Du (Stig Wiklund) är alltså en av landets främsta mentala coacher, du har hjälpt atleter till över 250 medaljer av olika valörer på diverse mästerskap. Kan du berätta vad det innebär att vara mental coach för elitaktiva, varför söker de sig till dig? 

 - Ja det kan vara olika. Det jag har märkt på senare år är att det har blivit mycket fler yngre som kommer till mig. Man är 16-18 år när man vill börja med mental coachning, och det tycker jag är väldigt bra. Min erfarenhet är att ju längre man väntar desto svårare blir det att bryta och förändra redan inlärda beteenden och mönster. Sen jobbar jag med väldigt mycket företagsledare, läkare och chefer. Det jag märker mest är att det är stora talanger som söker sig till mig. Sen är det så att de som börjat med mig de slutar nästan aldrig, så har ju i princip samma stall så att säga. 

Du jobbar alltså med dem hela karriären? 

 - Hela livet har det blivit nu nästan. Bruce Springsteen sa att han hade en samtalsterapeut som han gick till, sen trilla denne pinn, då tog han en ny. Den tryggheten var något han ville ha hela livet sa han. Och det märker jag med mina klienter nu också. Även när du slutar idrotta så vill du gärna sluta jobba med mental tränare, man blir som en mental livlina. 

Hur skiljer sig det du gör från en psykolog som kör KBT och exponering: Ska man kalla det behandling? 

 - För det första vill jag säga att jag tycker det är jättebra att man söker sig till psykolog och experter som kan hjälpa en. Sen skulle jag inte vilja kalla det jag gör för behandling. Det jag jobbar mot är vad man ska göra framåt, inte bakåt. Nuvarande läge kontra vad är det önskvärda läget. Så jobbar jag. Och jag har fått bra resultat med den ingångsvinkeln. En annan nyckel i mitt sätt att jobba är att jag alltid är tillgänglig för mina klienter. Du behöver en stöttning när du behöver den så att säga, du vill kunna få hjälpen snabbt oavsett var du är! 

När vänder sig dessa elitaktiva till dig? Efter en bra prestation eller inför en stor prestation? När tar du emot aktiva, när de är på botten?

 - Det är både och. Det jag tycker att jag har lärt mig på senare tid - jag har ju ändå 30 års erfarenhet - är att jag numera ligger närmare de jag jobbar med. Nästan punktmarkering. Om Frida Karlsson ska tävla på en söndag så har vi alltid ett samtal på lördag kväll. Sen får hon ett SMS tävlingsdagen : ”Vilket mål har du med tävlingen" och "vilket prestationstillstånd vill du ha på det en skala 1-10". Gör du detta ett antal gånger så lär man ju sig hur de aktiva fungerar. Och då kan man ha detta att utgå från. Man vet när dipparna kommer och så vidare. Många av mina aktiva säger att jag jag känner dem bättre än vad deras respektive gör. Johan Olsson har sagt flera gånger att ”du jobbar med hela mig Stig”. Och det där tror jag är oerhört viktigt, att inte bara se till prestationen men se till helheten. Är det bara prestationen så kommer du till slut bli mer orolig för att misslyckas än glad för att lyckas. Då hamnar man snett, man ska göra det för att det är roligt. På samma sätt som att jag är med i Spring Snyggt-podden, jag gör det för att jag tycker det är kul, kul att berätta om mental träning, jag bryr mig inte alls om jag får betalt eller inte. Känn glädjen! Jag brukar ställa frågan, varför håller du på? Oftast för att man tycker det är kul. Men ha kul då! 

Om man känner att man tränar väldigt bra, att man är bra, men sen när det kommer till tävling så får man inte ut det och underpresterar. Vad beror det på? 

 - Detta är väldigt vanligt. Det finns inga enkla svar. Oftast bygger man upp det över en lång tid. Vi människor är komplicerade. Utmaningen är att man agerar utifrån hur man känner sig. Det leder oftast bort från bra prestationer. Jag vill att du ska agera utifrån ur du vill känna dig. Hur vill du vara? Jobba med en målbild, det är detta Johan Olsson har gjort. Se bilden av att du springer snabbt, att det är lätt och går fort. Ett begrepp som är oerhört viktigt för mig är att byta ut "måste" mot "vill". ”Måste” blir prestationsdämpande, ”vill” blir glädje. 

Hur särskiljer man måste och vill?

 - Jag tänker att detta handlar om ett tankesätt där du kan byta ut flera ord mot det som man lätt faller in i. Istället för måste så blir det vill. Vill ha kul. Istället för problem så säger man utmaning, en utmaning som man kan vara tacksam över, jag får en chans att överkomma detta problem. Istället för nervös kan man tänka laddad. Jag är laddad att prestera bra! 

Men om man vill bli nervös men inte blir det. Hur jobbar man för att få upp nervositeten? 

 - Jag gillar målbildsträning, att vara tänd på tävlingen. Att jobba med målbilden "hur vill jag känna" inte "hur känner jag nu". 
Hur gör man under den jobbiga biten, under själva tävlingen. 

 - Vad poppar upp i din hjärna när du säger misslyckas? Om man istället tänker, vad lärde jag mig av denna situationen? Man ska alltid ta chanser till att utvärdera. Målbilden ska läggas innan, visualisera hur du vill känna under uppgiften. Detta kan man göra under fem minuter på morgonen och sen utvärdera det på kvällen hur väl man efterlevde det man visualiserade. 

Hur ska man applicera detta på träning? Ska man se den tuffa träningen som en chans att bli bättre mentalt? 

- Att bygga mental tuffhet och styrka handlar om att kunna träna när det är tufft och jobbigt. Jobbiga förhållanden är en fördel för att bli stark. Man måste bli bekväm med det obekväma. Sen måst man bedöma hur mycket man kan göra detta. Det kräver en utvärdering så att man inte övergör det. Hjärnan väljer ofta den lätta vägen, det gäller därför att stå emot detta på träningen.

Mest ska man alltså fokusera på de aspekter man kan göra bra? Men om man har en dålig dag, det bästa av situationen som gäller då ? 

 - JA! Då tackar man för den dåliga dagen och säger "Okej, nu ska jag göra en bra prestation utefter detta, vilken bra utmaning!" 

Lägger dagens idrottare för mycket press på sig själv genom sociala medier? 

 - Det är lätt att tänka så. Men man kan ju tänka tvärtom där också, nu ska jag visa hur stark jag är som klarar detta trots att jag exponerar min känslor och resultat medialt. Du tränar hjärnan att klara av saker som är tuffa. Den mentala träningen tar tid, det är en process som måste få ta sin tid. Det mentala är lurigt på det sättet, allt går inte fort. Lägg upp en mental plan, hur ska jag jobba med den mentala biten nu och framåt. Vad gjorde jag bra, vad kan jag göra bättre och hur.

Hur ska man mota bort bryttankarna som alltid kommer under lopp?

 - Flyktbeteende är vanligt i alla idrotter. Jag tycker att man ska träna i förväg på detta mentalt. Kan man göra det till en mental utmaning så blir det ett lopp i loppet. Klarar du det då så blir du stark. Det är ett sätt att träna sig att bli stark. 

Lyssna på intervjun i sin helhet i denna veckas avsnitt av podcasten Spring Snyggt.