Du har precis sprungit 10 kilometer på det nya svenska rekordet 28.08, men du skakar på huvudet när vi introducerar dig som Sveriges största löpartalang, håller du inte med? 

 - Jag vet inte, jag är ju gammal nu, 29 år, att fortfarande kallas talang känns konstigt. Jag tänker att för att vara så här bra så måste man vara en talang. Har man slagit svenskt rekord så är man en talang. Men Sveriges största talang, det vet jag inte. 

När vi såg detta resultat undrade vi hur det överhuvudtaget var möjligt. Du har varit borta länge och i första tävlingen på 20 månader smäller du till med svenskt rekord. Hur går det till? 

 - Ja exakt, jag vet inte hur jag ska förklara det själv. En av anledningarna till att det känns som att jag är borta är att jag inte existerar på sociala medier, folk tror ju att man är död då om man inte uppdaterar. Sen var jag ju lite vag i min senaste intervju efter inomhus-EM då jag sa att man aldrig vet om man håller på om tre veckor. Så det är väl egentligen inte så konstigt att folk tror att man är försvunnen från löpningen. Jag hade nog slutat också, i ungefär tre veckor så hade jag slutat med löpning. Men det gick inte, det var svårare än jag trodde. Mitt fokus de senaste 18 månaderna har varit att lyckas sluta, men det är jäkligt svårt. 

Du är ingen talang på att lägga av alltså? 

 - Haha, Gud nej! Och där önskar jag verkligen att jag hade lite talang, för det har varit tufft. Jag har hört att man successivt ska trappa ned, så jag försökte det, men det gick inte. 

Berätta om de här 20 månaderna.

 - Det börjar egentligen med säsongen innan IEM 2019, den säsongen hade jag varit mycket skadad och det hade tagit mycket kraft att hela tiden få ställa in och tänka om. Den säsongen så tänkte jag att det troligen är det sista jag gör. Sen gick det extremt bra, jag blev 5:a på 3000 meter. Men var väldigt mentalt trött på det för det var en stor urladdning. Sen åkte jag på en skidresa, inget hände där men efter det har mina anklar varit paj. De är fortfarande dåliga, och vi vet inte varför. Under den här perioden har jag försökt få en förklaring till varför jag i princip har konstant ont. Men i somras insåg jag att det blir varken bättre eller sämre. Så nu får jag leva med det. 

Så du har egentligen varit löpbar nu sen i somras? 

 - Ja, året innan så gjorde jag det traditionella, sprang fem veckor, vilade tre. Av och på hela tiden utan att det blev bra. Då var jag inte elitlöpare i mitt huvud, jag tränade för att jag tänkte att man måste väl ändå träna. Men nu i somras så bestämde jag mig för att försöka. 

Det låter oskönt? 

 - Ja fast när jag väl har sprungit så har jag haft minst ont. Det är egentligen under vardagen jag känner mest smärta. Det kommer en maxsmärta ungefär en minut in sen känns det bättre. Sen har jag gått runt och haltat resten av dagen. 

Om man skulle tro på Gud så är det någonstans Gud som tvingar dig att fortsätta med löpning, du har fått den här talangen, och det är bara när du springer som du är smärtfri. Det är som en hint. 

 - Haha ja, lite så är det faktiskt. Genom hela min karriär har jag varit extremt skadad. Jag har egentligen mer skadade veckor än löpande veckor de senaste 10 åren. Jag har känt mig väldigt orättvist behandlad av den eventuella guden. Jag fick den här talangen, och jag har ett jävla driv, men jag kan inte. Hade jag inte haft någon talang eller inte velat så hade det varit skitlätt. Jag har verkligen plågats. 

Men nu går du in och gör 28.08 med allt det här du beskriver, vad betyder det efter allt du har med dig? 

