I terränglöpning gäller ett helt annat steg, steglängd och fotisättning än vid slätlöpning. Ett säkert, energisnålt löpsteg även i ojämn terräng, och förmågan att kunna springa avslappnat upp och ner för backar gör att en van terränglöpare kan ligga närmre sitt max än en renodlad banlöpare.

Lidingölopssbanan är känd för sin jobbiga sista mil, tillika den som söndagens Tjejlopp går på. Många backar och skiftande terräng gör att man inte får någon riktig chans att återhämta sig särskilt mycket. Det är därför viktigt att man inte går på för hårt i den första delen av denna mil. Det är lätt att dra på sig mjölksyra, vilket kan ge benen en stum/tung känsla som inte är rolig.

Den sista milen börjar vid Grönsta gärde och redan efter 150 meter kommer den första brutala backen. Den är relativt brant och ganska lång. För högt tempo där och du kan göra livet mycket surt för dig själv under den närmsta timmen eller så.

Den andra backen som definitivt är värd att nämnas är den beryktade ”Abborrbacken”, vilken dyker upp efter nästan fem kilometer. Den är otäckt lång och rätt brant på sina ställen. Totalt är den 550 meter och med en klättring på 40 meter. Lutningen är sju procent. I snitt. (Det är i sådana bacar man brukar sätta upp varningsskyltar.)

Det värsta är dock att man vid flera tillfällen tror att nu äntligen blir det platt… men ack vad man bedrar sig! En lång grusuppförslöpa övergår nämligen i en gedigen asfaltsuppförsbacke.

Det är absolut inget fel att gå när det är som brantast, men ett mycket bra mål för den som känner sig stark och ligger på gränsen är att försöka jogga hela vägen, även om tempos måste dras ner till krypfart ibland. Det är ofta en ganska tuff mental spärr (att undvika promenad när det känns motigt) att ta sig över, men känslan är fantastisk.

Teknik
Ta det lugnt även i utförsbackarna och försökt att ha lite svikt i steget för att undvika alltför hårda stötar. ”Smyg” ner med kontroll på kroppen snarare än att röja ner för backen som en elefant modell större. Att försöka låta så lite som möjligt brukar vara en mycket bra riktlinje. Något som även gäller vanlig asfaltslöpning.
Uppför blir steget lite kortare och det är bra att ta hjälp av armarna här. Undvik i största möjliga mån att sjunka ner i en sittande ställning, utan försök istället att lyfta upp kroppen i en stolt hållning. Det underlättar rörelserna och man kommer lättare framåt.