En ny vecka är här och det betyder ännu ett reportage ur serien ”Livet och löpningen med:” där du som läsare får lära känna ambassadörerna för Ramboll Stockholm Halvmarathon 2022. Förra veckan kunde du läsa om Maria Bang och hur hon vill inspirera fler unga att våga springa lopp. Nu är det dags att introducera nästa ambassadör. Den här gången representanten för Gamla Stan.  

Katarina Burman är 29 år och född i Uppsala där hon fortfarande är bosatt. Trots sin Uppsala-anknytning är det självklart varför Katarina representerar Gamla Stan i Stockholm. Hon har nämligen ett gediget intresse för historia, är utbildad historiker och jobbar till vardags som guide, eller ”museilärare” som det också kallas, på de kungliga slotten. Just nu är hon delvis tjänstledig och läser en kurs i museipedagogik. När vi träffar Katarina på ett fik i Gamla Stan lyser hennes intresse för historia igenom med en gång när hon berättar om ställets historiska anor.

– Det finns en cell här borta som Gustav III mördare satt i innan han avrättades. Det här var på 1700-talet då det var fängelsehålor här, berättar hon i väntan på att personalen gör i ordning vår beställning. 

Katarinas fascineras mycket av andra kulturer. Kulturer ser olika ut i olika tider, även om man är på samma plats förklarar hon hängivet. Intresset för historia väcktes redan som liten. Hennes pappa samlade på gamla mynt och familjen besökte ofta slott och museer under semestrarna. Att hon numera får arbeta i den miljön upplever hon som en stor lyx. 

– Historian är så närvarande här i Gamla Stan. Det är klart att det finns historia på flera andra ställen i landet men där kanske den byggts bort eller glömts bort. Man tänker inte på det på samma sätt. Det är det som är så roligt med Gamla Stan, dess närvaro och att man ser det på ett annat sätt. Det är ju trots allt moderna Sveriges födelse. Gamla stan är vad det heter, det som ursprungligen var Stockholm stad.

– ­­Hur kom det sig att du hamnade på de kungliga slotten? 

– Sommarjobb! En kursare tipsade mig att man kunde söka till muséer och slott för att guida andra. Just att få förmedla den historiska kunskapen jag bär på var det jag ville göra. Det är det som driver mig i att vara historiker – det handlar om att förmedla kunskapen. Jag var tidigare inne på att jag skulle bli lärare, vilket är lite i samma anda, berättar hon. 

Utöver Katarinas stora intresse för historia beskriver hon sig själv som lite nördig. Eller kanske snarare att hon snöar in på olika intressen och blir nästan besatt. Det kan vara allt ifrån att läsa böcker av vissa författare och genrer, tv-serier eller något helt annat. Ibland håller ett intresse i flera år och ibland kommer de och går i snabbare takt. 

I tonåren var Katarina en väldigt seriös simmare och gick ett elitidrottsprogram på gymnasiet. Under den här perioden tränade hon upp till tolv pass i veckan. När hon var runt 20–21 år började hon succesivt att trappa ned på simningen och la till sist våtdräkten på hyllan. På flera sätt gick Katarinas inställning och intresse för simningen helt i linje med hur hon beskrivit att hon kan bli uppslukad av något som intresserar henne. Träningen var en stor del av livet och hon gillade verkligen att hänga i simhallen. Vi diskuterarar huruvida det var den höga belastningen och satsningen som tog udden av det som var kul eller om det fortsatt kändes inspirerande och roligt att gå i skolan varje dag.

– Nej det var bara inte jättekul. Under den här perioden tränade jag dessutom sönder mig. Av de tolv passen var ungefär tre gym och resten i bassängen. En dag i veckan var det ledigt och det var oftast lördagen. Då körde vi ett pass på fredag morgon och sedan väntade vi 48 timmar till nästa på söndagen. Under den perioden var jag förkyld nästan jämnt kändes det som. 

Hon beskriver det som någon slags överträning eller att hon kanske inte fick i sig tillräckligt med energi. Passen var ofta upp mot två timmar långa och det var svårt att få i sig all den energi som behövdes mellan pass och plugg. Katarina är noga med att understryka att hon inte hade någon ätstörning utan minns det snarare som att hon åt mest hela tiden. Men att det ändå inte var tillräckligt i alla lägen. 

– Jag minns hur jag hade med mig drick-yoghurt och mackor och så fort en lektion var slut så satt jag och den andra simmaren och tryckte i oss mat tills det var dags för nästa lektion och sedan åt man igen typ. Någon gång satt jag och räknade på hur ofta jag åt och det var liksom frukost 1 och 2, mellanmål 1 och 2, lunch, middag, kvällsmål och så vidare. Vi räknade aldrig kalorier eller så utan det var mer bara att äta så ofta man kunde. 

– Fick ni någon hjälp från skolan? För oavsett vad man håller på med för idrott känns det som att man borde få stöd och utbildning i sådant här vid ung ålder? 

– Precis, vi hade ju massa olika idrottare i klassen. Basketspelare, hockeyspelare, dansare, golfare etcetera. Vi pluggade nutrition och psykologin bakom idrottandet men jag tyckte väl inte att det praktiserades så bra i slutändan. Det enda extra vi fick var att vi kunde käka gröt till frukost på skolan. 