 - Det betyder så extremt mycket, jag har drömt om svenskt rekord jävligt länge. Det kanske ger mig mer ro att jag faktiskt lyckades med det. Att jag alltid kommer ha det. Egentligen hade jag inte detta som ett uppsatt mål. Jag hade möte med min klubb och det såg inte jättebra ut med kontrakt inför kommande år i och med att jag inte presterat på länge. Men jag sa, året är ju inte slut. Så jag kontaktade David Nilsson för att se om han hade koll på några tävlingar, jag måste göra en tid sa jag. För att få ett kontrakt. Jag hade egentligen inga ambitioner för tävlingar 2020, men jag hade nu detta som ett incitament. Målet var 29.20-29.30, det vore hårt men rimligt. Jag hade egentligen bara känt till loppet i två veckor men lyckades tända till. Har egentligen aldrig riktigt gillat att tävla, det har varit förenat med lite ångest. Men kände ändå inför detta att jag ville.  David ska ha ett stort tack för att han hjälpte mig med allt, han hade också målet att göra 28.20 och tyckte att jag var en jävla mes som siktade på en minut långsammare. Jag såg mig mer som en turist som hakade David. Loppet startade i snabb fart, det kändes lätt så jag hängde på. Vid 7 kilometer förstod jag det skulle gå fort, då sa också David något i stil med att "vi kommer slå svenskt rekord", då skrattade jag högt! När vi kom till varvning sista gången (fyra varv á 2,5 km) så började jag sakta in lite, då hörde jag David säga vi kan fortfarande ta rekordet, jag vände mig om och svarade "nej jag vill vinna". Som tur väl är så var David snabb med att svara "du kommer ångra dig", och då skärpte jag till mig och höll uppe farten.  Men jag var rejält trött på slutet, hade det varit 200 meter till hade jag inte vunnit. 

Vi antar att du säkrade ett kontrakt?

 - Haha! Min känsla är att de nästan drog sig själva i håret efter det här. ”Detta var pengar vi hade kunnat tjäna in varför var han tvungen att göra detta!?”

Det här måste ju vara en fantastisk bekräftelse för framtiden, att du har så mycket i dig? Vad blir målen nu? 

 - Jag blir rädd när ni säger så. Även fast jag förstår att man lätt hamnar där när man ser det utifrån. Men är det något jag har lärt mig av min karriär så är det att jag inte kan sia om framtiden. Jag vet inte om jag håller på om två veckor. Det låter kanske helt sjukt men det är så jag har behövt ställa in mig de senaste åren. Jag vågar inte ha mål, jag vågar inte sätta ambitioner. Det har alltid hänt något som gjort att jag ställt in säsongen efter. För min egen skull kan jag inte ha mål på det sättet.  Jag känner mig ganska mätt på 1500 meter, det inspirerar mig inte längre. Om jag ska springa bana något mer i mitt liv så är det 5000 meter. Jag har verkligen uppskattat detta med stadslopp/landsvägslopp. Charmen är så mycket större än bana. Det är en helt annan kultur där man uppskattar och blir uppskattad av publiken runt omkring på ett helt annat sätt. Publiken förväntar sig så himla mycket när man springer på bana. 

Hur ska du göra nu för att inte bli skadad? 

 - Det känns som att jag prövat alla träningsfilosofier. Det jag har landat i är att jag inte kan springa två gånger om dagen. Det går bara inte för mig. Så det som funkat för mig är att springa en gång om dagen och alternativträna en gång om dagen. Jag kör cykel på gymmet, inga pass, bara distanser. Det är min motsvarighet till en tia på kvällen. Det är hjärtat som tränas tänker jag. Jag får ihop max 11 mil i veckan, Tidigare var principen att jag i princip sprang fort varje dag. Nu har jag tagit in lite Ingebrigtsen-tänk, fast istället för två tröskelpass på en dag kör jag intervallerna två dagar i rad, en dag lätt, två dagar. Så rullar det på. Jag lärde mig dock att detta med laktat och så inte var för mig. Jag har för mycket djur i mig. En gång i veckan kör jag på ett "kurvat" löpband. Detta började jag med eftersom jag hade problem med höften och det avlastar väldigt bra. Tycker det känns skonsamt och är bra för tekniken. Man blir jävligt trött. 

Vad önskar du att du visste om löpningen för fem år sen som du vet idag? 

 - Det tråkiga tipset är att hitta något annat i livet. Vill du fortsätta springa så ska du slå dig fri från kulturen av hur du måste träna. Hitta ditt eget sätt. Det finns så många sätt att bli bra på. Du måste inte göra allt perfekt. När jag hittade mitt egna sätt att träna så blev det bättre. Förvänta er inget av mig, men uppskatta det när det kommer! 

Lyssna på intervjun i sin helhet i podcasten Spring Snyggt.