Först ett stort grattis till ditt fina lopp i Stockholm Marathon. Vilken bakgrund har Therese Nordström som löpare?
– Jag vet inte var jag ska börja, men själva löpningen startade med att jag i 11-årsåldern sprang 60 meter i skolan och vann över killarna. Då fick jag för mig att springa kanske är nå´t som är kul. Det som man upplever att man är lite bättre på tycker man oftast är kul. Så där någonstans började intresset för löpning, och vi började titta efter en springklubb.
– Jag hade ingen aning om vad friidrott var, och mina föräldrar visste inget heller så mycket om löpning eller friidrott. Men vi hittade till en klubb, GKIK i Göteborg. Så jag var med i GKIK i många år, och sprang 600 meter som första löptävling.
– Sen höll jag på i klubben fram till jag var 18-19 år. Då kom det tyvärr lite skador. Just i den perioden var det mycket runt omkring, med att sköta skolan och klara kroppens omställning och utveckling. Så även om jag i början var superdedikerad att köra alternativ träning under skadeperioden blev det att jag valde att satsa mer på skolan istället för löpningen.
– Om jag hade haft någon som stöttat mer under skadeperioden kanske jag hade satsat vidare då, men samtidigt hade jag en drivkraft att klara av skolan bra. En annan faktor som kanske gjorde att jag slutade var kanske det faktum att jag inte hade någon naturlig snabbhet, och friidrotten i klubben handlade mycket om kortare löpning och intervaller. Det jag gillade mest var att springa längre utanför banan. Det alternativet fanns inte då.

Slutade du helt med löpningen då?
– Ja i princip, även om träningen fortfarande var en viktig bit i mitt liv. Men det blev mer att jag höll på med spinning framför löpningen.

Hur hittade du tillbaks till löpningen?
– Det var genom en vadslagning med en kollega på jobbet inför Göteborgsvarvet som det startade igen.
– Det var mitt åttonde Göteborgsvarv i år, så det måste varit för åtta år sedan. Vadet gällde att springa ”Varvet” under 1.45 och komma först i mål. Jag slog min manliga kollega med runt åtta minuter och kom i mål på 1.37 från sista startledet. Kollegan pratade inte med mig på tre veckor efter loppet…
– Loppet var jättekul, och efter det kände jag att jag ville hålla kvar den löpningen jag gjorde inför ”vadslagningsloppet” och efterhand började jag känna att det fanns någonting kvar att utforska i min löpning.
– Sedan dess har det rullat på med löpningen. Året efter förbättrade jag mig 6 minuter i Götborgsvarvet, och från det har resultaten triggat träningen. Jag har utvecklats lite varje år.

Tränade du själv när du började springa mer på allvar igen, eller sprang du med någon grupp?
– Jag körde mest själv. När jag var med i GKIK fick vi gå de första stegen i tränarutbildningen, så den kunskapen hade jag, och genom att läsa kring träning och löpning tyckte jag det var kul att lägga upp min träning själv.
– Jag har inget emot att träna i klubb eller grupp, men genom att jag jobbar heltid och sen dessutom är instruktör på några spinningpass i veckan skulle jag ha svårt att få ihop det med grupp eller klubbträning.

När gjorde du maratondebuten?
– Jag försökte mig på en satsning på Klassikern inför säsongen 2005, men längdskidorna och jag är inte riktigt kompisar. Jag gick på något teknikträningsläger, men åker man in i alla träd utanför spåret är det inte kul, så det vara bara att avskriva projektet Klassikern.
– Hela höstens Klassiker-träning hade varit inriktad på långtidsuthållighet, så då tänkte jag att Stockholm Marathon kunde ersätta som mål. Jag anmälde dit istället och siktade in mig på att klara hålla under 5 minuter per km.

Vad blev det för resultat?
– Det gick riktigt bra, och jag kom i mål på 3.13 (4.35 per km), och efter det anmälde jag mig direkt till New York Marathon. Både staden och loppet lockade, och jag lyckades sänka min tid till under tre timmarsgränsen.
– Efter det kände jag att maraton var riktigt kul. Just tretimmarsgränsen hade många pratat om som en riktigt tuff gräns, och den bara kom utan att jag behövde kämpa i många lopp.

Efter framgångarna fick du inga inviter gå med i någon klubb, nu ”missade” du ju ett SM-brons genom att du inte tävlar för någon klubb och du skulle ju vara ett stort tillskott för vilken friidrottsklubb som helst?
– Nej, jag har inte direkt fått några erbjudanden. Visst har folk sagt att jag kan komma träna med deras grupp, men det har inte riktigt passat mitt liv i övrigt. Jag har egentligen inget mot att vara med i någon klubb eftersom jag har haft en bra upplevelse av klubbverksamhet från tiden i GKIK, och jag är verkligen tacksam mot mina gamla tränare och alla ledare.
– Men nu har jag inte velat engagera mig i någon klubb, just för att inte binda upp mig till fasta tider och de åtaganden som det innebär att var med i en klubb. Jag är en sådan person som vill ställa upp på det engagemang som jag tycker man ska ge i en klubb, och just nu i mitt liv känns det inte som jag skulle kunna få in det. Men i framtiden kommer jag säkert engagera mig, om inte annat så förhoppningsvis som ledare.