Vi lämnar simningen och börjar prata om hennes relation till löpningen. Som för de flesta som ägnat sig åt dedikerat idrottande var löpning ett inslag i träningen men inget det lades speciellt mycket tid på. Hon skämtar om att det första som slår henne när hon tänker på löpning är att man svettas mycket mer påtagligt när man springer än när man simmar och är i vattnet, även om givetvis svettas lika mycket i bassängen.  

Att hon ansökte om att bli ambassadör var egentligen lite av en slump då Katarina redan var anmäld till årets Ramboll Stockholm Halvmarathon och såg det som ett kul sätt att få tillbaka anmälningsavgiften på.

– Jag köpte en startplats till både mig och min pojkvän så det är väl mer hans jag vill finansiera i och med det här, säger hon skämtsamt och fortsätter.

– Framför allt vill jag ta lite revansch! Jag har sprungit loppet en gång tidigare, men det var 2020 och det blev digitalt. Det blev lite snopet för jag köpte min startplats typ i februari för att jag ville ha det billigaste priset. Men så kom pandemin och jag fick springa runt Djurgården i stället, vilket inte känns som samma grej! Jag kikade på om jag skulle försöka springa riktiga banan men det fick jag inte till. Så egentligen har jag aldrig sprungit det på riktigt och därför vill jag göra om och göra rätt.

Hon berättar att hela konceptet med att bli ambassadör för en stadsdel kändes inspirerande och som en väldigt rolig grej. Att få vara med och inspirera andra och dela med sig av sin träning, även om man inte ser sig själv som något träningsproffs. Fokus kommer i stället vara att visa upp hur hon tänker sig att man kan ta sig an uppgiften och få in träningen i vardagen. 

Just att få in träningen i vardagen är något som är viktigt för henne. När simkarriären tog slut blev löpning den träning hon ägnade sig åt för att få in den aktivitet som behövdes i vardagen för att må bra, inte bli rastlös och deppig. Löpningens låga tröskel, att bara snöra på sig skorna och dra ut är något som passar Katarina bra. 

Däremot blev löpningen lite som med mycket annat precis när hon började springa mer regelbundet. Efter att hennes pojkvän introducerat lite längre distanser och intervaller började hon snöa in, kolla youtube-videos om hur man skulle göra för att bli en bättre löpare. Men det rann ganska snabbt ut i sanden och därefter har hon kunnat ha en mer avslappnad relation till löpningen. Men flaggar ändå för att det finns risk (eller chans) att hon blir lite mer nördig nu när hon ska följa ett träningsprogram i 20 veckor. 

– Jag ser fram emot att ta mig an träningsprogrammet. Simningen formade ju mig från att jag var liten till vuxen och jag gillar att ha struktur och veta vad jag ska göra. Dessutom enklare att få in i vardagspusslet. Målet är att försöka få in minst tre pass i veckan och framför allt att få rutinen på plats, att verkligen komma ut. Sen gäller det att vara flexibel och försöka pussla in det där det passar. Men med hjälp av programmet hoppas jag även få lite mer inspiration till intervallpass osv. Det är sånt som min pojkvän främst har hjälpt mig med. Framför allt vill jag bli bättre att springa nedför, det har jag ganska svårt för, förklarar hon.

Avslutningsvis pratar vi om löparminnen och målsättning framåt. Hon har varma känslor för STHLM 10 som var det första loppet hon sprang 2019. Det är enda gången hon fått uppleva den härliga stämningen med publik längs banan. Vad gäller målsättningen i september är inte tider i huvudsak det som driver henne utan snarare träningen inför. Men medger ändå att det hade varit kul att försöka slå sin tid från när hon sprang loppet digitalt. 

– Då sprang jag på 2.02.59 tror jag och att gå under 2.00 är såklart någon slags dröm. Men skulle det inte gå är det inte hela världen, jag känner ingen press för det. Det är en ny bana, andra yttre förutsättningar och så vidare, så vi får se vart det landar. Men kul ska det bli, avslutar hon glatt!

Precis som med övriga ambassadörer ser vi fram emot att följa Katarina under våren och sommaren mot hennes mål i september! Blir du själv sugen på att springa? Tveka in på att anmäla dig - ta chansen att uppleva Sveriges huvudstad från ett löparperspektiv! 

Katarina om löpning i Gamla Stan: 

– Löpning i Gamla Stan kan vara mer av en utmaning. Det är ju en ganska liten ö och därför också ganska begränsat. Samtidigt har du mycket backar där du kan få fin träning. Min pojkvän introducerade mig för Gamla Stan som löparplats och vi körde pass där vi sprang upp för olika gränder och liknande i stället för traditionella backar. Det viktiga är inte alltid antalet metrar. Gamla Stan bjuder på mycket kupering! 

– Vart du än springer får du dessutom en historisk löptur, men jag skulle väl säga att Stortorget, Slottsbacken och Tessinska Palatset är måsten om du ska få maximal historisk utdelning. Sedan hade det varit väldigt roligt att dra ihop något i stil med att springa sträckan som Axel von Fersen flydde innan han släpades till Riddartorget. Jag får kanske dra ihop en guidad löptur helt enkelt! 

Text av: Sebastian Wallin