Ultra är Szalkais egen utmaning
Anders Szalkai planerar att springa Stockholm Ultra Marathon. Går träningen som planerat de kommande månaderna står en av tidernas bästa svenska maratonlöpare på startlinjen den 4 augusti.
Anders har tävlat i EM, VM och OS och han har vunnit Stockholm Marathon. 2011 blev Szalkai tidernas första svenska mästare på 100 km. Nu siktar han på att göra sin andra SM-start på 100 km.
Här skriver Anders Szalkai om sina tankar inför premiären för Stockholm Ultra Marathon.
2011 hade jag förmånen att vinna första officiella svenska mästerskapen i Ultralöpning, och distansen var 100 km.
Jag hade då inte tränat något speciellt för distansen utan trodde jag ganska enkelt, på min löprutin och min allmänna "2.40-form" på maratonsträckan, skulle kunna springa 100 km bra.
Under loppet och i reflektionerna efter loppet blev jag varse om att det inte alls var så enkelt som jag trodde.
Känslan under loppet, redan vid sex av de tio milen, var verkligen att det här kommer jag aldrig göra igen. Den känslan var ännu starkare efter loppet trots att jag vann.
Jag var oerhört trött och hade under delar av loppet "sett stjärnor" och dessutom hade för första gången under ett seriöst lopp tvingats gå flera gånger.
Hade det inte varit för den oväntade support jag fick av några Team Stockholm Marathons löpare som hade åkt till Tibro för att heja på mig så hade jag aldrig klarat hela sträckan utan klivit av.
GAV STOR RESPEKT FÖR ULTRALÖPNING
Den erfarenhet jag fick då under loppet gav mig mycket mer respekt både för sträckan och för alla som springer ultra. Även om snittfarterna inte är så imponerande på herrsidan, bortsett från när det handlar om vår svenske ultrastjärna Jonas Buud, är det en bedrift att ta sig så långt som tio mil i löpning.
Det ställs många krav både på uthålligheten rent muskulärt, på att kunna hushålla med energin och på att kunna fylla på med energi under loppet.
Även om de sista fyra milen för mig var en enda stor och lång plåga, övergick efterhand tanken från aldrig mer till aldrig mer "inte ultratränad".
Den tanken har jag tagit med mig, och nu när det blir premiär för Stockholm Ultra, har tanken om att göra det bättre väckts till liv.
Just att det är Stockholm Ultra, på mina hemmamarker rent träningsmässigt under mer än 20 års tid, spelar givetvis in. Längs Djurgårdsbrunnskanalen, som är en del av Stockholm Ultras varvbana, sprang jag mitt absolut första intervallpass som löpare i Stockholm när jag som 21 åring flyttade från Helsingborg till storstaden.
Många delar av banan kan jag utan och innan, och Djurgården har alltid varit min favoritträningsmark när jag valt träningsrunda.
FLER RIKTIGT LÅNGA PASS
När det blev klart att Stockholm Ultra Marathon skulle genomföras, och dessutom på min hemmaplan, har jag börjat fundera på att springa 100 km igen. Men denna gång med större erfarenhet och större respekt för sträckan, och med mer inriktad träning mot sträckan.
Jag måste göra allt det jag inte gjorde inför mitt debutlopp, och det gäller både i träningen inför loppet och sedan förhoppningsvis genomförandet av loppet.
I träningsväg ska det bli fler riktigt långa och lugna pass och långa backpass för att rent muskulärt förbereda kroppen på den belastningen som 100 km i bra löpfart innebär.
Dessutom tänker jag försöka lägga in ett annat, som jag förstått är nyckelmoment för ultra, nämligen långpass två dagar i följd.
När det gäller energiintaget måste jag också prova mig fram. Från att tidigare alltid på långpass bara sprungit på vatten eller ibland svagt utblandad sportdryck har jag nu också ambition att på de längsta passen prova fram min energimodell.
Jag tror jag måste ha en utprovad plan klar för vad och hur just jag ska lägga upp det under Stockholm Ultra.
MÅSTE VARA ORDENTLIGT FÖRBEREDD FÖR ATT STARTA
Idén om en start har vuxit fram, och ju mer jag tänkt på desto mer har motivationen att göra ett försök vuxit fram.
Grundtanken kvarstår dock att jag aldrig mer ska springa en ultra om jag inte har kunnat förbereda mig för just ultrasträckan.
Samtidigt som min respekt för ultralöpare och ultradistanser har blivit stor via mitt eget lopp, kvarstår dock min tankar om att toppbredden i Sverige är klen. Genom att jag springer så bidrar jag förhoppningsvis även till att höja toppbredden något vilket jag allmänt tror är bra för Ultralöpningens status.
Först är det dock ASICS Stockholm Marathon den 1 juni som gäller, även om det loppet kommer efter en hektisk arbetsperiod. Men Stockholm vill jag alltid springa. Efter maran är tanken att dra igång lite mer ultrainriktad träning, och går det som planerat hoppas jag stå på startlinjen för det första Stockholm Ultra Marathon den 4 augusti.
ANDERS SZALKAI
