Marathon.se fick ”störa” Kristoffer när han åter var tillbaks hemma i vardagen under lunchrasten på Volvo uppe i Umeå.

Grattis till ett bra lopp i London. Jag hörde att vulkanaskan var på väg att ställa in resan?
– Ja, jag visste inte riktigt om flygen skulle gå så jag fick ta nattbussen från Umeå till Stockholm och sedan hade jag tur att flygen till London kom igång. Jag var inställd på att kanske inte komma iväg och då hade jag fått rikta om träningen mot Stockholm.

Det var ju tur att du kom iväg, personbästa och en 19:e plats. Kan du berätta om loppet?
– Starten blev tyvärr lite sämre än förra gången jag sprang London (2008.)
Jag var inte med i elitledet då heller, men kom fram till en bra startposition ändå. I årets lopp blev det mycket knuffar för att få en någorlunda position, och det tar lite energi. Men i gengäld kanske det var bra att jag inte hakade på någon snabbfotad kenyan i början, utan fick starta i ett relativt lugnt tempo tills fältet spred ut sig lite och jag kunde springa på.

Hamnade du sen i någon bra klunga?
– Jag hade pratat ihop mig med Martin Kjell-Olsson (2.26 i London) innan start att vi skulle försöka samköra och jag kom ifatt honom efter två kilometer. En bit framför oss låg en större klunga, och vi beslutade rätt snabbt att vi nog skulle tjäna på att jobba ikapp denna istället för att vi skulle ligga och samköra själva hela loppet. Så när vi väl kom ifatt hade jag i princip sällskap hela vägen med folk fram till mål, förutom en lite svacka vid 27–28km då jag släppte lite och fick jobba själv. Men jag kom ur ”svackan” och fick sällskap igen.

Du passerade halvvägs på 1.08.45, kändes det bra?
– Jag blev lite förvånad att passeringen var så pass snabb, men samtidigt vet jag att jag hade en liknande passering 2008 när jag kom i mål på 2.21, så jag blev inte orolig över tiden och det kändes bra. Men tanken att det var för snabb öppning kom när jag sedan fick min svacka vid 27 kilometer, oroade mig att det var en riktig klubba på väg, men som sagt det vände. Vid 40 kilometer förstod jag att jag var på väg mot personbästa.

Du kom i mål precis över 2.20. Kunde du inte plockat de 7 sekunder som återstod till ”sub 2.20” sista biten in mot mål?
– Jag hade inte riktigt fått igång min klocka på grund av tumulteti starten. Det var vä först på upploppet jag förstod hur nära jag var och då fanns det ingen möjlighet att hämta hem de sekunderna. Jag vågade heller inte ”kicka” tidigare, eftersom gränsen är så fin till att gå tom. Med facit i hand skulle jag kanske gjort det, eftersom jag väl över mållinjen hade känslan av att jag kunde fortsatt någon kilometer till i hyfsad fart. Men jag sparade sub 2.20 till nästa lopp….

Hur känns det i benen några dagar efter loppet?
– Jo, det känns bra mycket bättre än efter de flesta av mina maratonlopp. Men samtidigt vet jag att personbästat gör sitt till att det känns bra. Men jag är på Volvo nu och sköter det elektriska, och jag måste erkänna att det känns lite nerför trapporna. Annars är min ”akilleshäl” fötterna, som jag alltid brukar få problem med. Men nu i London klarade sig fötterna otroligt bra, och det gör också att jag känner mig fräschare.

Hur ser upptrappningen ut nu efter loppet?
– Det känns inte som jag behöver 2-3 veckors rehab, men den här veckan blir det lite vattenlöpning och sen att jogga igång så smått i slutet av veckan. Sen får vi se om jag kan börja gå på med bra träning redan nästa vecka. Jag ska dock spara långpassen någon vecka, för jag vet sedan tidigare just faran med att gå på för tidigt där, i ”ruset av persloppet”.

Vad har du för plan nu?
– Före Londonsstarten var jag helt inställd på att springa Stockholm Marathon. Nu får jag avvakta lite hur det blir med ett eventuellt EM-lag. Jag tränade lite med Erik Petterson i Portugal och vet att han är riktigt bra, och jag hörde han ska springa någon mara nu till helgen. Om han gör ett bra lopp, finns det ju en bra chans till ett svenskt lag och att jag kan ta en av platserna.
– Samtidigt är det väldigt svårt att välja bort Stockholm ändå. Det är ett stort lopp för oss svenskar, och man vill alltid vara i bra form och köra det. Men vi får se hur det blir.

Träningsmässigt, hur la du upp träningen innan London?
– Jag hade fyra bra veckor i Portugal under mars månad, där jag snittade 20 mil i veckan. Så fokus var mer på mängd än fart även om jag även la in lugnare fartpass. Sen när jag kom hem till Umeå i april, fick jag gå ner till normaldos på 13 mil i veckan. Jag har fyrskift på jobbet, och då är det svårt att ligga kvar på 20 mila veckor.
– Om London legat lite längre fram i tiden, tror jag att jag skulle kunnat få upp lite mer snabbhet och tuffare fartpass och fått ut ännu mer av mängden. Men det är bra att man vet att man har lite kvar där att jobba på.

Hade du något nyckelpass hemma i Umeå innan London?
– Elva dagar före loppet, körde jag ett bra pass i sällskap med Joel Bodén och Tony Berglund.
Vi körde 3x5 km, i progressiv fart. Vi startade första 5 km i 3.30-3.25 (min/km) fart, runt 3.20 på andra 5 km och sista i 3.15 fart. Men annars, känns det lite som jag saknade riktigt tuffa pass i snabb fart. I huvudet ville jag få in det, men med jobb och känslan från kroppen blev det aldrig något riktigt läge.
– Jag hoppas få in några sådana innan Stockholm.

Vilken typ av pass skulle ett sådant fartpass vara?
– Lite snabbare 400 meters intervaller, eller något tuffare backpass med bra tryck.

Framtidsmässigt, du fyller 38 under 2010, hur ser det ut om vi bortser från ett eventuellt EM eller Stockholm Marathon?
– Jag tycker om att springa, både själva träningen och att komma ut och resa och få tävla.
Så har jag har inget slutdatum, utan kör på så länge jag är frisk och hel. Just nu har jag inget problem med motivationen.

Marathon.se önskar närmst Kristoffer lycka till i EM- eller Stockholm Marathon-träningen