"Hur långt är 42 kilometer?" frågade mina elever mig när jag kom tillbaka till skolan efter att ha vunnit New York Marathon 1978. "Lika långt som från Oslo till Drammen", förklarade jag för dem. "Hur många gånger var du tvungen att stanna och vila?" frågade de då och var lika okunniga som jag själv hade varit före start.
Jag hade aldrig sprungit längre än 20 kilometer förut och var inte ens säker på om jag kunde genomföra ett maratonlopp. Därför kom världsrekordet lika överraskande för mig som for alla andra.
Den största överraskningen var dock hur min seger den oktoberdagen så totalt skulle förändra mitt och Jacks liv. Trots att jag satte nytt världsrekord tänkte jag inte så mycket på det. Det hade varit ett lopp som alla andra. Jag hade vunnit och satt rekord förut utan att livet hade förändrats. När jag satte mitt första världsrekord på 3 000 meter förstod jag hur lite det egentligen betydde – i alla fall för mig personligen.
Jag återvände hem och upptäckte att ingenting hade förändrats. Huset var detsamma och en titt i spegeln bekräftade bara att jag fortfarande var densamma. Den enda skillnaden var att jag innehade ett världsrekord.

En helt ny värld öppnade sig
Efter New York Marathon återvände jag alltså till mitt normala liv, i alla fall ett tag. Jag insåg inte betydelsen av min seger förrän ett par månader senare då jag blev inbjuden av den amerikanska löpartidningen Runner's World att delta i ett lopp och medverka i en löparträff i Kalifornien.
Det var inget speciellt med själva inbjudan, men när jag förklarade för tidningens utgivare, Bob Anderson, att jag inte kunde komma eftersom jag skulle på semester med min familj erbjöd han mig att ta med familjen till Kalifornien! Jag kunde inte förstå att arrangören var villig att bjuda hela min familj bara för att jag skulle ställa upp. Först då gick det upp för mig hur mycket min seger i New York hade betytt.
En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag hade varit en topplöpare av världsklass i flera år, men min maratonseger och mitt världsrekord gjorde att jag plötsligt hamnade i ett nytt fack, där dörrarna stod vidöppna. Jag kan dock helt ärligt säga att trots att amerikanerna tyckte att rekordet var fantastiskt så betydde det inte lika mycket för mig. För mig låg glädjen i själva kampen som pågick på banan.
Efter loppet i Kalifornien blev jag överöst med erbjudanden om att delta i olika lopp. Arrangörerna av loppen var imponerade av mitt maratonvärldsrekord, något som jag hade svårt att förstå. På den punkten skiljer jag nog mig lite från andra löpare, för min målsättning har aldrig varit att sätta nya rekord, utan istället att vinna och ständigt förbättra mig.

Det känns tomt inombords efter VM-guldet
Glädjen över att sätta nytt rekord verkar alltid komma lite i skymundan av pressen, nervositeten och ansträngningarna. Ibland när jag har satt nytt rekord eller vunnit ett viktigt lopp känns det ändå som om jag har förlorat. Samtidigt som jag känner glädje känns det tomt inombords. Det känns som jag har förlorat istället för vunnit något. Det är som att hitta en kanna guld vid regnbågens slut bara för att upptäcka att det inte finns något att köpa.
Denna tomhetskänsla var speciellt stark efter en av de segrar som utgjorde höjdpunkten av min karriär, nämligen då jag vann det allra första VM-maratonloppet för kvinnor 1983 i Helsingfors. Det var en seger jag tränat för och längtat efter länge. Efter loppet gick min man Jack och jag genom tunneln på väg från Olympiastadion i Helsingfors. På axeln bar Jack en cykel han hade använt under loppet för att följa mig runt banan och muntra upp mig. Jag själv bar blommorna och segermedaljen. Vi stannade upp, såg på varandra och med en röst som var lika tom och ödslig som tunneln frågade jag honom: "Vad gör vi nu?"
Kravet på att sätta nya rekord är en del av den klyfta som existerar mellan mig och åskådarna. Ibland känns det som om jag slits mellan två viljor, mellan vad jag vill – vilket är att göra mitt bästa och vinna loppet – och vad åskådarna vill – att jag ska tävla mot klockan och försöka slå det gamla rekordet.
Till och med när jag vinner lopp, vilket är vad jag eftersträvar, hör jag folk som säger: "Hennes tid var så och så mycket från ett världsrekord". Jag önskar de kunde förstå att vi idrottsutövare inte är några maskiner, utan vanliga människor. Vi glädjer oss över segern. Ibland händer det förstås att vi har en dag då förhållandena är de rätta för att vi ska sätta ett nytt rekord. Men sådana dagar kan inte beställas bara för att pressen, arrangörerna och publiken ska bli nöjda.
Jag har satt fyra världsrekord i maratonlöpning vilket är fler än vad någon annan löpare presterat. Jag förlorade mitt första terränglopp 1982 och mitt första gatulopp 1983, och jag var obesegrad i Norge från 1972 till maj 1984. Jag måste erkänna att jag inte sörjer förlusterna som bröt dessa år av enbart segrar. När jag till slut blev besegrad föll en enorm börda från mina axlar. Efter EM 1978 sa jag till pressen: "Jag måste också ha rätt att förlora ibland".

Jobbigt att leva upp till kraven
Något jag haft problem med är uppmärksamheten från massmedia. Känslan av att ständigt behöva tillfredsställa människors förväntningar var speciellt jobbig när jag var yngre. "Rädslan för att misslyckas är mitt största problem", sa jag 1974 i en tidningsintervju. "Jag är väldigt sårbar. Om det skrivs negativa saker om mig i tidningarna så tar jag åt mig och blir ledsen."
Rädslan för att inte kunna göra mitt bästa var inte lika dominant i slutet av min karriär, men den försvann aldrig. I åratal blev jag så nervös när jag skulle tävla att jag var tvungen att intala mig själv att jag inte skulle dö. "Du vet att det kommer att vara smärtsamt i ett par minuter, men det kommer att gå över", sa jag till mig själv.
Under hela 1976 var jag under en extrem press, och brukade gå till Jack på hans kontor under lunchen för att få stöd. "Varför håller jag på med det här?" var den ständigt återkommande frågan.
Några gånger har jag blivit ledsen över en forlust, andra gånger har jag blivit arg. Erfarenheten har lärt mig att alla älskar en vinnare, men att intresset avtar så snart man inte längre bär segerkransen runt halsen.
1982 var ett dåligt år för mig. På grund av en skada var jag tvungen att bryta både New York och Boston Marathon, och kunde inte heller ställa upp i det första EM-loppet i maraton för kvinnor som gick i Athen. Det blev också det första året jag inte vann terräng-VM, utan "bara" blev trea.
Nu började ryktena gå om att jag var slut som löpare, att min karriär var över. Denna övergående uppmärksamhet och lojalitet hos pressen och publiken hör nog till det svåraste som en idrottsutövare, eller vilken person som helst som står i rampljuset, måste leva med. Det finns ingenting som gör mig så arg som falska rykten och förutfattade meningar, och det tär verkligen på tålamodet att inte genast kunna bevisa hur fel de har.
Trodde man verkligen att jag var "färdig" bara för jag hade ett dåligt år? Jag hade ju haft 12 framgångsrika år dessförinnan! När jag ställde mig på startlinjen inför New York Marathon 1982 var jag lite skakad, eftersom jag tidigare hade brutit två maratonlopp. Det första jag kände när jag kom i mål som segrare var en stor befrielse. Jag hade själv aldrig tvivlat på att jag skulle komma igen. Nu hade jag bevisat det.