På benen igen!! 100 km Ultra-SM avklarat även om det var knappt…

Kan säga att det var en tuff upplevelse, och med facit i hand trodde jag det skulle varit lite lättare att hålla farten och stilen in i mål.
Var ju lite osäker om jag verkligen skulle köra 100 km SM med tanke på att årets träning inte riktigt gått enligt plan. Men sen tänkte jag att med den grund jag har av alla års träning borde jag fixa 100 km!!
En bra dag för Ultralopp tror jag faktiskt att det var. Lite blåsigt, men en temperatur som varken var kall eller varm måste var helt ok.
Starten gick och planen var att springa så lugnt som möjligt utan att för den skull bromsa.
– Efter 3.47 på första km la jag dock in en liten broms men flöt vidare och passerade första ”7,14km- varvet” på 28.28 (3.59 min/km). Tog första drickan som blev sportdryck. Ut på andravarvet tog jag ett planerat stopp. Eftersom jag hade några timmar framför mig, hade jag redan från början bestämt att jag skulle stanna vid toaletten innan jag egentligen behövde. Stoppet tog utan stress runt 1,5 minuter, och det gjorde att andravarvet gick på 29.55 (snitt 4.12, men ”löpfarten” var runt 4.00).
Sen flöt varven på ganska bra.
3: e; 28.51
4: e; 29.08
5: e; 28.58
6: e; 29.11 och totalttid då på 2.54.35 och alltså 42,8km avverkade (Runt 2.52.10 på maran). Fram till maran tyckte jag att det gick riktigt bra. Började visserligen känns lite i benen, men det som oroade var att jag inte riktigt var sugen på sportdryck längre och att jag inte förmådde mig att ta mina energigel. Fick ingen bra känsla när jag försökte trycka i en gel.
Så jag gick runt på mestadels vatten. Tänkte att kroppen nog har resurser att fixa resten av loppet på fettdepåerna och vatten….men där hade jag fel!!
7: e varvet och passering halvvägs (50km) gick på 29.24 resp. 3.23.59.
Riktigt nöjd med passertiden och tänkte då att nu kan jag dra ner farten och gå ”upp på” 30-30,5 minuters varv och ändå komma in på runt 7 timmar. Men ut på 8:e varvet fick jag för första gången i ett långlopp stanna och kissa…
Jag borde ha vätskebrist och inte behöva få ut vätskan mer än genom svetten, men det verkade rinna igenom… Så 8:e varvet gick på 30.42 och passering 57,1km på 3h54min vilket ger snitt på 4.06. Fortfarande ok, med tanke på att varvet hade en kisspaus, så var löpfarten fortfarande bra.
Men sen ut på 9:e varvet började energin ta slut. Teorin att bara springa på fettet funkade inte och redan här strax efter 6 mil, och alltså med knappt en mara kvar….började jag bitvis få in lite ”stjärnor” i synfältet. Sänkte farten ett snäpp till och hade 33.20 på 9:e varvet (4.40 tempo), och först här började jag testa lite annat än vatten; banan i kombination med vatten. Funkade oväntat bra med magen, men gav inte direkt någon ”kick”, men det var något att se fram mot.
Såpass trött nu att ”mitt oväntade support-team” på plats fick börja ge mig bak rapporter.
Jag ville nu veta hur sakta jag egentligen kunde springa utan att bli upphunnen.
Teamet var snälla, så det gav lite mod. Prepp, pepp och mer banan. 10:e varvet på 35 minuter blankt och nu alltså bara 4 varv kvar(4.54 tempo). Försökte tänka att det bara just var 4 varv kvar. Men hjärna ville inte riktigt räkna varv längre utan översatte snabbt till 28 km. 28 km är långt när man ser stjärnor….
Så ut på 11:e varvet hjälpte ”teamet” till så att banankontrollen utökades till godiskontroll. Inget alls fokus längre på att inte ta något längre stopp vid kontrollen, utan nu längtade jag just till ”stoppet”. Stoppet kombinerades nu även med kortare gångavsnitt inlagt. Trodde jag faktiskt aldrig att jag konkret skulle behöva gå. Gånginslagen blev längre och längre, men uppmuntran från medtävlare och framförallt support teamet gjorde att jag tvingade mig till att fortsatt ha löpbitar.
Det var en kamp in. 11:e varvet på 36.37, 12:e varvet på 38.44 (nästan 5.30 snitt) och sen katastrofvarvet 13:e på 44.26…..(6.13 tempo..).
- Ut på sista 7km; alltså från 93!! till 100km kunde jag utöka löpningen ett snäpp igen då jag tror godiset och bananen började göra lite verkan. Inte lika mycket stjärninslag; men i gengäld om möjligt lite mer utlakad kropp och stumma ben.
Oerhörd lättnad och befrielse att nå målet efter 100 km på 7.44.26. (Sista varvet på 41.30)
Ingen direkt glädje utan just befrielse, just eftersom kroppen var så pass slut.
Konstigt nog efter ett tag ändå en riktigt skön känsla av att ha klarat av sträckan och övervunnit trötthet och energibrist.
Men lite distans till loppet och upplevelsen har jag givetvis en del reflektioner, men det tar vi i ett annat inlägg där även en rapport om återhämtningen kommer.
Det oväntade ”teamet” som hjälpe mig på plats ska dock ha sin del av SM-guldet och att jag kom i mål i mitt längsta lopp någonsin.
- Tack Micke, Magnus och Mervi för att ni tog bilen upp vid 04.00 på morgonen bara för att oväntat supporta mig längs 100 km-banan!!

Bilder och film från ”Teamet”!
Filmen illustrerar 100 km stelhet!!
www.zebrabild.com