Camilla Wellin hade aldrig sprungit så långt som 50 km, och kände sig mycket osäker inför kraftprovet:
– Det var som att spänningen nästan gick att ta på. Det var en väldigt speciell känsla. Och jag var otroligt nervös. När startskottet gick rusade alla iväg och det kändes som att jag blev ensam kvar, men till slut fick jag igång benen. Nu skulle jag springa hela 50 kilometer.

Hur såg din löparbakgrund ut?
– Jag började springa lite mer på allvar 2009 när jag slog vad om att springa Stockholm Halvmarathon. Sedan gick jag med som distansmedlem i TSM, Team Stockholm Marathon, och sprang ASICS Stockholm Marathon den där rysligt kalla dagen 2012. När jag kom i mål tyckte jag inte att det hade varit så jobbigt som många sagt.

Varför bestämde du dig för Stockholm Ultra Marathon?
– Jag ville ha ytterligare en utmaning. Jag har märkt på senare år att jag blir taggad av att testa mina gränser. Egentligen skulle jag ha sprungit även maran 2013, men så blev jag sjuk och fick ställa in. Därför var det perfekt att jag hade Stockholm Ultra Marathon som mål.

Hur la du upp din träning?
– Jag använde mig av Anders Szalkais träningsprogram för Stockholm Ultra Marathon, 50 km – och modifierade det lite så att det skulle passa in i mitt övriga liv. Jag sprang lite längre pass och tränade lite extra styrka. Jag har nämligen märkt att jag blir väldigt trött i axlarna när jag springer långt, därför tränade jag lite mer överkropp.

Hur långt sprang du som längst innan loppet?
– Jag tror att mitt längsta pass var 42 eller 43 kilometer, Jag sprang hemifrån Gustavsberg, in till stan och tillbaka. Tråkigt? Nej, för mig blir det aldrig tråkigt trots att jag oftast springer själv. Fötterna går av sig själva och tankarna får flyga fritt.

– Jag sprang några pass med TSM:s ultragäng också. Det var väldigt kul, och jag kände att jag blev lite extra sporrad av de andra. De hade föreläsningar också som var väldigt bra. Det är viktigt att lyssna på andras erfarenheter också.

Laddade du med någon speciell mat innan loppet?
– Nej det gjorde jag inte. Men jag hade hört Rune Larsson säga att det är viktigt att lära sig äta i språnget. Jag hade tränat lite på att äta och springa, och tycker att det funkar sådär. Men jag åt lite frukt, chips, russin och en kaviarmacka. Sen drack jag mycket och hade faktiskt med mig eget vatten som jag blandat bordssalt i.

Hur var själva loppet?
– Det var som sagt väldigt varmt, men banan var skön och den gick tidvis i skugga. Det var också väldigt skönt underlag, lite asfalt, lite grusväg. Bra att det var varierat så att det inte blev så enformigt.
Det var som en folkfest med en fantastisk publik längs banan, och jag hade familj och vänner utplacerade på några ställen.

– När jag sprang förbi fiket som ligger direkt efter Djurgårdsbron fick jag en kaffe med massor av socker av en okänd kille. Det var en så fin gest tycker jag.

– Det funkade jättebra med alla funktionärer också, även om jag inte kände att jag behövde så mycket hjälp. Jag sprang långa sträckor i min egna lilla bubbla och lyssnade på musik. Jag hade gjort en spellista just för dagen och den räckte faktiskt hela loppet.

Fick du någon svacka under loppet?
– Nej, egentligen inte. Jag tog rygg på en kille som höll ett för mig perfekt tempo de tre, fyra första varven. Sen drog han ifrån och då blev jag först lite irriterad. Men sen hittade jag en ny rygg. Det var ingen fara att hålla igång kroppen så länge loppet pågick, det var faktiskt inte förrän jag hade passerat mållinjen och stannade som jag kände att jag var trött. Då var jag tvungen att bara sätta mig ner i gräset.

Hur kändes det att springa i mål?
– Det var så häftigt. När jag kom in på upploppet stod det folk och hejade på båda sidorna. Plötsligt springer det in några barn framför mig – jag blev först förbannad och undrade vad de sysslade med. Sen såg jag att det var ju mina barn! De sprang tillsammans med mig över mållinjen. Tiden blev 6:02:20. Oj, vilken känsla det var.

Hur kändes kroppen dagen efter?
– Förvånansvärt bra faktiskt. Det var lite jobbigt att gå i trapporna hemma, men jag hade inga blåsor eller skavsår någonstans. Jag hade varit noga med att smörja in och tejpa mig innan loppet.

Kommer du att springa Stockholm Ultra Marathon igen?
– Absolut. Men i år är det eventuellt en annan sak som krockar med loppet. Men jag har fått mersmak för ultra. För mig är träningen och planeringen inför tävlingen som en lek. Sen blir tävlingen ett kvitto på att jag har lekt rätt.

– Att träna inför och springa Stockholm Ultra Marathon har gjort mig till en starkare person både mentalt och fysiskt. Jag har fått ett starkare psyke och känner att jag klarar utmaningar som jag ställs inför. Det här har jag faktiskt nytta av både i jobbet och privat.

• Hemsidan för Stockholm Ultra Marathon