När beslutet att ställa in maratonloppet kom sent i fredags så kändes det självklart och vettigt. Själv förberedde jag mig på att få instruktioner om var och hur vi löpare kunde hjälpa till i uppstädningsarbetet efter stormen Sandy.
Men på nummerlappsutdelningen visste ingen någonting.

På arrangörens hemsida fanns en uppmaning att sätta in pengar till stormens offer, men i övrigt ingenting.
Jo, ett email från arrangören med uppmaning att sätta in pengar, men ingenting om vad som skulle hända på söndagen, var vi kunde hjälpa till.

Så vad skulle alla vi uppladdade löpare göra av vår energi. Springa så klart!
Att ta sig ut till foten av Verrazanobron och springa den ordinarie banan kändes för mig opassande.
Men att springa på den klassiska Park Drive-rundan i Central Park som de 127 löparna i det första New York City Marathon 1970 - det kändes rätt.
Det tyckte också Lance Svendsen som tillsammans med andra löparkompisar kallade till start för Run Anyway Marathon klockan 8.45 vid platsen på 90:e gatan där New York City Marahons grundare Fred Lebow brukar stå staty.
Statyn med Fred Lebow flyttas varje år till målet vid Tavern on the Green på västra sidan av Central park. Där stod han även i år bland ouppackat material, tröjor, värmefiltar och pall efter pall med tusentals liter vatten. Förnödenheter som jag trodde hade körts ut till de stormdrabbade områdena.

Rundan i Central Park som Park Drive är kontrollmätt till 6,0273 miles - 9700 meter. Fyra varv och lite till klarar maratonloppets stipulerade 42195 meter.
Själv satte jag mig på bussen och hoppade av på 125:e gatan i Haarlem. Här kommer den ordinarie maratonbanan in och kilometerna in till Central Park banan brukar vara kantad av åskådare, hip-hop-band och gospelkörer.

Sprang hela banan
På söndagen var gatorna tomma, från någon kyrka hördes gospelmusik, Den klara men kyliga morgonen bjöd dock på perfekt löparväder. Men ingen hejade, när jag började springa och de första kilometerna behöver man heller inte så mycket pepp.
Det behövde dock de tre fransmännen som jag snart hinner ifatt på 5th Avenue. På stumma ben går det långsamt som de sprungit nästan ett helt maratonlopp. Och de har de också.
– Vi tog en tidig tunnelbana så långt ut du kan åka och startade vid Verrazanobron och har sprungit hela banan, berättar Jean Noël Olphand, Christophe Durand och Olivier Meslier som stolt sprang med sina nummerlappar.
– Vi har lagt ner så mycket pengar för att komma hit och kommer kanske aldrig att kunna göra det igen så vi kör vårt eget lopp, säger Jean Noël Olphand.
– Vi har koll på distansen med GPSen och även om vi inte kunde starta på bron så kan vi få ut hela distansen om vi springer från målet till hotellet.

Det klassiska varvet
Snart är vi framme vid 90:e gatan där Run Anyway Marathon redan har startat. Jag slänger av mig överdragskläderna och hänger över ett staket, stoppar nyckelkortet, mobilen och 10 dollar i fickan och ger mig ut på mitt första varv, medsols som i 1979 års lopp.
Och nu är det inte bara jag och fransmännen längre. En strid ström av löpare väller fram.
Många har gjort sitt eget maratonlopp.
• Sandy Marathon har någon skrivit på sin tröja.
• Plan B Marathon kallar någon det.
• Back to Basics Marathon heter det också.
Alla har dock inte kommit överens om vilket håll man ska springa. Nästan lika många löpare kommer har valt att springa motsols och uppe i det trånga målområdet ser jag två riktiga kollisioner.

Målområdet är bara delvis öppnat och folk trängs för att bli fotade framför målbanderollen.
På flera ställen på varvet har New Yorkare öppnat spontana vätskestationer.
Längs banan hejar folk. Det är feststämning. Som ett New York Marathon.
Det här är ett maraton på riktigt. Och banan är tuff. Fyra gånger ska vi klara av stigningen i nordvästra delen av parken som kallas Heartbreak Hill.
Jag kommer ifatt Patrik en av de tjugo löparna från Management by Movement Optimore från Kungälv som redan på lördagsmorgonen att alla skulle springa 4 kilometer i Central park på egen hand under söndagen.
• Ett Solo Marathon alltså.
– Jag ska köra maratonet, det här är mitt första, säger Patrik.
– Det gick jättebra i början och jag låg på 170 i puls men efter 25 kilometer och backen tog det bara stopp. Sedan dess har jag gått. ätit och druckit och försökt att springa men det är jättesvårt.
• Det här är maraton på riktigt.
– Det är härlig stämning, bra väder, det är bara benen som är slut, säger Patrik.

Ingen lätt promenad i parken
Vi fortsätter i olika fart framåt. Men det är ingen lätt promenad i parken. Loopen går upp och ner och för varje år blir Heartbreak hill lite brantare. Uppförslutet vid Metropolitan Museum of Art känns oändligt. Första varven har jag passerat de små vätskekontrollerna som några spontant satt upp men när tjejerna vid Strawberry Fields vrålar att jag ska dricka så gör jag det äntligen, men det känns ofint att ta mer än en mugg. Jag skulle behöva en gallon.
Det här är maraton på egen hand.
Varje varv passerar vi målområdet där det kryllar av folk. Säkerhetsvakter ser till att ingen passerar den riktiga mållinjen som av någon anledning är säkrad bakom kravallstaket. Jag spanar efter någon av någon från New York Road Runners Club. Med 150 anställda borde väl någon synas till. Om inte annat för att se vad som är på gång. Eller för att uppleva en den spontana löparfesten.
• Det är Central Park Marathon.

Firar med en hamburgare i Haarlem
Och efter fyra varv springer jag i mål vid parkingången vid 90:e gatan. Det vita Guggenheim-museumet är mitt riktmärke. Jag är rejält trött och i den kyliga novemberdagen också kall. Men mina överdragskläder hänger kvar på staketet där jag lämnat dem. En åskadare förstår direkt vad det handlar om.
– Nice job, you did it! säger han och applåderar ensamt.
Jag tackar och tar mig upp mot bussen i Haarlem och firar loppet på McDonalds på 125e gatan där jag delar bord med en lirare från Panama som medan jag långsamt får i mig en hamburgare sätter upp en iPad-högtalare på bordet som skrapar ur sig heta marengerytmer. Innan jag hunnit dricka upp min Cola har mannen sålt en skinnjacka ur en väska till en kille som sveper förbi. Sedan börjar merengemannen bearbeta tjejen som plockar av borden, försäkrar henne att han har en kappa som skulle passa henne perfekt, och mitt bland alla plastbrickor och pommes frites trollar han fram ett måttband och har med några snabba rörelser mätt in brickplockerskan.
• Den här är att fira en löpardag i New York. Trots allt ett minne för livet.