På onsdagskvällen slog Susanne och Rune upp sitt tält på en campingplats 15 km söder om Köpenhamn. De hade då avverkat 362 mil sedan starten i Monte Gordo i sydligaste Portugal 67 dagar tidigare.
På torsdagen planerar de att springa till Helsingör och sedan ta färjan över till Helsingborg.

Springer med Susanne sista milen
På söndag – den 20 juli – ska de vara i Halmstad.
Redan innan Susanne i början av april åkte till Portugal bjöd hon in alla i Halmstad som genom åren sprungit med henna att följa med henne under den sista milen av den nära 400 mil långa löpningen genom Europa.
I början av veckan blev Susanne intervjuad av både Radio Halland och Hallandsposten, så information om när hon planerar att nå Halmstad bör ha nått vänner och bekanta.
– Jag har lovat att skicka SMS till olika personer när vi börjar närma oss, berättar Susanne.

– Jag är lite deppad över att löparäventyret är på väg att ta slut. Samtidigt är det rätt roligt att tänka på att vi ska komma hem på söndag.
– Tyvärr är det både Jukolakavlen (orientering) och Vättern Runt (cykel) i helgen. Det tar bort folk, men det kommer säkert löpare ändå.

Susannes man Ingemar har lovat sätta upp ett målsnöre vid tennisbanan i Frenarp, nära Familjens Johanssons villa. Han har också lovat att fixa mat.
Mottagningskommittén har dock blivit decimerad. 22-årige Erik, en av Susannes tvillingsöner, har nämligen blivit uttagen att springa 3 000 meter i lag-EM i friidrott som avgörs på Stockholms Stadion i helgen.
Erik blir därmed familjens andre landslagslöpare. Susanne har själv tävlat i både EM och Finnkampen.

Snabbare än planerat
Löpningen genom Europa har gått snabbare än vad Susanne räknat med. Enligt hennes uppskattning skulle det ta 80 dagar att springa från Monte Gordo till Halmstad. Nu bör de vara framme efter 71 dagar.
– För att ha lite marginal tog jag tjänstledigt till den 15 juli, så nu har jag ledigt några veckor när jag kommit hem. Jag åker nog till Åland och springer lite där.

Den här veckan har löpningen gått bra. Susanne och Rune har sprungit nära sju mil om dagen de fyra senaste dagarna.
– I söndags blev den 75 km, berättar Susanne. Vi sprang förbi Pöln (i norra Tyskland). Det var väldigt vackert med flera små sjöar. Det var flackt och vi hade medvind. Kvällen var fin så vi fortsatte springa till vi kom till en skog där vi satte upp tältet.
– På natten hörde jag hur det tassade runt tältet och vi hörde hur det grymtade. Det visade sig vara en flock vildsvin.

Köpte pensionärsbiljett
På måndagen nådde Susanne och Rune Puttgarden efter att ha sprungit 62 km. Där tog de färjan över till Rödby i Danmark.
– Mitt Visa-kort fungerade inte när vi skulle köpa biljetter, så vi fick hjälp av en man som arbetade på färjan.
– Jag måste ha sett väldigt sliten ut, för han köpte pensionärsbiljetter som var halva priset av en normal biljett. Sedan sa han med glimten i ögat att jag såg ovanligt fräsch ut för att vara 60 år.
– Vi tog in på ett hotell i Rödby, och det var tur eftersom det regnade och blåste hela natten. Ett riktigt oväder.

Dagen efter kom Susanne och Rune iväg sent eftersom Susanne blev intervjuad i en direktsändning i Radio Halland klockan nio.
Trots den sena starten blev detta den längsta dagsetappen under löparäventyret:
– Det var helt flackt. Vi sprang på fina cykelvägar och hann med 80 km.
På onsdagen blev det 60 km.
– Jag trodde att vi skulle få problem med bilister när vi närmade oss Köpenhamn, men det har inte märks något.
– Allt är dyrt i Danmark, mat och campig. Det här är det dyraste landet hittills.

Träningsvärk i skrattmusklerna
– De senaste dagarna har sprungit på och inte gjort så mycket annat.
– Vi skrattar mycket. Rune har många historier och jag har kontrat. Vi tycker själva att vi är riktigt roliga.
– Det känns ibland som att jag har träningsvärk i skrattmusklerna. Jag har aldrig haft träningsverk i benen under den här löpningen.

När Susanne och Rune kommer till Halmstad på söndag är Löparäventyret slut för Susanne, men inte för Rune Larsson.
Han fortsätter på egen hand cirka 25 mil till Trollhättan där han bor.