Att kunna hantera stress är nödvändigt för att bli en framgångsrik löpare och för att lyckas med andra saker i livet. Om du kan kontrollera stress är förutsättningarna bättre för att du ska klara av förväntningar och förhindra utbränning.
När jag började som banlöpare förstod jag att jag inte fick låta förväntningarna knäcka mig men att jag samtidigt var tvungen att leva med dem. Jag lärde mig därför att kontrollera dem och det har varit en avgörande orsak till min framgång och till att jag hållit mig på toppen så länge. Att kontrollera stress är nödvändigt både i idrottsvärlden och i det annars så konkurrensmässiga samhället. Alltför många löpare har knäckts av stressen och om du inte klarar av den i det övriga livet så klarar du nog inte heller av den stress som existerar inom löpningsvärlden.
Jag har haft stor press på mig ända sedan 1970 då jag för första gången blev norsk mästarinna. Eftersom det finns så få idrottsmän av världsklass i Norge ökade trycket på mig. När jag började tävla för Norge utomlands verkade det som om alla norrmän var intresserade av hur det gick för mig. En viss press är en naturlig del av alla löpares liv, men jag känner mig alltid pressad när jag tävlar och löpningen blir lidande när jag till exempel ställt upp på för många reklamuppdrag eller när något oväntat inträffat. Jag blir också stressad när jag kommer till en tävling och får reda på att jag ska medverka i en presskonferens eller ställa upp för fotografering.

Ligger lågt i förhandssnacket
Före tävlingar brukar jag försöka undvika uppmärksamheten kring min egen person genom att framhäva mina konkurrenters prestationer. På presskonferenserna brukar jag säga att jag känner mig i form och att jag är optimistisk men jag Iyfter alltid ett varnande finger och säger: "Men man kan aldrig vara riktigt säker!"
Det är inte längre frågan om att springa mot klockan. Idag är konkurrensen hård och det skadar därför inte att vara lite försiktig och inte lova någonting jag inte kan hålla. Om jag före ett lopp sa att jag tänkte sätta nytt världsrekord skulle pressen på mig bli alltför stor.
Låt inte världens bekymmer tynga ner dig. Försök istället att dra ner dina egna och andras förväntningar och säg inte för mycket. Det är bra att tro på sig själv men resultaten talar ofta för sig själva.
Jag försöker dra ner journalisternas förväntningar genom att påminna dem om att vad som helst kan hända. Om de förstår vilka svårigheter som ligger framför mig och hur bra motståndarna är finns det en chans att de inte tar för givet att jag ska vinna. Om du inte själv tar något för givet kommer inte heller din familj, dina vänner eller din tränare att göra det.
Löpningen är en individuell sport, men pressen blir mindre om du tillhör ett gäng eller ett lag.
Lagmedlemmar kan stödja varandra och när man tävlar faller inte all uppmärksamhet och alla förväntningar på en löpare. En del av den press du känner före ett lopp beror på rädsla. Ibland tror jag att vi springer fortare när vi är rädda, något som djuren gör. Det är naturligt att vara lite rädd men om rädslan tar överhanden och om du är rädd av fel anledning, som till exempel att inte tillfredsställa andra människor, kan rädslan vara destruktiv.
Det var inte förrän jag blev lite äldre som jag förstod vad det var i tävlingar som skrämde mig. Dels var jag rädd för den fysiska smärtan som loppet innebar, dels var jag rädd för att inte kunna leva upp till andra människors förväntningar. Strunta i vad andra säger och tycker om din löpning! Fråga dig istället vem det är som pressar dig. Kanske svaret blir "du själv".

Jag måste tro på mig själv
Visst är det bra att vara en vinnartyp. Du måste tro på dig själv, men du behöver inte berätta det för alla andra. Jag har aldrig sagt detta offentligt förut men jag tror faktiskt jag kommer att vinna alla lopp jag ställer upp i. Jag måste tro på mig själv, men jag behöver inte gå runt och berätta det för alla. För det första är det inte speciellt norskt, och för det andra tror jag att det ofta är ett tecken på osäkerhet. Vissa löpare gör det bara för att övertala sig själva om att de är tillräckligt bra.
Varje gång jag läser i tidningarna att jag förväntas vinna eller sätta nytt världsrekord blir jag tokig av nervositet. Ibland undviker jag till och med att läsa tidningarna på grund av detta. Trots att jag inser att pressen kommer utifrån blir jag nervös. Då är min man Jack till stor hjälp. Vi sätter oss ner och pratar igenom det och jag berättar för honom att jag tycker det förväntas alldeles för mycket av mig och att jag är rädd för att inte kunna leva upp till förväntningarna. Jack hjälper mig att acceptera att detta är något jag måste räkna med. Han försöker få mig att strunta i de yttre förväntningarna och istället koncentrera mig på loppet.
"När allt kommer omkring är det ju ingen katastrof om du inte vinner eller sätter nytt rekord", säger han och ler. Trots att vi har pratat om detta många gånger förut så behöver jag prata om det om och om igen. Utan dessa samtal skulle jag grubbla för mycket och det skulle bara förvärra saken.

En tupplur hjälper
Löpare är ofta ambitiösa och därför mer mottagliga för stress på andra områden än idrotten. En viss mängd stress kan vara bra, och jag vet att jag inte skulle springa lika bra utan en viss spänning. Ett stressigt liv sprider sig ofta och inkluderar så småningom även löpningen.
För att kanalisera stressen brukar jag ta en tupplur eller en meditationspaus. Det gör jag till exempel före ett hårt träningspass. Jag lägger mig ofta en timme om dagen och slumrar till utan att somna ordentligt. Om du inte har möjlighet att lägga dig ner och koppla av kan du meditera i 20–30 minuter istället. Sätt dig i ett mörkt rum och gör det bekvämt för dig. Blunda och försök att slappna av och låta musklerna vila. När du lärt dig hur det går till kan du meditera var du än är.
Jag har förut poängterat att jag lever ett enkelt och välordnat liv. Det får mig att känna mig lycklig och trygg och minskar risken för stress. Plötsliga eller ständigt återkommande förändringar i livsmönstret, till exempel vad det gäller matvanor, träning, arbete eller personliga förhållanden, är nedbrytande och leder till stress.
En säsong reste jag mycket och ibland flyttade jag var femte dag. Under den tiden var jag ofta förkyld och min form gick upp och ner som en jojo. När det sker stora förändringar är det viktigt att ta det lugnt och anpassa sig till dem. Spring då hellre för att koppla av än för att träna. Hård träning och stressig livsstil hör nämligen inte ihop.
Vi behöver alla lätta på trycket ibland. Det var därför jag ett år åkte skridskor alldeles före New York Marathon, och det är därför jag tillbringar tiden före en tävling tillsammans med min familj. Vi spelar volleyboll, berättar roliga historier eller skrattar åt de galna frågesportprogram.
Att vara humoristisk och spontan hjälper till att minska pressen och ger perspektiv på löpningen.