Visste du om att du inte skulle få SM medalj även om du kom topp tre bland svenskorna?
– Ja det visste jag, eftersom reglerna är skrivna så. Jag och min sambo, nej numera min man faktiskt, pratade lite runt detta innan. Vi visste att det skulle finnas en chans till en framskjuten placering om allt gick bra eftersom de bästa tjejerna bakom Isabellah Andersson inte skulle springa.
– Men jag kände att jag inte ville hasta in i en klubb, bara för att räknas i SM. Visst hade det varit jättekul att stå där på prispallen och få blommorna, men egentligen spelar det ingen roll att jag kom in som tredje svenska och inte fick medalj, eftersom jag ändå inte anser mig vara tredje bästa svenska maratonlöperskan i Sverige.
– Jag hoppas jag får springa många år till, och då hoppas jag få uppleva en pallplats. Jag ska bara komma på vilken klubb som vill ha mig.

Nu kommer klubbarna säkert ringa! Du kom själv in på det, du har nyligen bytt efternamn från Hagersjö till Nordström. Du har alltså i ”bröllopstider” gått och gift dig?
– Ja, jag gifte mig nyligen med ”min Henrik” som både är mannen i mitt liv och en inspirationskälla. Han och jag tränar ganska mycket tillsammans och Henrik är en lite bättre löpare än jag, fast jag satte dit honom i New York i höstas...
– Men annars är det mycket värdefullt att ha någon som är lite bättre att träna med. Henrik har en bakgrund som elitcyklist, och är egentligen inte löpare, men gillar att hålla en bra form även om han inte satsar som jag på att tävla.

Över till Stockholm Marathon igen, hur känns benen nu två veckor efter loppet?
– Allt känns jättebra. Jag behövde några dagar efter loppet mentalt att ”sjunka in i att man sprungit” , och fysiskt behövde framsidan på låren några dagar.
– Lugn fin löpning i början efter loppet, kompletterat med spinning brukar vara mitt upplägg efter en mara. Totalt vill jag ha minst två veckor med lättare träning, så nu är det snart dags att köra igång igen.

Hur ser framtiden ut löpmässigt för dig?
– Jag hoppas givetvis att jag kan utvecklas ett steg till, men samtidigt vet man aldrig. Kanske är det stopp nu och inte fler minuter att ta. Jag hoppas givetvis att det finns lite till att plocka ut om jag tränar smart och lite mer än tidigare.
– Närmast siktar jag in mig på en mara i oktober. Jag har inte riktigt bestämt mig än om det blir Amsterdam eller Frankfurt. Jag vill ha en flack bana där jag kan försöka ”persa” på. Så jag hoppas få till en bra träningsperiod i sommar.
– Sommarsemestern är perfekt för träning. Våra semestrar skiljer sig nog en del från våra kollegors, vi packar ner träningsgrejorna och sticker iväg dit det är varmt, sol och finns en tvättmaskin! Efter semestern blir det säkert några millopp och Stockholm Halvmarathon som förberedelse för höstmaran.

Du har ju haft en bra resultatutveckling hela tiden, hur har din träningsutveckling sett ut?
– Jag har ökat på både mängd och kvalitetsträningen. Framför allt har jag intensifierat kvalitetsträningen. Under det senaste året som jag utvecklat kvalitetsbiten till runt tre tuffare pass i veckan.
– Det skönaste för mig är 90-150 minuter distans i kuperad terräng och bara ha det skönt, men för att utvecklas behöver jag även de tuffare passen.

Du har även ökat mängden, vad låg du på veckomässigt inför Stockholm Marathon?
– Det varierar, och har blivit lite vad det blivit. Men det senaste halvåret har jag haft som mål att komma upp i en veckodos på strax över 10 mil löpning och utöver det även de spinningpass där jag är instruktör.

Hur mycket spinning kör du, och hur ser upplägget ut i kombination med löpningen?
– Jag håller i tre klasser i veckan, en 90 minuters och sen två entimmes pass. På fredagar kör jag dubbla klasser, först en innan jobbet och sen en efter jobbet, så den dagen blir min löpvilodag. Annars har jag inga planerade vilodagar, utan tar löpvila när jag känner att kroppen behöver.
– På måndagar har jag det längre spinning passet, och tidigare var det också en löpfri dag, men sedan i våras har jag lagt på så att jag springer ett snabbdistanspass på morgonen samma dag. Det har funkat bra, och genom det extrapasset har jag kunnat utveckla löpmängden och kvalitén jämfört med tidigare.

Långa lugna distanspass är favoritpassen, har du något kvalitativt pass du kan rekommendera marathon.se’s läsare?
– Jag kör inte så mycket exakt uppmätt eller på bana, utan mest på klocka. Ett favoritpass jag har är en intervallstege med 2x5 min, 2x4 min, 2x3 min, 2x2 min och avslutning på 2x1min. Vilan är 1 minuts joggvila mellan varje intervall.
– På det passet blir det 30 minuter effektiv intervalltid, och det tycker jag är optimalt för mig.
– För många motionärer är det förmodligen något för mycket, och jag brukar rekommendera pass på runt 20 minuters total intervalltid. Oftast kör jag detta pass på slät asfalt, och tar sedan den kuperade skogsrundan på de längre lugna löppassen.

Avslutningsvis har du något långsiktigt drömmål?
– Jag har ett drömmål, men jag vet inte om det kommer gå. Drömmen idrottsligt är att springa EM om fyra år på maraton. Men jag vet att jag behöver bli minst 10 minuter bättre på maran, och jag vet att det inte kommer gratis utan jag kommer få slita för det, men jag är villig att stoppa in träningen, sen vet man ju aldrig om det räcker. Men drömmar får man ha!