Tufft för Susanne i snöyra och kyla
Det har varit en tuff vecka för Susanne Johansson och Rune Larsson som är ute på en 400 mil lång löptur genom Europa. I början av veckan blev först Rune och sedan Susanne illamående. I slutet av veckan tvingades de kämpa i snö, dimma och kyla högt uppe i bergen.
Att springa långsamt som vi gör är det naturliga sättet att förflytta sig. Det här är mer skonsamt för kroppen än att sitta still hela dagarna.
Under den första veckan på vägen norrut genom Spanien fick Susanne och Rune springa i pressande värme. De drack flera liter vatten varje dag. Den gångna veckan har det varit svalare, men Susanne och Rune har fått känna av effekterna av fem-sex timmars löpning varje dag i drygt 30 graders värme veckan före:
– I måndags hade vi en väldigt slitsam etapp, berättar Susanne.
– Vi tog en bergskam och fick jobba hårt. På eftermiddagen började Rune känna sig dålig och vi tvingades gå på slutet.
– I tisdags började jag må dåligt vilket jag lätt gör om jag får lågt blodsocker. Jag fick kämpa den dagen.
Allt vatten lakar ur kroppen på mineraler
– Nu tror vi att vi kommit på vad problemen berodde på. Den första veckan drack jag fem liter vatten om dagen och Rune sju. När man dricker så mycket vatten lakas kroppen ur på natrium, kalium och andra mineraler. Det var troligen bristen på mineraler som gjorde att vi mådde dåligt i början av veckan.
– Rune dricker saltat vatten för att få i sig extra natrium. Jag saltar maten extra mycket.
– Vi äter nog för lite i förhållande till hur mycket vi dricker, det är därför vi har brist på kalium.
Susanne och Rune har inte med sig någon mat utan äter vid hotell, restauranger eller caféer längs vägen
– Vi äter två eller tre frukostar varje dag. Det blir franskbröd och the – inte precis den frukost man är van vid.
– Jag har slutat dricka kaffe för att slippa problem med att sova på nätterna.
– Däremot var vi börjat dricka cola och juice. Det är kanske inte så bra för tänderna, men det håller inte att enbart dricka vatten.
– Vi har upptäckt att kroppen mår bra när vi äter stora päron som vi köper längs vägen. Magen får något att jobba med och blodsockernivån stiger.
Snöyra, dimma och kyla uppe i bergen
Under veckan har Susanne och Rune passerat två bergskammar. Den första var på 1 400 meters höjd, den andra på 1 800 meters höjd.
– Vi har sett bergen runtomkring oss hela tiden. Det är snö på topparna. Landskapet är väldigt vackert och vi hör jättemycket ljud.
Fredagens etapp var den hittills tuffaste. Det tog Susanne och Rune 2 timmar och 40 minuter att klara av de första 16 kilometrarna uppför bergskedjan Sierra de Guadarramas sluttningar. Sedan gick det ännu långsammare:
– Vi visste inte att det skulle bli så kyligt, berättar Susanne. Det blev bara kallare och kallare ju högre upp vi kom.
– Efter ett tag kom till ett hotell. Rune tyckte att det var lika bra att ta in där, men eftersom vi bara sprungit 40 km ville jag fortsätta. Skamgränsen för en dag är 42 km.
– Längre upp började det snöa för fullt, och det blev dimma. De få bilar vi mötte tutade eftersom de knappt såg oss. Jag var rädd att vi skulle bli påkörda.
– Vi kämpade vidare på serpentinvägar och kom nästan inte framåt. Det var bara ett par plusgrader. Skorna blev blöta och vi frös. Plogbilen körde förbi.
– Jag skrattade inte precis.
När Susanne och Rune kom till vägens högsta punkt vid Navacerrada – 1 860 meter över havet – hittade de ett hotell, men där fanns inga lediga rum.
– Föreståndaren såg paniken i mina ögon och ringde till ett annat hotell 400 m bort som egentligen var stängt, men dom var snälla och lät oss övernatta där, berättar Susanne
– Vi var helt genomkalla. Det var underbart att få komma in i värmen och få duscha, äta och torka kläderna.
Jobbigt även utför
Efter att ha avverkat 48 km uppför på fredagen sprang Susanne och Rune 53 km utför berget på lördagen.
– Det var tuffa serpentinvägar första timmen, därefter fin utförslöpning. Temperaturen steg när vi kom längre ned. Vi hittade en åker på 1 200 meters höjd där vi kunde slå upp tältet.
Susanne och Rune har all sin utrustning i Runes babyjogger Gudrun som väger nära 40 kg när den är fullastad med tio liter vatten.
– Stigningarna är väldigt belastande för Rune som mest får köra uppför eftersom Gudrun är för tung för mig.
– När det var som jobbigast i fredags kväll funderade vi ett tag på att lämna Gudrun vid vägkanten för att springa till något ställe där vi kunde värma oss och sedan hämta Gudrun nästa dag.
– Går det sedan brant utför är det nästan lika jobbigt eftersom man inte släppa på utan måste hålla emot.
Nästa vecka väntar Pyrenéerna. Den västra delen av bergskedjan, där Susanne och Rune ska passera, har toppar på över 2 000 meters höjd.
– Jag ser inte Pyrenéerna som ett orosmoment, men jag gillar inte att frysa, så vi får skaffa extra kläder.
– Vi måste kolla väderleksprognosen bättre, och vi måste ta reda på var det går att övernatta.
Förvånad att det har gått så bra
Efter drygt 80 mil på två veckor känner Susanne sig helt fräsch:
– Jag är förvånad att det gått så bra. Trodde att jag skulle vara tung i benen.
– Jag hade lite ont i hälsenorna när vi började. Det senaste halvåret har jag faktiskt haft känning i hälsenorna, men jag har inte vågat säga det till någon.
– Nu känner jag mig helt bra. Att springa långsamt som vi gör är det naturliga sättet att förflytta sig. Det här är mer skonsamt för kroppen än att sitta still hela dagarna, men man måste förstås vara hyggligt grundtränad.
När det är någorlunda flackt springer Susanne och Rune ungefär en mil i timmen. I bergen går det långsammare.
– Normalt är vi aldrig andfådda utan springer och pratar hela tiden. Rune är värre än jag på att prata, berättar Susanne.
– Jag hade räknat med att det skulle kännas mer enformigt, men det händer alltid något.
– Jag trodde inte att det skulle var så olika typer av natur.
– Det kommer inte att ta mer än tre veckor för oss att springa igenom Spanien. Jag börjar bli rädd för att det ska slut för fort.
• Tidigare artiklar om Susannes löparäventyr:
