Ultralöparen Jim Walmsley i Spring Snyggt-podden: "Ultralöpare bryr sig inte om hur de ser ut i spegeln, det är mind over matter som gäller. Det mentala är så oerhört viktigt"
Jim Walmsley är ultralöparen som har ett steg som en banlöpare, men som mestadels springer på stigar på hög höjd. Hur kan han kombinera utmanande terräng med att göra riktigt snabba tider på landsväg? Och hur blir man en bra ultralöpare? Spring Snyggt-podden fick sig ett snack med en av världens bästa ultralöpare.
Du bor i Flagstaff, Arizona. Flagstaff som kan sägas vara en av tre löparstäder i USA tillsammans med Boulder, Colorado och kanske Mammoth Lakes i Kalifornien. Hur kommer det sig att du valde Flagstaff?
- De tre tillsammans med Portland Oregon, kan sägas vara de bästa löparstäderna i USA. Jag är från Phoenix men den staden är inte på hög höjd. Egentligen har jag ganska mycket problem med hög höjd, det tar lång tid för mig att vänja mig med höjden. Phoenix är ganska nära så det blev logiskt att jag valde Flagstaff. Så jag tog mig hit och försökte hitta ett jobb, många kommer hit och försöker lyckas men det är hård konkurrens. Jag valde ultra för att kanske sticka ut lite.
Var planen hela tiden att köra ultra när du flyttade eller ville du bygga vidare på din framgångsrika bankarriär som du hade vid Air Force Academy?
- Planen var alltid ultra, främst var det 100 miles (motsvarar 160 km) jag hade i sikte. Jag har haft blandade resultat när det kommer till 100 miles. Jag är säker på distanser mellan 50 miles till 100 kilometer. Efter det brukar jag få en del magproblem. Upp till 10 timmar brukar var lugnt att käka i princip hur mycket som helst. Efter det brukar man säga att energi blir mer av en chansning, finns ingen direkt logik i hur du ska reagera efter 10 timmar. Det kändes som att jag pensionerade mig från löpningen och sen kom tillbaka som ultralöpare. Jag jobbade ett tag i det militära och hade då svårt att springa. Speciellt banlöpning kräver ett mer dedikerat träningsupplägg. Stiglöpning är för mig både terapi och motivation att klara att springa fort.
Du har ett fantastiskt vackert steg som ser ut som en banlöpares än en ultralöpares. Är det något du ofta får höra?
- Det känns som att jag har mer av ett bansteg. Vi brukar säga att det är "mind over matter" när det kommer till ultra. Så man fokuserar inte lika mycket på steg och utseende utan snarare hur man ska klara den mentala biten. Huruvida mitt steg är en fördel eller inte är svårt att säga, jag tror det viktigaste är psyket för att klara ultra oavsett.
Du sa att du ville komma ifrån det strukturella som banlöpningen innefattade. Betyder det att du inte följer ett program nu, att du inte tar löpningen på lika stort allvar?
- Jag antar att man kan säga att jag har ett program. Jag har en idé om blockträningen och när jag gör vad. Jag börjar med att logga vertikala meter och mängd. Jag jobbar mest med den aeroba basen initialt. Det är skillnad på ultra och ultra. Här i USA kan man oftast springa på ganska bra på banorna, i vissa delar av Europa, speciellt i södra Europa, är det mycket mer styrkebaserat och tekniskt medan det krävs en annan snabbhet på de "snabba" banorna. Jag försöker hitta en balans mellan mängden kvalitet jag kan ha i min träning och hur mycket mängd jag kan ha. Mängden är det viktigaste men jag försöker ha med ett pass i veckan. Jag gör ett lite snabbare långpass som jag bygger upp från ca 25 kilometer till 50 kilometer. Jag måste alltid söka balansen.
Springer du de flesta av dina turer i samma fart?
- Min fart skiftar väldigt mycket, jag brukar istället gå på GAP (Grade adjusted pace) på Strava. I och med att terrängen skiljer sig så mycket här så är det ansträngning man måste gå på. Jag tycker att den Strava-funktionen funkar väldigt bra.
Finns det någon del av dig som skulle vilja se vad du kan göra på bana eller kortare sträckor?
