Jag har alltid älskat att tävla. När jag var liten brukade jag springa upp jämsides med bussar och bilar och försöka springa om dem. Och om jag skulle ner till affären i ett ärende åt min mor brukade jag se hur snabbt jag kunde utföra det. När vi som barn lekte tjuv och polis var det ingen som ville vara polis om jag var tjuv. Inte ens pojkarna kunde fånga mig. Jag bara fortsatte att springa tills de tröttnade. Det var genom den leken jag började inse att jag var duktig på att springa.
Min allra första träningsrunda var verkligen anspråkslös. Jag var tolv år och hade hittat ett par gamla spikskor i huset. Jag vet fortfarande inte vem som ägde dem, men av utseendet att döma måste de ha varit från före andra världskriget. Jag satte på mig dem och sprang fram och tillbaka på en grässträcka bakom huset och började på så sätt ihop mitt allra första träningsprogram.
Efter två månader hade jag tröttnat på att springa fram och tillbaka bakom huset för mig själv, och beslöt mig för att försöka hitta en mer organiserad träningsform. Min äldre bror Jan tillhörde en friidrottsklubb i Oslo, men den var enbart för pojkar. Jan pratade med vår granne Terje Pedersen – senare världsrekordhållare i spjut – om att jag var intresserad av att gå med i en friidrottsklubb. Jag hade i hemlighet alltid beundrat Terje och eftersom han var med i en klubb som tillät flickor avgjorde det saken. Jag stoppade ned mina träningssaker i en väska och gav mig iväg till klubben tillsammans med en annan flicka.

Hade inte råd åka buss
Det tog oss tjugo minuter att gå dit men det var aldrig tal om att ta bussen eftersom vi inte hade några pengar. När jag klev in i omklädningsrummet till Vidars friidrottsförening tyckte jag det var otroligt spännande. Jag tog det första steget mot ett nytt äventyr. Än idag är jag medlem i den foreningen.
Att springa var bara en av de aktiviteter jag sysslade med som barn. Mina föräldrar var mer måna om att jag kom iväg i tid till mina pianolektioner. Efter att ha fått två söner fick de äntligen mig, en flicka, och ville då uppfostra mig enligt det traditionella mönstret. Iklädd min finaste klänning blev jag varje söndag förmanad att inte smutsa ner mig.
I mina föräldrars föreställning om en söt liten flicka ingick pianolektioner och rosa klänningar med matchande hårband. Trots att jag hatade pianot var jag tvungen att genomlida lektionerna under hela min barndom. Jag brukade sitta och gråta samtidigt som jag övade.
För att undvika lektionerna övertalade jag mina kamrater att härma min mors röst och ringa till lärarinnan och säga att jag var sjuk. Detta system använde jag också för teaterlektionerna jag var tvungen att gå på. En av anledningarna till att jag tyckte så illa om piano- och teaterlektionerna var att jag blev tvingad till dem, men jag tror också jag hatade dem så mycket för att de frustrerade mig. Trots att jag var en duktig elev hade jag samtidigt ett enormt energiöverskott. Jag var alltid på språng och hade behov av fysisk aktivitet, helst då i form av olika tävlingar.

Första segern kom i slungboll
När jag var tretton år vann jag min första tävling – i slungboll. Det var en fantastisk upplevelse för mig som var van att hamna långt ner i resultatlistan. Det var också viktigt för mig att äntligen kunna bevisa för mina föräldrar att jag var tillräckligt duktig för att vinna ett pris.
På vägen hem från tävlingen stack jag ner handen i min sportväska minst tio gånger för att försäkra mig om att priset – en liten silversked – inte försvunnit. Tillsammans med min förmåga att springa ifrån mina vänner gav mig denna lilla triumf ett ökat självförtroende i klubbsammanhang. Jag hade dock värderat min egen förmåga för högt för jag var klart sist i de första loppen jag ställde upp i. Jag tröstade mig med att distanserna 60 och 100 meter inte passade mig eftersom jag inte var en sprinter. Först när jag av en tillfällighet blev anmäld till ett 300-meters terränglopp fick jag en någorlunda bra placering.
Trots att jag ständigt förlorade hade jag aldrig några tankar på att skolka från träningarna. Stämningen i klubben var lika viktig för mig som det var att tävla i löpning, höjdhopp, kula och häck. Klubbmiljön fick mig att öppna mig och våga vara mig själv. Den blyga, stillsamma skolflickan blev pratsam, livlig, ja, till och med lite aggressiv. Ett par gånger blev jag utskickad ur gymnastiksalen för att jag störde träningen! Vidars friidrottsförening utgjorde också en stor del av mitt sociala liv, och liksom så många andra 14-åringar blev jag förälskad – i en av pojkarna klubben.
Det var tack vare de äldre pojkarna i klubben jag till slut upptäckte var jag hörde hemma inom löpningen. De satsade seriöst på löpningen och lät mig hänga med på sina längre träningsrundor på omkring tio kilometer. Pojkarna var i 20-årsåldern och det höga tempot på omkring fyra minuter per kilometer kändes tufft for en 15-årig flicka, så jag fick kämpa hårt for att hänga med. Jag började träna med dem regelbundet och insåg så smaningom att jag var en långdistanslöpare. Det är någonting speciellt med hur utmaningar alltid Iyckats locka fram tävlingsmänniskan inom mig.
Ironiskt nog var min första utmaning inom idrotten varken konkurrenter eller tider, utan mina föräldrar. I början av min karriär fick jag varken stöd eller förståelse från dem.

Jag vann 400 meter
Vid 14 års ålder vann jag mitt första lopp. Det var ett 400 meter långt terränglopp, då betraktat som ett långdistanslopp. En kort tid efter den segern snickrade min bror Arild ihop en pokalhylla till mig på slöjden.
16 år gammal blev jag norsk juniormästarinna på både 400 och 800 meter. Jag var mycket stolt när mina klasskamrater berättade att de sett min bild i tidningen. Den bilden blev den första i raden av alla de bilder som mina föräldrar har klippt ut och klistrat in i urklippsböcker. Samma år debuterade jag i seniorlandslaget och fick åka med truppen till Kanada för att tävla. Det var första gången jag reste utanför Skandinavien och jag tyckte naturligtvis att det var spännande. Samtidigt var det otroligt inspirerande att bli uttagen till landslaget och få åka utomlands.
Jag insåg att jag kommit långt med min löpning på relativt kort tid, och det motiverade mig att satsa ännu mer. Jag visste att jag var ung och hade goda utvecklingsmöjligheter och gav därför upp mina övriga hobbyer och koncentrerade mig hädanefter enbart på löpningen och skolarbetet.