Känns lite konstig att skriva ett blogg inlägg med rubriken blodpropp.
Men det är ett faktum, för mig alltså…
-berättade för några på TSM passet i söndags att jag hade lite känningar i ena vaden, och det kanske var lite i underkant att det bara var en känning…
Hur som helst trodde jag att det var någon svit efter maran i New York, att jag på något vis sträckt min högra vad, och att det nog skulle ge med sig. Men tyvärr blev det bara sämre trots att jag tog det riktigt lugnt. Kände på något vis att det här inte är en vanlig muskelbristning eller muskelvärk, och efter en natt med rätt ont…, ja faktiskt riktigt ont, beslutade jag tillsista att det var bäst att kolla upp vaden. Efter att ha väntat en timme på vårdcentralen, (ville inte gå till sjukhus med ”bara” en förmodad bristning) skickades jag rask till St Görans sjukhus, och efter 3 blodprov skulle jag få gå hem…men svaren från blodproven krävde röntgen och röntgen visade på en blodpropp i höger vad som sträckte sig upp bakom knäet mot låret.

- Vad ska man säga?
Tänker lite komiskt att när man hört om löpare med blodpropp tänker man på EPO och doping. Men jag kan garantera att det inte är orsak till min blodpropp, för sånt har jag aldrig sysslat med utan jag har varit nöjd med resultat grundade med gott samvete. Hörde nu också att en löparkompis, Erik Sjöqvist som vunnit SM/Finnkamper och deltagit på internationella mästerskap, också drabbats av en blodpropp tidigare under sin karriär och jag tror faktiskt jag med 100 % säkerhet kan säga att han heller inte skulle befatta sig med fusk och manipulation av kroppen.

- Hur gick det då till? Ja, det kan man ju aldrig riktigt veta, men lite teorier hit och dit får man ju i tankarna..
Jag har sedan jag i april fick en lättare bristning i högervaden haft lite problem från och till gällande att just höger-vaden blivit väldig stum/stel och spänd efter passen. Vissa pass har jag till och med fått avbryta för att vaden spänt så hårt. Så grunden till proppen tror jag (helt ovetenskapligt) härstammar från bristningen. En lite stressad tillvaro där sömnen fått stå tillbaks för allt man ska hinna med har säkert också spelat in och sen då det utlösande; New York Marathon som givetvis ansträngde vaden även om det inte kändes så efter loppet kombinerat med långflygningen hem.
Just en långflygning är en stor risk för propp.
Väl hemma från New York har jag känt lite molande i vaden mot slutet av förra veckan, men inget konkret. I fredags blev det lite sämre, och sen var jag ”konståkningsfunktionär på min dotters klubbs tävling” i lördags och satt still i ”musikbåset” (d.v.s. nere vid isen) från klockan 09.00 till nästan 21.00 med bara några korta avbrott. Möjligt att det då ”stoppade” till vaden lite till! Sen på söndagens TSM pass kom väl inte blodet runt riktigt; och proppen ett faktum.
Vad händer nu? Ja, det ska tydligen vara bra att röra sig…men just nu gör det fortfarande rätt ont. Så löpning får nog vänta lite, och höstvilan är ett faktum.
Högläge, stödstrumpa, Fragmin-sprutor veckan ut och sen blir det Waran tabletter ett halvår.
Vad det innebär för löpningen vet jag inte, men enligt nämnde Sjöqvist kom han ingång snabbt!!
Men just nu känns det inte direkt brottom med nya mål, mer brottom att proppen ska släppa och benet inte ska göra så ont.