Av Torbjörn Sköldefors

Jag börjar inte från början med att jag och kompisen Erik hade bestämt oss för att springa Tjur Ruset tillsammans.
Jag plaskar ner mitt inne i loppet.
Vi har sprungit nära hälften och har redan klarat svåra passager på den milslånga banan när vi kommer fram till…. Ja vad är det:
En äng?
Nej, inte inte ens för alla asfaltsbor.
Kanske en myr?
Ja, på håll kanske, men inse att här växer inga hjortron.
Vad är det då? Ett kärr?
Nej värre. Det är helveteskärret!

Så nära civilisationen, i ytterkanten av storstan, finns denna bottenlösa gungfly.
Antagligen varnar mammorna i Jordbro sina barn för att gå ut i skogen. I alla fall för att gå för långt ifrån Hanvedens IP. Och kanske finns det en skröna som handlar om det bottenlösa kärret – med uppmaningen att aldrig gå ensamma dit och att absolut inte försöka gå över det. (Och naturligtvis har mammorna berättat vad som hänt med folk som försökt.)

Nu är vi inte ensamma. Vi är flera tusen. Av någon anledning har banan för höstens roligaste lopp dragits rakt mot helveteskärret.
Mot allt sunt förnuft.
Någon påstod att banläggare Hill och Nordh tillbringat veckor ute i skogen, att de varit som uppslukade av den södertörnska vildheten och fascinerade av något där ute.

De två skogstokiga banläggarna har alltså lett hela loppet rakt ut i skogen.
Vi är några tusen löpare som är på väg mot helveteskärret. Som tur är förstår tätkarlarna faran. Leden delar sig och vi springer försiktigt, tätt, tätt i varsin kant.
Fram hit har det varit lättsam stämning. Någon skojade redan efter 500 meter att han fått en sten i skon och ropade att alla skulle vänta så att han kunde tömma skon. Någon sjöng en vandringsvisa och minerna var glada.

Men när vi anar helveteskärret tystnar löpare efter löpare. En svordom studsar mellan träden och stegen fryser till för någon sekund. Vi ser en löpare som vacklar, som balanserar vid avgrunden men som till allas vår lättnad återfår balansen och räddar sig kvar bland oss.

Just när vi tror att faran är över, när vi börjar återfå vårt manliga självförtroende så bryter mannen i den röda jackan leden. Han tar några steg rakt ut gungflyn, som om han bara hade tröttnat på allt. En relativt vältränad löpare som alla vi andra. Som bara försvinner ner i kärret.
Någon tiondel senare kommer huvudet upp, men det går inte framåt. Det rör sig långsamt upp och ner. En modig tjur försöker ta sig ut, men just när vi tror att han ska försvinna så reser sig myrmannen, och vi anar den röda jackan under leran. Snart är han i säkerhet bland oss andra.
++++

Nej, kalla inte det här för skrävel. Ni ville ju veta hur det var. Kolla bilderna, eller snacka med Johan Tarmet som höll på att bli 2000-talets svar på Bockstensmannen.
++++

Sprang och pratade med Tobias Kihlander som jobbar på SMHI under någon kilometer. Och visst, det var precis som jag misstänkte, han gillade att det regnade och var kylskåpskallt.
+++++

Helveteskärret ska vi inte prata mer om. Men det fanns ju massa andra roliga och knixiga hinder. Att vada i ett lerdike var inte heller någonting i jämförelse. Men det blev rätt tufft för Christer Gerhardsson som tappade skon. När han till slut fick upp den tog det en halvminut att skölja ur all lera så att den gick att dra på foten igen.
++++

I jakttider skulle inte jag våga springa omkring med en hornprydd vikingahjälm på huvudet. Rickard Wallén höll med om faran: Om de skjuter kan de ju träffa civilister också…
++++

När du blir stor min gosse ska vi springa Tjur Ruset tillsammans. Är det så man säger? Nej, nej sade Lars Wall . ”Det här var inte mitt påhitt. Det är Håkan, min son som har dragit ut mig på det här, och det är ju faktiskt roligt, men jag har inte sett honom sedan starten. Han bara försvann.
++++

I år har jag sprungit längsta sträckan i Tiomila, Strongman Run i Tyskland och Transalpine Run över Alperna. Tjur Ruset platsar i det här gänget.

++++
Får tro att Lars Wall hittade sin son Håkan i målområdet, och skönt att Johan Tarment kom upp ur kärret. Men min kompis Erik har jag inte sett sedan starten.
Enda livstecknet är ett missat samtal.
Man kan väl inte ringa från ett bottenlöst kärr?
./.