Evy - en ambassadörför kvinnlig långlöpning
Evy Palms karriär började med kommunmästerskap hemma i Lidköping. Några år senare var hon en av stjärnorna i de stora maratonloppen i London,
Boston och Stockholm. Hon blev en symbol för svensk kvinnlig långlöpning tack vare att hon var positiv, ödmjuk och framgångsrik.
Evy Palm var först över mållinjen i Stockholm Marathon vid tre tillfällen, 1986, 1987 och 1989. OS-året ?88 stod hon över.
- Jag ångrar än i dag att jag lät mig övertalas av landslagledningen att inte springa Stockholm det året. Jag var i bra form då och jag hade nog inte sprungit sämre i OS om jag ställt upp i Stockholm Marathon.
Annars är Evy Palms hjärna laddad med minnen från tävlingen. De flesta berör inte segrarna utan det är annat som stannat kvar.
- Jag minns fortfarande med välbehag 1984 då det mesta handlade om Annichen Kringstad (flerfaldig världsmästarinna i orientering). Jag passerade henne när det var två km kvar bara för att utanför Stadion höra att "nu väntar bara vi på den svenska mästarinnan Annichen Kringstad". Speakern fann sig snabbt och förkunnade "att här kommer Evy Palm"!
Av segrarna är det den från 1989 som lever starkast i minnet.
- Jag hade sällskap med Renate Kokowska från Polen ända fram till 30 eller 31 km. Då upplevde jag verkligen publikstödet. Det var nästan så att jag tänkte "så mycket behöver ni inte heja".
I år är Evy tillbaka i den tävling som hon tillsammans med Tjejmilen gillar bäst:
- Jag vill gärna vara med i 25-årsjubileet, förklarar hon. Jag räknar med en tid på drygt 3.30.
Numer tränar Evy för motionens skull, men när hon var som bäst körde hon en tuff träning:
- När jag var som bäst låg jag stadigt på 16-18 mil i veckan med två kvalitetspass. Det ena var snabbdistans på tio-tolv kilometer och på det andra körde jag olika typer av intervaller. Jag pulserade inte träningen som många andra utan jag nötte på likadant vecka ut och vecka in.
Säsongen 1990 blev hon skadad och det satte punkt för tävlandet på elitnivå.
- Jag hade bestämt mig för at gå under 2.30 och började skruva upp farten under distanspassen och då höll inte kroppen. Jag tror att det är väldigt viktigt att inte bränna allt krut under distanspassen. Man måste ju ha kraft kvar för att tävla också.
Rollen som förebild för kvinnlig långlöpning har aldrig irriterat henne utan det är snarare tvärtom.
- Jag kommer aldrig att glömma Tjejmilen ett år när en mamma och hennes dotter kom fram och tackade med orden "kan du springa ett maratonlopp måste vi väl kunna springa en mil".