hela 2 minuters vila efter denna korta intervall var det faktiskt ganska lätt att åter höja farten.

Vi vilade ner och redan här i passet var jag positiv, för jag hade ju faktiskt samlat ihop 2,4 km i intervallfart och nu var det dessutom Andreas tur att anföra den ”långa” på andra serien. Så jag tänkte att jag hänger i och hoppas att det funkar någon intervall till. Och det gjorde det, och inte bara någon intervall till utan jag var med hela passet ut. Dessutom ”slog” vi målbilden vi hade innan passet gällande fart. 

Prestationsmässigt var det inte mitt bästa pass 2016, men när jag väger ihop all delar var känslan under och efter faktiskt den bästa. Jag överraskade mig själv med att klara hela passet både gällande prestation och gällande min sargade häl och hälsena. Jag trodde den sporadiska träning jag bedrivit under nästan fyra veckor skulle gjort att jag tappat mer i status, istället sprang jag nästan snabbare nu än innan min dubblering av långloppen en månad tidigare. Sen får jag INTE väga in hur det kändes i häl och hälsena dagen efter, utan jag riktar in mig helt på känslan under passets gång och den direkta känslan när vi var klara; och alla tre var riktigt nöjda och överraskade av att vi alla hittade så bra flyt.

Som jag skrev är detta ett av mina favorit intervallpass, som du som läser här gärna kan testa om du inte redan gjort det. Det behöver då nödvändigtvis inte utgå från sträckan på 1200-800-400 meter, för det kan bli för långa intervaller för att hålla ok fart. Då skulle man istället kunna utgå från tider, och för enkelhet springa 3 serier med 4 minuter-2,5 minuter-75 sekunder med vilan 1-1-2 minuter. Målbild för den som springer passet blir att höja farten med runt 10 sekunder snabbare per kilometer ju kortare intervallen blir och sen att farten blir snäppet snabbare för varje serie. Så testa passet, det kan ju bli ditt bästa pass 2017!! Jag kan hoppas definitivt att upplägget kommer finnas med bland mina bästa pass även under 2017.