Jag älskar att springa.

Men vi ställde in den vanliga lördagsträningen i Hässelby SK:s Långlöpargrupp för att alla som kunde skulle tävla och resten jobba som funktionärer på det häftigaste loppet som finns. Tjejmilen.

Jag skulle tävla. Maken fick dela ut nummerlappar.

Det var länge sedan jag sprang Tjejmilen, 2005 senast. Träningen är inte riktigt densamma som då. (stor underdrift). Men jag älskar fortfarande löpning.

Tog cykeln till Danicahallen (på Östermalms IP). Där skulle jag hämta min nummerlapp och lämna maken som skulle förse mina medlöpare med nummerlappar. På vägen dit, närmare bestämt vid Slussen, hade vi nästan krockat med ett gäng springande småkillar – med största sannolikhet pokemon go-jägare. De sprang alla med blicken fastnitade i sina öppnade mobiler. Tur att vi var ute i god tid och tog det så lugnt.

Jag var flera timmar för tidig till Tjejmilens startområde med nummerlappen prydligt fastnålad på bröstet. Så tidig att jag kunde välja vilken bajamaja som jag ville. Bäst att passa på!

Såg en klass i Lilla Tjejmilen på avstånd. En ung Szalkai hade vunnit sin klass. Szalkai är en känd löparsläkt. Fast denna unga dam måste vara mycket ung, jag hade inte hört förnamnet förut.

Lade mig i gräset bakom en byggnad som fick tjäna som vindskydd. Det var runt 18 grader men mulet och lite blåsigt. Pausade en stund innan jag lämnade in värdesakerna – mobilen och nycklarna. Såg på alla kvinnor som strömmade till.

Det slog mig att färgerna var den stora skillnaden från när jag sprang Tjejmilen tidigare. Eliten är nog i stort sett lika dana, åtminstone de i klubbkläder, men inte de många motionärerna. Då var nästan ingen rosaklädd. Men rosa var årets färg. Rosa och svart med små klickar av grönt, turkost, orange och blått. Och vilka tights! Med helt fantastiska mönster och färgkombinationer.

Själv skulle jag springa i kortbyxor och klubblinne, ungefär så som jag såg ut 2005. Bara hårfärgen var ny (grå) och några fler linjer i ansiktet.

Jag hann med ett toabesökt till. Och ett till. Jag som inte var nervös alls… Jag tänkte ju inte på årets Tjejmil som en tävling, bara som ett lite snabbare träningspass. Det sista jag gjorde innan det var dags att träda in i startfållan var att söka upp ett buskage… Inte alls nervös… Faktum var att min nervösa hosta som jag var så bekant med då 2005 hade spökat hela morgonen.

Träffade flera tjejer ifrån träningsgruppen, och även från andra löpargrupper som jag varit med i under åren. Springer man inte själv, är det svårt att tro att långdistanslöpning är en sådan social sport. Det var skönt att prata med folk. Lugnande.

Jag var inte först in i startfållan för startgrupp 3, inte sist heller. Var och varannan kvinna lyssnade på musik i mobiltelefoner. Det hade de inte gjort 2005. Eliten gör nog inte så nu heller. Men var en blir salig på sitt sätt, själv jag ville inte missa banden utmed banan.

Tjejmilen har funnits ända sedan 1984. Speakern presenterade en dam som deltagit i 30 lopp! Och så allas vår idol Evy Palm. Hon som alltid vann Tjejmilen på den tiden!

Uppvärmningen började och även om det var uppvärming för första startgruppen hängde min grupp på. Vi fick på det sättet tre uppvärmningar. Det kan man kalla valuta för pengarna. Det var bra uppvärmningsövningar och härligt medryckande musik. Vi jublade när första startgruppen var iväg. Och snart var det vår egen tur.

De första kilometrarna lutar svagt uppåt. Det kan vara knäckande om man rycks med i startyran. Men idag höll jag på mig. Speakern bad dem som tog det lite lugnare att hålla till höger så att de som ville springa på fick rum till vänster.

Budskapet stod även skyltar. Överraskande nog fungerade det.

Själv är jag nedförslöpare. Jag tappar på medtävlande i uppförsbackarna men springer förbi dem (några i alla fall) nedför. Jag testade både högra och vänstra sidan.

Att springa med bara kvinnor är speciellt. Ingen luktar illa (har på sig otvättade träningskläder), ingen måste fram på andras bekostnad. Alla har ganska stora kroppsrevir och vi bad varandra om ursäkt om vi sprang för snävt inpå någon. Jag skulle vilja sammanfatta det hela som rätt skönt och trevligt. Det är kanske annorlunda där framme i täten.

