– Är man lite äldre så vet man vad man vill göra i livet, och man har lärt sig att prioritera. När jag bestämde mig för att satsa på löpningen så gjorde jag också det, säger Louise Wiker.
Louise Wiker är med sina 2.36.39 Sveriges nionde snabbaste kvinnliga maratonlöpare någonsin. De flesta tjejerna på tio-i-topplistan har liksom Louise börjat i vuxen ålder: Isabellah Andersson, Midde Hamrin och Lena Gavelin började träna löpning på allvar efter att de fyllt 20.

Marie Söderström och Evy Palm började springa på allvar när de passerat 30 och nådde stora framgångar och resultat. Trefaldiga Stockholm Marathon-vinnaren Evy Palm debuterade i landslaget när hon var 41 år gammal. Evy är Sverige-trea genom tiderna med 2.31.05, en tid som hon presterade när hon var 47 år gammal. Marie Söderström vann även hon Stockholm Marathon tre gånger och tog dessutom hem över 20 SM-guld på olika distanser.
​• Läs intervju med Marie Söderström-Lundberg.

Upptäcker talangen i motionslopp

Motionsloppen har varit och är ingången för de flesta tjejerna som når svensk elit. Marie Söderström sprang Tjejmilen när hon för första gången ställde upp i en tävling. Även Louise Wiker valde Tjejmilen som sitt livs första löpartävling. Louise hade flyttat till Stockholm från Hällefors i Västmanland för att studera juridik när tog hon upp löpningen.
– När jag var yngre höll jag på med alla möjliga idrotter; fotboll, skidor och orientering.
– Löpning är enkelt. Jag satsade hårt på studierna och arbetade dessutom deltid vid sidan om. Därför var löpning perfekt för mig. Jag kunde träna på de tider som passade mig.
I det där första loppet, Tjejmilen 2001, kom Louise på 32:a plats i loppet med tiden 38.36.
– Ett hyfsat resultat, tycker Louise idag.
– Sedan fortsatte jag att springa Tjejmilen eller andra lopp för att stämma av hur jag låg till i förhållande till andra löpare.

Snabbt fick Louise Wiker höga mål med sin träning. Hon siktade på landslaget och Finnkampen. Det skulle dröja tio år innan hon fick sätta på sig landslagsdräkten för första gången.
Louise tränade på egen hand och körde nog lite väl hårt. Resultatet blev olika skador som tvingade henne att vila från löpningen.
– Jag kunde inte tygla min ambition. Det blev för mycket med krävande studier, extra arbete och så träningen. Jag fick inte tillräcklig vila.
Louise lärde sig av misstagen, och när hon efter några år fick hjälp av duktiga tränare blev skadorna färre och resultaten bättre. Louise började tävla för Hässelby

– Jag tyckte att det var kul att tävla, även om jag kom bland de sista i till exempel terräng-SM. Men ibland gick vårt lag in bland de tre bästa och man fick en SM-medalj.  
– Vissa år fick jag chansen att springa Europacupen för klubblag i terräng, och det var ett lyft.

2010 debuterade Louise i landslaget vid Nordiska mästerskapen i terränglöpning. Året efter vann hon SM-guld på 10000 meter och blev efter det uttagen till Finnkampen.

Louise tackade för förtroendet genom att i Finnkamps-debuten förbättra sitt personbästa på 10 000 meter med över en halv minut.
Hon tävlade helst på distanser kring 10 km, och betraktade det snarast som ett skämt när hennes dåvarande tränare Rubin McRae förklarade att han trodde att den rätta distansen för Louise var maraton.
– För bara några år sedan sa jag att jag aldrig skulle springa en mara. Jag kände inte för det helt enkelt, berättar Louise, som gjorde sitt första maratonlopp först 2014.
–  Idag känner jag att jag har mycket outforskat på maraton.

Louise tycker att hon i vissa avseenden kan ha en fördel av att ha börjat med seriös löpträning först när hon var drygt 20 år gammal:
– När man är i junioråldern är det så mycket som händer. Det blir lätt andra saker än träningen som lockar.
– Är man lite äldre så vet man vad man vill göra i livet, och man har lärt sig att prioritera. När jag bestämde mig för att satsa på löpningen så gjorde jag också det.

Trots att Louise är 37 år gammal, och faktiskt var äldst i årets svenska landslag i Finnkampen, är hon fortfarande nyfiken när det gäller löpningen:
– Det som driver mig är att jag vill se hur bra jag kan bli.

Motstånd inom ungdomsfriidrotten mot att springa långt

Motionsloppen är alltså ofta ingången till en framgångsrik långlöparkarriär. Varför kommer så få tjejer från friidrottsklubbarnas ungdomsverksamhet?
– Allt för många löpare känner sig bekväma på de distanser de tävlar på och är rädda för att springa långt, säger Albin Johansson som är löptränare i Sveriges bästa friidrottsklubb Hässelby.
– Löparna vill stanna på kortare distanser för att träningen är lättare.
– De som vill springa lite längre får inte ens försöka. I junior-SM för 19-åringar är 3 000 meter den längsta distansen som tjejerna får springa. Det är självklart att det borde vara 5 000 meter..
– Det verkar som att man vill tala om för tjejerna att dom inte klarar av att springa långt.
– Kanske förlorar vi en del tjejer som har talang för att springa långt när de tvingas tävla på kortare distanser där de inte hänger med.

– För några år sedan ville en av våra bästa och mest talangfulla yngre tjejer prova på 5 000 m. Hon hade tröttnat på att bara få springa 800 eller 1 500 m, och hon bad mig anmäla henne till ett seniorlopp på 5 000 m. Hon klarade sig bra och tyckte att det var kul. Hon besegrade flera äldre löpare.
– I månader efter det loppet blev jag utskälld av olika svenska löptränare som ansåg att det var omänskligt av mig att tvinga en 17-åring att springa 5000 meter.

Den svenska träningsmodellen är att löpare ska tävla på kortare distanser när de är unga för att utveckla snabbheten för att sedan gå upp på längre distanser. En av de få som gått denna väg är årets löparkomet Sarah Lahti som sprang i ungdoms- och juniorlandslaget innan hon i somras överraskande kom på tolfte plats i OS på 10 000 meter. Men för kvinnliga maratonlöpare har alltså denna modell fungerat dåligt.