Varje maratonlopp måste behandlas för sig och du måste vara mer flexibel när du tävlar i maratonlöpning än när du springer kortare distanser. Om det till exempel är varmt ute måste du justera din målsättning för du kan aldrig besegra värmen genom att hålla dig till din ursprungliga taktik.
När jag sprang New York Marathon 1984 och 1985 var det väldigt varmt ute och jag gjorde misstaget att gå ut för hårt. Detta är en av nackdelarna med att jag inte bryr mig om mellantider utan springer i ett tempo som känns bra. Om jag hade haft bestämda mellantider planerade kanske jag inte hade gått ut lika hårt utan anpassat mig efter klockan.
Lär dig att dricka under träningsturerna. Då vänjer du dig vid att dricka medan du springer, och även vid att springa med vatten i magsäcken. Om du planerar att dricka någonting annat än vatten under själva loppet så gör det under träning först. Det är otroligt viktigt att återställa vätskeförlusten när du springer.
Alltsedan New York Marathon 1981 drack jag sportdryck var femte kilometer när jag löpte maratonlopp. Hur mycket jag spädde ut den berodde på hur varmt det var.
Människor med låg blodsockerhalt har ofta ett skiftande humör. Eftersom mitt humör är stabilt undrar jag ibland om den humörförändring jag genomgick när jag sprang mitt första maratonlopp 1978 berodde på att min blodsockerhalt sjönk.
Om du dricker sportdryck under maratonlopp måste du vara medveten om att det socker du får i dig försenar kroppens förmåga att absorbera vätska, och eftersom det är extra viktigt att återställa vätskeförlusten när det är varmt ute måste du då se till att du späder ut sportdrycken mer för att minska sockerhalten.
Den trötthet du känner när du springer ett maratonlopp är annorlunda än den du känner på kortare distanser. Tröttheten drabbar dig långsammare. Hos mig börjar det med att jag efter knappt två timmar känner mig trött i låren. Det är stötarna mot det hårda underlaget och förlusten av muskulaturens sockerreserv som orsakar denna trötthet. Långa träningsturer kan förbereda dig på den tröttheten.

Sista halvtimmen är värst
Det är den sista halvtimmen av loppet som jag tycker är jobbigast. Det är då jag börjar prata med mig själv och försöker intala mig att slappna av i till exempel nacken, axlarna och armarna. Ibland upprepar jag ord som "stå på" tyst för mig själv för att hålla uppe tempot och mitt självförtroende.
Jag har alltid hävdat att jag aldrig har mött den beryktade väggen ef ter 30 km, men det var kanske det jag gjorde i mitt första maratonlopp. I så fall berodde det på en kombination av olika saker: oerfarenhet, dåliga förberedelser och vätskeförlust. De sista åtta kilometrarna slet jag verkligen ont. Trots att det är jobbigt att springa maratonlopp så betyder det inte att du kommer att springa in i väggen, och även om du skulle göra det så betyder det inte att du måste bryta. Trots allt är jag ändå inte riktigt säker på att väggen existerar för en vältränad idrottsman.
Jag tycker inte att du ska bryta ett lopp om det inte är absolut nödvändigt. Om du har bra löpningsdisciplin försöker du alltid fullfölja en tävling oavsett om det går bra eller dåligt. Har du en gång brutit kan det bli en dålig vana som kanske förhindrar dig att satsa allt nästa gång du tävlar.
Eftersom ett maratonlopp är så långt ökar naturligtvis riskerna för att något inträffar som tvingar dig att bryta. Varje maratonlöpare måste vara beredd på att vad som helst kan hända och att 42 kilometer är långt att springa.
Alla löpare måste lära sig att skilja mellan svårighet och fara och kunna avgöra om det är bäst att bryta eller att fortsätta. Om du riskerar att bli sjuk eller att skada dig så är det inte lönt att fullfölja loppet. Du vet av egen erfarenhet hur den smärta och trötthet som uppkommer för att du anstränger din kropp känns och dessa plågor är något du måste stå ut med, men det finns vissa plågor som du inte klarar av.
När du springer maratonlopp måste du i första hand lita till din egen erfarenhet och ditt sunda förnuft, och komma ihåg att de råd du får från andra löpare kanske inte passar dig.
Något av det mest frustrerande jag upplevt hände vid OS i Los Angeles 1984 då jag tävlade i det första OS-maratonloppet för kvinnor. Jag hade tränat länge och hårt och när det äntligen blev dags fick jag ont i ryggen. Dagen före tävlingen var jag oerhört känslig och senare grät jag mig till sömns. Visst var jag ledsen, det var ju OS och jag hade hoppats på att vinna guld. Men, så är det att träna för ett maratonlopp - en chanstagning. Om du tänker rikta in dig på att springa maratonlopp måste du vara beredd på att oväntade saker, som förstör allt, mycket väl kan inträffa. Men dessa saker kan givetvis också vara positiva - silver i OS är ingenting att skämmas för.