- Jag tror att jag skulle kunna springa snabbare än vad jag har gjort, samtidigt ifrågasätter jag vad syftet skulle vara med det. Jag tror inte jag har farten för att utmana om en OS-plats. Maraton är lite intressantare för där kan jag ändå komma ner på bra tider om jag gör en mer dedikerad satsning. Jag är optimistisk när det kommer till vad jag är kapabel till, det tror jag att man måste vara. Men samtidigt, vad kommer 2.10 eller 2.09 att ge mig? Jag är fortfarande långt bak då. Med ultra vet jag att jag kan vara bland de bästa i världen. Jag gillar att springa långt, jag gillar att träna mycket. Jag tror helt enkelt att ultra är det som passar min person bäst.
Maraton är lite intressantare för där kan jag ändå komma ner på bra tider om jag gör en mer dedikerad satsning. Jag är optimistisk när det kommer till vad jag är kapabel till, det tror jag att man måste vara. Men samtidigt, vad kommer 2.10 eller 2.09 att ge mig? Jag är fortfarande långt bak då. Med ultra vet jag att jag kan vara bland de bästa i världen. Jag gillar att springa långt, jag gillar att träna mycket. Jag tror helt enkelt att ultra är det som passar min person bäst.
Vad är lockelsen med ultra? Hur viktig är upplevelsen?
- Det jag får se och uppleva som ultralöpare gör det värt det helt klart. Ingen maratonlöpare får uppleva det jag får uppleva på en veckobasis. Jag springer i The Grand Canyon, jag har tillgång till fantastiska stigar. Det finns så mycket olika komponenter som gör att du måste gå mer på intuition och mindre på fakta. Du tävlar inte alltid mot klockan utan du tävlar mot elementen. Det är en mer holistisk upplevelse när det kommer till löpningen. Ett personbästa är inte lika relevant som att klara utmaningen just för den dagen. Det är klart man vill ha banrekord och springa snabbt. Men det är så många faktorer som spelar roll.
Betyder det att du även gör din träning på känsla för att efterlikna det du kan få uppleva på tävling?
- Jag utgår från en "route" som jag vill springa. Sen hur jag mår för dagen påverkar givetvis hur mycket jag pushar. Jag är inte helt anal i min träning, har jag en bra dag så kör jag kanske lite snabbare. Men jag har även hållpunkter längs med mina rundor som jag vet ungefär när jag bör passera. Sen är det väldigt lätt att gå för hårt här på höjd, så jag försöker samtidigt vara disciplinerad.
Om någon vill ta klivet från väglopp till ultra och stiglöpning. Vad rekommenderar du att de gör?
- Du måste kolla på dina styrkor och svagheter. Har du problem med att springa på teknisk terräng så måste du göra en runda som du övar på ofta. Det är viktigt för att du inte ska bli skadad eller snedbelastar. Det är viktigt att förbättra dina svagheter. Du måste samtidigt jobba på att förvalta dina styrkor. Öka längden på dina långpass är också viktigt. Inte nödvändigtvis volymen på de andra passen men på just långpasset. Kan du springa riktigt långa långpass på upp till 60 kilometer i liknande terräng men samtidigt hålla nere mängden på de andra turerna kommer du gå långt. Som maratonlöpare gör man ofta 80 % av vad man behöver göra, det extra är just att förlänga det som redan är långt. Sen måste man jobba på en energiplan. Detta är extra viktigt, ett ultra är långt, du ska inte få energibrist.
Vad händer de där kilometrarna mellan säg ett maraton och ett 90-kilometerslopp?
- Tristess, haha, tristess händer. Egentligen måste man tänka likadant som man gör under en mara men förskjuta allt, en mil på maran är 2,2 mil på 90 kilometer. Du måste bara tänka att du ska göra samma sak över en längre tid. Det är en längre tid du kan göra fel på. Försök att lära dig av dina misstag.
Hur ser framtiden ut för Jim Walmsley?
- Jag älskar bergen, mer än vägarna. Så jag kommer nog att hålla till mycket på stigarna. Möjligt att jag kommer springa Comrades. Men stora bergslopp är nog där jag har mest att hämta. UTMB, är ett 166 kilometer långt lopp som går runt Mont Blanc, det skulle jag vilja vinna. 10 000 meter upp och ned. Du börjar klockan 18 på kvällen och springer genom natten, där finns det väldigt mycket som kan gå fel!
Lyssna på hela intervjun i veckans avsnitt av podcasten Spring Snyggt.