Jag vet att jag inte behöver fylla på med socker eller näring för att springa en mil, men vätskan kändes viktigare. I synnerhet när jag varit ute på startgärdet så tidigt och inte druckit sedan jag åkte hemifrån. Det var så varmt! Tur att solen inte sken. Fast det tror jag inte alla fantastiska funktionärer vid vattenborden höll med om.

Vid två kilometer dök maken upp för att heja! Han hade kastat sig på cykeln när han var klar med nummerlappsutdelningen. Vilken överraskning! Så roligt och rart.

Lite senare den andra kilometern dök ett vägval upp. På vilken sida om den vackra Djurgårdskanalen ville jag springa? Hastigt och lustigt och egentligen utan att jag förstod varför, valde jag höger sida. Där stod en av de många unga damerna i rosa och stretchade sin vad. Jag tyckte att det var väl tidigt i loppet och nämnde det för maken hemmavid senare. Han trodde att hon kanske var en av dem som inte fått till träningen förrän i precis sista ögonblicket och för att kolla om hon skulle orka springa en hel mil, veckan innan testat sträckan sådär lite plötsligt. Ett millopp utan träning, kanske inte är optimalt. Två i tät följd - skulle ge den stackars vaden en överdos.

Men det vet vi ju inte. Men det ÄR bra att kommunicera med andra löpare, till exempel i en löpargrupp. Man kan inte undgå att lära sig ett och annat bara helt enkelt genom att träffa andra som springer.

En motorbåt låg mitt i kanalen med en spanande familj ombord. Det såg ut som en pappa, en mormor och två barn. Kanske var mamman ute med mig och sprang?

Sedan slutade jag att ha koll på vägen. Noterade att det gick uppför eller nedför, om en vätskekontroll närmade sig och om något band spelade inom hörhåll – jag älskar det, men inte förrän vi passerade Rosendal var jag mentalt på banan igen.  

Där såg jag tävlingens snyggaste tights. Det stod något med skrivstil på vänstra låret och på det högra benet strålade olika färger ut ifrån knäet. Jag tänkte anförtro ägaren min hänförelse när jag lyckades ta mig förbi, men just då började ett jazzband spela så häftigt att tightsägaren jublade. Tillfället försvann. Men jag kunde konstatera att tjejen inte bara hade god smak när det gällde kläder.

Passerade restaurangen där jag en gång köpt en mjukglass och blev plötsligt vansinnigt hungrig. Men då var det inte långt kvar! Lite drygt en kilometer.

Sista kilometern består av den tuffa backen som börjar vid Berwaldhallen och går ändå upp till TV-huset. Tanken på att jag borde sätta fart som på en 1000-metersintervall dök upp, men lade sig igen när stigningen började.

- Heja Marianne! Så var han där igen! Maken som med hjälp av cykeln stod och hejade precis på rätt ställe.

Det fick mig att ta mig upp för backen och sedan fortsatta Oxenstiernsgatan mot rondellen och vidare ut på Lindarängsvägen. Det var som banan blev trängre och trängre mot mål. Men kan det verkligen stämma? Passerade den oförglömliga 90-graderskurvan och spurtade i mål.

Där stod redan en mycket nöjd Evy Palm. Hennes tid var bättre än året innan. Passade på att fråga henne om det var sant att hon oroat sig då 1984 för att hon inte skulle hitta runt Tjejmilens bana. Hon hade ju redan före loppet förstått att hon förmodligen skulle ligga i täten. Det var sant. Men hon hade inte behövt oroa sig. I täten på den första Tjejmilen låg en högtalarbil som hon kunde följa. Numera är det en klockbil. Inte heller numera behöver man vara orolig för att springa fel, ens om man springer som Evy gjorde.

Sedan fick jag ostkaka. Äkta Frödinge ostkaka.

- Detta är ju höjdpunkten, sa jag till ungdomarna som delade ut godsaken. Då fick jag två. Tjejmilen utan ostkaka skulle ju inte kännas rätt. Dessutom hade jag inte ätit lunch.

Träffade maken i gräset vid bokstaven som börjar vårt efternamn. Han gav mig en ros.

Kalasade på ostkakan innan jag hämtade kläder och värdegrejer. På vägen träffade tjejerna från löpargruppen som också verkade rätt nöjda, sedan cyklade jag och maken hem.

I Gamla Stan höll vi på att krocka med ett gäng springande småkillar som såg ut att jaga pokemons. Småkillar verkar gilla att springa. Precis som jag. Och Evy Palm.