Viktigt med återhämtning
Återhämtningsperioden efter ett maratonlopp är oerhört viktig, och för maratondebutanterna gäller det att vara lika noggrann med den som de är med förberedelserna och med själva loppet. Återhämtningen börjar så fort du passerat mållinjen. Då bör du hålla dig i rörelse, se till att du är varm och dricka mycket vatten.
Mitt största problem var att jag oftast måste stanna upp efter loppet för att ge intervjuer, svara på frågor och vara med om prisutdelningen. För att kompensera detta brukade jag promenera tillbaka till hotellet som ofta låg någon kilometer bort.
En annan viktig del av återhämtningen är dieten. Många löpare försöker ladda upp med kolhydratrik mat före loppet men glömmer att fylla på efteråt. Jag höllsamma diet både före och efter loppet. Dagarna efter loppet tillbringade jag med aktiv vila: jag promenerade, joggade och om mina ben inte värkte alltför mycket fick jag massage.
De flesta maratonlöpares skador inträffar troligen på grund av att de inte återhämtar sig tillräckligt, och inte på grund av ansträngningen från själva loppet. Kom ihåg att det är bortkastad tid om du tränar enligt ditt normala träningsprogram de första två veckorna efter ett maratonlopp.
Jag hebövde lång tid på mig för att återhämta mig efter ett maratonlopp, speciellt om det varit ansträngande. Eftersom jag tillhör den grupp "fanatiska" löpare som inte gärna vilar så använde jag aldrig min dagbok de följande två veckorna efter ett maratonlopp. Jag tyckte inte om att se svart på vitt att jag inte hade tränat på två veckor.
Återhämtningsperioderna skiljer sig från varandra. Efter min maratondebut kunde jag inte springa på tre dagar, men efter de följande maratonloppen var jag ute och sprang redan nästa dag.
Efter mitt katastrofala lopp i Boston Marathon 1982 kunde jag inte springa på tolv dagar, och de första tre dagarna efter loppet värkte mina ben så mycket att jag var tvungen att gå baklänges när jag gick nedför trappor. Dagen efter OS kändes det skönt att gå ut på en 45 minuter lång promenad. En gång när jag sprungit ett maratonlopp i kyligt väder sprang jag ett 12 kilometer långt träningspass dagen efter. Men det var ett undantag.

Ingen kvalitetsträning på två veckor
De två första veckorna efter ett maratonlopp lade jag upp min träning efter hur jag kände mig men jag inkluderade aldrig kvalitetsträning. Jag inledde med att jogga 20-25 minuter i ett bekvämt tempo och ökade sedan tempot och distansen stegvis tills jag var uppe på min normala träningsnivå igen, vilket brukade ta omkring tre veckor efter maratonloppet.
Eftersom återhämtningen skiljer sig rätt mycket från individ till individ och på hur ansträngade maratontävlingen varit, måste du anpassa den efter hur du känner dig. Det är ansträngande för kroppen att springa 42 kilometer så var inte så ivrig att utsätta den för ytterligare ansträngningar alltför tidigt efter loppet. Andra idrottsaktiviteter är bra alternativ till löpningsträningen.
Oberoende av vilken nivå du befinner dig på så tycker jag att du inte bör springa mer än två eller tre maratonlopp per år. Du behöver inte ställa upp i maratonlopp för att klassas som en seriös löpare, men om du vill pröva på att springa ett eller förbättra din maratontid kan det vara en fördel att prata med andra erfarna maratonlöpare.

De sista veckorna före maran
För att ge dig en idé om hur jag tränar inför maratonlopp så presenterar jag här mitt träningsprogram inför fyra olika lopp.
När två distanser är angivna en dag betyder det dubbla träningspass.
All träning genomfördes i Norge i ett tempo på knappt fyra minuter per kilometer, om det inte står något annat.

New York Marathon 1982

Måndag  4/10:  11 km; 13 km
Tisdag  5/10:  13 km; 11 km
Onsdag  6/10:  11 km; 12 km fartlek (3 km uppvärmning, 
                6 km  av 300- 1 000 m hårt, 3 km nedvärmning)
Torsdag 7/10:  30 km långtur
Fredag  8/10:  11 km; 15 km + 15x100 m
Lördag  9/10:  11 - 1 5 km
Söndag  10/10: 15 km; 11 km
Måndag  11/10: 10 km; 5 km, 6 x l 500 m på bana (tid 5-5.10 
                med 400 m återhämtning), 4-5 km nedvärmning
Tisdag  12/10:  30 km långtur
Onsdag  13/10: 13 km. Flög till New York
Torsdag 14/10: Flög från New York till Hampton, Virginia; 11 km
Fredag  15/10: 10 km lugnt tempo
Lördag  16/10: 10 km långlopp i Hampton (32.24); 8 km nedvärmning
Söndag  17/10: 10 km; 10 km
Måndag  18/10: 16 km; flög till New York
Tisdag  19/10: 10 km; 10 km
Onsdag  20/10: 5 km; 10 x 300 m med kort vila, 4-5 km nedvärmning
Torsdag 21/10: 10-11 km lugnt tempo
Fredag  22/10: 10 km lugnt tempo
Lördag  23/10: 8 km lugnt tempo
Söndag  24/10: New York Marathon, 2.27,14 (etta) 

