När jag ställde mig på startlinjen inför min maratondebut 1978 kände jag mig bortkommen och ensam. Istället for den välkända ovala 400-metersbanan med ett fåtal kända människor runt omkring mig, stod jag nu på en stor bro tillsammans med tusentals främlingar. När folk började röra på sig och intog sina startplatser insåg jag att jag inte ens visste var jag skulle ställa upp på den 400 meter långa startsträckan.
New York Marathon var mitt första gatulopp, mitt första maratonlopp och mitt första lopp över 20 kilometer. Trots att jag bröt mot alla regler som jag idag rekommenderar andra att följa vann jag loppet och satte nytt världsrekord. Fastän jag gjorde många misstag måste jag även ha gjort någonting rätt. Jag var ovan vid maratonlopp men jag förstod mig på löpning, något jag hade sysslat med de senaste tio åren.
Den där varma oktobersöndagen 1978 var jag inte förberett på vad som väntade mig under det 42 kilometer långa loppet.
Den första läxan jag lärde mig av min maratondebut var att jag borde ha förberett mig bättre. Efter ett tag gjorde jag nämligen ett klassiskt misstag som de flesta maratondebutanter gör innan de har passerat 30-kilometersmärket: jag började njuta av loppet och tänkte: "Det här är väl ingen konst. När börjar allvaret?" Tempot var så mycket långsammare än jag var van vid, nästan som jogging. Om jag bara hade vetat vad som väntade. Lyckligtvis hade jag beslutat mig för att gå ut i ett lugnt tempo. Om jag inte gjort det hade nog misstagen kört slut på mig. Ett av mina största misstag var att jag inte drack något under loppet. Jag hade aldrig gjort det tidigare som banlöpare och trots att jag försökte dricka så insåg jag snart att det krävdes viss träning for att springa och dricka samtidigt.
Vattnet skvalpade ut ur de små plastmuggarna och hamnade på min näsa, över mitt ansikte och ner på marken, men ingenting hamnade i munnen. Apelsinklyftorna som delades ut längs vägen var det enda jag fick i mig, men de räckte inte för att kompensera vätskeförlusten.

Det kändes som om jag flög fram
Efter 25 kilometer drog jag upp tempot. Åskådarna på Femte Avenyn var underbara och jag möttes av ett öronbedövande sorl av hejarop som varade i flera kilometer. Jag hade aldrig upplevt något liknande och det kändes som om jag flög fram.
Efter 34 kilometer började plötsligt huvudmuskeln på framsidan av låren att värka. Jag vände mig mot löparen bredvid mig och frågade hur långt det var kvar. "Five miles" (8 km), svarade han. "Vad är five miles?" frågade jag mig själv. Eftersom jag var van vid kilometer kunde five miles lika gärna ha varit distansen mellan jorden och månen, och jag var alldeles för trött för att ens försöka räkna ut hur långt det var.
Varje gång jag rundade ett gatuhörn tittade jag efter träd för jag visste att målet låg vid Central Park. Nu hade jag ont i hela kroppen. Mina ben, sidor och axlar värkte. Jag hade aldrig känt sån smärta förut. Jag började nästan gråta och fick de mest underliga känslor: ilska, frustration, depression och ännu mer ilska.
När jag äntligen passerade mållinjen var det absolut inte med de känslor av lätthet och glädje som pressen senare skrev att jag hade. Jag var glad över att ha tagit mig i mål och samtidigt arg. "Jag tänker aldrig göra om det", sa jag till min man Jack samtidigt som jag slängde ifrån mig mina tävlingsskor. Jag hade visst sagt samma sak efter mitt första 3 000-meterslopp...
Detta kanske inte låter som segerns sötma men det var det inte heller. Så här efteråt kan jag säga att det var underbart att vinna och sätta nytt världsrekord, och segern blev det första steget mot en ny löpningskarriär. Men så kändes det alltså inte direkt efteråt.
Idag har flera miljoner människor sprungit maraton och de berättar gärna för andra om vilken prestation de utfört. När jag började min löparkarriär i Norge på 60-talet var maratonlöpning däremot någonting avlägset som verkade omöjligt att genomföra utom för en liten grupp manliga löpare. När Frank Shorter från USA vann OS i maratonlöpning i München 1972 blev tusentals amerikaner intresserade och började själva att springa. Inställningen till maratonlopp förändrades helt.

En perfekt utmaning
I det konkurrensbetonade amerikanska samhället är maratondistansen 42 195 meter en perfekt utmaning. Med betoning på individuella prestationer och ett hälsosamt liv, och med hjälp av massmedia, föddes dyrkan för maratonlopp.
Jag kan förstå en viss del av denna dyrkan eftersom maratontävlingar har betytt väldigt mycket för min karriär, men samtidigt tror jag nog att de amerikanska löparna, och särskilt de som nyss börjat springa, skulle förstå löpningen bättre om de började med att tävla på kortare distanser. Det krävs lång förberedelse för att springa maraton och risken för att någonting ska gå snett är stor. För en elitlöpare är det svårt att koncentrera sig i två och en halv timme, men om han eller hon endast för en enda sekund släpper koncentrationen är det otroligt svårt att få tillbaka den.
Om jag hade kunnat koppla av och njuta av omgivningen när jag tävlade skulle det inte vara så svårt, men eftersom konkurrensen var så pass hård på min nivå kunde jag inte göra det. Trots att många tror att det var så lätt for mig att springa maratonlopp så var det aldrig lätt. Segerloppet i VM i Helsingfors 1983 är faktiskt det enda maratonlopp jag sprungit utan att jag någon gång under loppet funderat på att bryta.

Stämningen är inspirerande
Nu när jag har skrämt upp och avskräckt dig från att springa maratonlopp tänker jag berätta lite om fördelarna. Det är känslan av att ha uträttat något och stämningen kring ett maratonlopp som gör det värt att springa. Stämningen i lopp som New York Marathon är fantastisk och åskådarna är otroligt inspirerande.
Jag gillar den utmaning som maratonlopp ger mig, och eftersom det nuförtiden ligger stor prestige i att vara en bra maratonlöpare så sporrar det mig till att fortsätta springa. Om du har förberett dig noga och har en förnuftig inställning kan det kännas otroligt tillfredsställande att ha sprungit ett maratonlopp. En sak är helt säker; du kommer aldrig att glömma loppet, även om du kanske inte gjort ett speciellt bra resultat.
Den dagen du ställer dig på startlinjen och ska springa 42 kilometer kommer du att ge allt för att testa din löpningsförmåga. Maratondistansen har givit mig några av mina mest minnesrika och tillfredsställande ögonblick. Om jag inte ställt mig på startlinjen i New York 1978 skulle jag inte vara den topplöpare jag är idag, det skulle inte finnas några guld- och silvermedaljer och jag skulle nog aldrig ha skrivit denna bok.