Taktik för silvermedalj i Lidingöloppet
Vill du också tillhöra den utvalda skaran på Lidingöloppet som klarar tremilen på 2.15 respektive 2.38? Sedan många år är det tiderna som gäller för att få den speciella silvermedaljen i på Lidingloppets 30 kilometer.
Löptränaren Lornezo Nesi vet hur man lägger upp taktiken, men också att det är en lång väg att nå drömmålet på Grönsta.
[ av Lorenzo Nesi ]
Efter mitt första Lidingölopp grät jag. Det var när jag erkände för min bror att jag hade gått en bit. ”Du vet inte vilka backar det var!”.
Det var ingen liten pöjk utan en skamsen 21-åring som snyftade över sin förlorade löparheder. 15 kilometer terräng lät som en rolig och aldrig tidigare genomförd utmaning. Den tacklades med högsta fart från början och slutade givetvis med noll kraft i benen på slutet.
Det tog ganska många år och mil innan jag vågade mig på Lidingö igen och då var det inte längre aktuellt med några juniorklasser att spara distans på. De klassiska trettio kilometerna har blivit en tradition att rama in höstlöven med. De egna halvhjärtade insatserna har sedan länge överskuggats av de åtskilliga löpare som har bett om träningsråd för att klara medaljtiden, den satsande motionärens hägrande mål på Lidngön.
Egentligen får alla fullföljande på Lidingöloppet en medalj (av påstådd brons), men varje sträcka har också en resultatgräns som berättigar till en silvermedalj. Den har blivit något av ett bevis för att man inte bara har tagit sig runt ön, utan också utsatt sig för vedermödor. Något att lägga upp sin träning efter.
Medaljtiden på tremilen är satt till 2:15 för män och 2:38 för kvinnor – en alldeles för stor skillnad i mina ögon. 2.30 hade varit en lämpligare jämförelse. Det skiljer till exempel bara elva minuter mellan det manliga och kvinnliga världsrekordet i maraton och 13 minuter mellan de svenska rekorden.
Vi är för sent ute för att råda över det som gjorts inför till årets lopp, men än hinner man spola bort alla träningsmil genom att disponera loppet lika tokigt som artikelförfattaren gjorde i sina gröna år och så många före och efter honom.
Kom då ihåg att den tredje milen inte är den värsta. Men det är den sista. Vänd på löpriktningen och de flesta skulle påstå att de värsta backarna kommer mot slutet. Då med. Efter 21-23 kilometer skulle man vara nere på banans lägsta punkt med den fruktade Killingebacken väntande fem kilometer från målet. Det är inte svårt att gissa vilka ordlekar som skulle uppstå kring den.
Men nu är det abborrbacken som blivit mytisk vid samma placering, efter 25 allt annat än släta kilometer. Men den som kommer dit utan att ha kramat ur alla krafter har inget att frukta. Man behöver inte ens gråta vid dess åminnelse efter loppet.
Guiden till medaljtiden i 13 avsnitt
I vår guide till medaljen lämnar vi inte några exakta riktlinjer om vilka mellantider man ska ha vid vissa fasta positioner. Alla medaljlöpare skiljer sig nämligen åt. Någon kan vara uthållig asfaltspecialist som tappar massor i backar, en annan kommer från kortare distanser med ett rappt steg som kräver mer energi, en tredje är orienterare som klarar de besvärligare partierna bättre än andra, men har svårt för trängseln på de inledande kilometerna, en fjärde kan få utlopp för sin teknik utför, men hindras om det är folk i vägen. Det gör sig därför inte att skriva hur många minuter respektive mil ska ta.
Vi koncentrerar oss i stället på att beskriva varje parti av banan och lämna råd på hur de ska tacklas. OBS! att siffrorna anger hur många kilometer det är kvar, precis som skyltarna under loppets gång gör.
Km 30-25.5: Rycks inte med i den allmänna startrusningen. Det kommer gott om avsnitt längre fram då ni kan passera de dumdristiga. Lägg dessutom märke till att första km-skylten (”30”) är utplacerad en bra bit framför främsta ledet vilket leder till en hög tid vid 29-skylten om man räknar från startskottet. Nästa kilometer är däremot en av de enklaste vilket inte är lätt att märka i trängseln. Fram till 4,5km är det knixigt och många backar – spara er!