Måndag  18/7: 11-13 km; 15 km
Tisdag  19/7: 11 km; banintervaller 4 x 150 m, 4 x 200 m, 
                2 x 400 m, 5x200m
Onsdag  20/7: 11 km; 13-15 km
Torsdag 21/7: 11 km; 3 km lugnt tempo, 8 km snabbt, 
                3 km lugnt tempo.
Fredag  22/7: 11 km; 13 km
Lördag  23/7: 10 km; 5 km lugnt tempo
Söndag  24/7: 32 km långtur
Måndag  25/7: 10km; 11 km
Tisdag  26/7: 10 km; 13 km
Onsdag  27/7: 10 km; 3-5 km, 4 x 1 500 m med 
                500 m återhämtning, 3-5 km
Torsdag 28/7: 21 kmlångtur
Fredag  29/7: 10 km + 5 x 150 m sprinter
Lördag  30/7: 3 km, 5 km snabbt (tidlopp 15.23), 
                3 km lugnt tempo, 5x200 m, 3 km lugnt tempo
Söndag  31/7: 16 km
Måndag  1/8:  11-13 km
Tisdag  2/8:  16 km fartlek
Onsdag  3/8:  5 km, 9 x 300 m, 5 km lugnt tempo
Torsdag 4/8:  10 km lugnt tempo
Fredag  5/8:  6 km lugnt tempo
Lördag  6/8:  VM, sluttid: 2.28,09 (etta)

(I Frankrike 28/3-3/4)
Måndag  28/3: 8 km; 13 km
Tisdag  29/3: 11 km; 11 km
Onsdag  30/3: 10 km; 3 km, 7 x 100 m (1 min vila), 
                3-5 km lugnt tempo
Torsdag 31/3: 21 km långtur
Fredag  1/4:  11 km; 11 km
Lördag  2/4:  10 km; 13 km
Söndag  3/4:  10 km; 5 km, 13 x 500 m (30-40 sek vila),
        3 km lugnt tempo
Måndag  4/4:  10 km; 13 km
Tisdag  5/4:  3 km, 4 x 1 500 m, 5 km
Onsdag  6/4:  16 km
Torsdag 7/4:  29 km långtur
Fredag  8/4:  5 km, 10 x 300 m, 5 km lugnt tempo
Lördag  9/4:  11 km; 8 km lugnt tempo
Söndag  10/4: 6 km lugnt tempo; norska mästerskapen
   i terränglöpning (5 km). Första plats, 8 km nedvärmning
Måndag  11/4: 22 km långtur
Tisdag  12/4: Sprang inte. Trött. Problem med högerknät
Onsdag  13/4: 5 km, 10 x 300 m, 5 km lugnt tempo. Ont i knäet
Torsdag 14/4: Sprang inte. Ont i knät.
                 Fick cortisonspruta och naprosyn
Fredag  15/4: Samma som ovan
Lördag  16/4: 10 km lugnt tempo
Söndag  17/4: London Marathon, 2.25,29. (Etta, världsrekord)

Måndag  8/10:  13 km
Tisdag  9/10:  13 km; 11 km
Onsdag  10/10: 10 km; 16 km
Torsdag 11/10: 11 km; 6 km lugnt tempo, 6 km snabbt
Fredag  12/10: 13 km
Lördag  13/10: 18 km
Söndag  14/10: 32 km i högt tempo
Måndag  15/10: 11 km; 13 km
Tisdag  16/10: 16 km
Onsdag  17/10: 10 km; 5 km, 5 x 1 500 m, 3-5 km lugnt tempo
Torsdag 18/10: 16 km; flög till New York
Fredag  19/10: Flög från New York till Indianapolis;
                 10 km lugnt tempo
Lördag  20/10: 5 km långlopp (15.30) i Purdue, Indiana;
                  8-10 km lugnt tempo
Söndag  21/10: 15 km; flög till New York; 8 km
Måndag  22/10: 16 km
Tisdag  23/10: 11 km
Onsdag  24/10: 13 km
Torsdag 25/10: 5 km, 10 x 400 m (25 sek vila), 3-5 km lugnt tempo
Fredag  26/10: Sprang inte. Kommer inte ihåg varför.
Lördag  27/10: 8 km
Söndag  28/10: New York Marathon, 2.29,30 (etta).