Det är vi som efter nio kilometers löpning, över en slalombacke, tvärs igenom ett träsk och ibland i stiglös terräng, har glömt vilka vi är.
Vad vi kommer ifrån - och vad vi ska göra i morgon är helt oväsentligt.
Här gäller det bara att ta sig i mål.

Jag ålar under ett hinder rakt ner i helvetesdiket. En optimist kommer farande på rygg, åker någon sorts kana, och försvinner med ett plask i det grå vattnet.
Han rycks snabbt upp av hjälpande armar. Ett par förvånade ögon öppnar sig i lermasken och sedan spricker även ett snabbt snett leende upp.
- Tack killar, nu kör vi!

Framåt, framåt.
Ledet fylls snabbt på med nya frivilliga. Alla inser att det är omöjligt att ta sig fram på de branta leriga och skarpskurna kanterna. Att springa är inte att tänka på.
Jag vadar upp till bröstet. Framför guppar huvuden långsamt men något slut syns inte.
Jag trampar efter grepp på botten.
Har vi hamnat i någon sorts kvicksand?
I så fall – varför har inte någon varnat mig för att åka till Åkersberga?
Aldrig sagt att det finns ett bottenlöst helvetesdike i förortskommunen?

Jag tar ändå några steg till.
Men jag får inget fäste. Sjunker djupare och djupare.
Jag börjar trampa vilt.
Då känner jag plötsligt en hand i ryggen. Någon som knuffar och trycker mig över avgrundshålet.
Adrenalitet pumpar.
Framåt, framåt.

Nästa gång är det min tur att hjälpa. Det behövs inte mer än en hand och så har den grå gestalten framför återfått balansen.
Vi utvecklar minut för minut en metod för att tillsammans ta oss fram. Snabba varningsord, utsträckta händer. Med en jämn gungande takt klarar vi oss meter för meter vidare.

Dylukten och den skyttegravliknande fåran får mig att asociera till Peter Englunds målande beskrivning av livet i en skyttegrav första världskrigets Flandern.
Här vill ingen stanna.

Vi fortsätter metodiskt.
Inte springande. Möjligen klafsande. Någon paddlar med händerna.
Framåt, framåt.

Och så får vi belöingen för vårt slit.
Vi är alla grå gestalter när vi når fast stig.
Någon tar några korta löpsteg, Och så börjar vi alla trippa igång.
Sista kilometern är ingenting.
Tillsammans tar vi oss igenom det.
Klarar Tjur Ruset.
Vi kämpar i den grå massan.

Torbjörn Sköldefors