25.5-24: Kraftigt utför i tvära svängar med grus = stor stukningsrisk. Håll koll på både dina egna och andras fötter. Spring inte förbi den första vätskekontrollen bara för att det plötsligt är gott om utrymme. Den energi som ni inte tillför nu kommer att vara den som saknas när krafterna tryter mot slutet.
24-20.5: Efter vätskan väntar den första värstingbacken, som följs av ytterligare ett snäpp upp innan en lång och skön utförslöpa bjuder på den första etappen där man ska trycka på när det blir plant runt Kyrksjön. Dessutom står den stora folkmassan och hejar på vid Lidingövallen. Många höjer på takten där, när adrenalinet får en skjuts, för att sen tappa på det mycket lätta partiet innan man lämnar Kyrkviken. Det finns tid och placeringar att tjäna mellan 22-skylten och nästa vätskekontroll!
20.5-18.5: Ett knepigt och knixigt parti där man måste växla mellan hushållning av krafterna upp till 20-skylten och flyt på efterföljande sträcka som avslutas med ett asfaltparti. In i skogen går det lätt upp innan…
18.5-13.5: …loppets enklaste del tar vid. Med undantag för en backe upp till ”17” och ett litet avsnitt före ”14”, så går det nästan bara utför! Först i sakta mak och sen desto mer. Spring avslappnat, men i hög fart. Mellan km 11 och 15 ska loppets snabbaste snitt loggas in, uppemot tio sekunder bättre än hela genomsnittet.
13.5-10.5: Det absolut värsta partiet på hela banan som inleds redan före ”13”-skylten med ett abrupt, kort men brant motlut efter flera långa nedförsbackar. Sen följer en fullständigt orytmisk sträcka där många Lidingölopp gått förlorade. Håll huvudet kallt. Spring kontrollerat och acceptera att tiderna rusar uppåt.
10.5-10: 500 meter som är värda sitt eget lilla kapitel. Värstingpartiet går över till ren och slät asfalt där man med fördel kan passa på och dricka (om man har tillgång till det) innan villakvarteret plötsligt avslöjar loppets värsta nedförsbacke med mördande brant lutning i dubbla etapper som inkluderar en 90-graders högersväng och dessutom på asfalt som övergår till grus med en ny sväng åt vänster. Bromsa inte ner, hitta i stället rätt flyt utan att krossa lårens framsida som redan tagit en del stryk den senaste halvtimmen. Ta god tid på er vid den efterföljande vätskekontrollen. Om ni inte fyller på rejält väntar energidöden.
10-8: Inleds med en de svåraste uppförsbackarna och när den är slut kommer en knix till! Håll igen, så kommer strax belöningen!
8-5.5: Efter ännu några meter upp gäller det att stå på! Det lutar närapå spikrakt ner mot vattnet fram till strax efter ”7”-skylten Efter ”6”:an startar en ny typisk LL-sträcka, små, små avbrott uppåner fram till en skjuts ner mot vattnet för att ladda batterierna inför…
5.5-4.5: …den inte helt obekanta abborrbacken, som är ännu en nu-tar-den- slut…nehej-backe, 40 höjdmeter ska avverkas på kort tid. Det kan löna sig att gå några meter med raska steg hellre än att pumpa mjölksyra på stället. Gråt en liten skvätt över den i särklass långsammaste kilometern och samla åter mod.
4.5-2: Toppen är nämligen nådd, ner mot sista vätskestationen, och tro’t eller ej, så följer ett par lätta kilometer, då ni kan passera döda och halvdöda löpare. Krama ut det sista ur svampen.
2-1: Lidingö vore inte Lidingö om inte nedförsbackarna skulle följas av…uppförsbackar. Banans sista startar från golfängarna…och är givetvis uppbruten i flera omgångar. Den mynnar ut på ett brett motionsspår som bjuder på ytterligare en backe innan det är dags för den sista 90-gradiga svängen in till sista kilometerskylten.
1-0: Egentligen borde jag nästan skriva –0.9 för den sista kilometern är både aningen kort och väldigt snäll. Medaljjägare ska därför definitivt inte ge upp om klockan är uppe i nästan 2:11. Om ni har disponerat de första 29 kilometerna rätt ska den sista kunna gå på fyra minuter blankt.