På väg mot löparäventyr genom Europa

Susanne Johansson och Rune Larsson på en fjortonmilarunda.

Susanne Johansson och Rune Larsson tog en träningsrunda på fjorton och en halv mil i helgen. Det var ett test inför ett planerat löparäventyr nästa år; att springa genom Europa, drygt fyra hundra mil.

Jag ser i bilder hur jag springer genom land efter land och hur jag inte ger upp även om det går tungt
Susanne Johansson

Rune Larsson var en av landets bästa maratonlöpare – personbästa 2.18.38 – innan han blev professionell äventyrare och föreläsare. Han har rott över Atlanten och sprungit tvärs över USA, från San Diego till Sandy Hook i New Jersey

Susanne Johansson, som är sjuksköterska, har vunnit SM-guld i maraton, tävlat i landslaget och i EM. Hon har 2.38.15 som bästa tid på maraton. Hon hade före den gångna helgen aldrig sprungit längre än 42 195 m (ett maratonlopp) under en dag.
Nu planerar hon att springa fem mil om dagen sju dagar i veckan under 11–12 veckor.
– Jag tycker att det är underbart att springa, och jag vill testa var min gräns går, förklara Susanne.

Det var i våras som Rune och Susanne började prata om att springa från Monte Gordo i sydligaste Portugal till Halmstad – där Susanne bor – och till Trollhättan – där Rune bor.
Om allt går väl börjar de sin tur i mitten av april 2011. Susanne räknar med att ta tjänstledigt i tre månader för kunna genomföra sitt livs löparäventyr.

I helgen testade de två på hur det känns att springa fem mil om dagen och samtidigt ha med sig den utrustning som krävs. I den babyjogger som Rune Larsson hade med sig när han 2006 sprang från kust till kust i USA packade de ner tält, liggunderlag, sovsäckar, ombyteskläder, mat och dryck.

Klockan 10 i lördags började löpturen i Värnamo. Klockan 12 i måndags var de framme i Halmstad.
På småvägar sprang de genom Småland och Halland, 51 km på lördagen, 55 km på söndagen och 38 km på måndagen. Susanne och Rune passerade samhällen som Kulltorp, Karlhult, Gryteryd och Slättåkra.
Det blev en tur under fältmässiga förhållanden med övernattning i tält, matlagning längs vägkanten och kvällsbad i kalla småsjöar.

– Det kändes väldigt bra, berättar Susanne. Jag fruktade att jag skulle vara stel i benen sista dagen, men jag kände inte något.
– Första natten kunde jag inte sova. Det förvånade mig eftersom jag trodde att jag skulle sova gott efter fem mils löpning. Men det var likadant när jag tävlade. Då kunde jag aldrig sova natten efter ett maratonlopp eftersom jag var uppe i varv.
– Det var kyligt att tälta, med frost på natten.

För Susanne var det en ny upplevelse att springa ock samtidigt puffa en babyjogger fullpackad med utrustning framför sig:
– Jag trodde att jag skulle behöva träna ett tag innan löpningen fungerade. Men det var inga problem med tekniken.
– När man är två som turas om att springa med vagnen är det betydligt lättare än om man är ensam.

Susanne Johansson slutade tävla 2005, men hon tränar fortfarande mellan fem och tio mil i veckan, och hon har ett rullande löpsteg som bör passa bra för nästa års planerade kraftprov.
– Jag tänker på löpningen från Portugal till Sverige när jag tränar. Jag ser i bilder hur jag springer genom land efter land och hur jag inte ger upp även om det går tungt.