- Jag har alltid haft spring i benen, jag var ute och lekte hela tiden, ofta spelade jag fotboll. Man måste inte börja tidigt för att bli en bra löpare men jag hade det naturligt i mig, jag kunde spela fotboll i tre timmar utan att tänka på tiden.

Mustafas föräldrar skilde sig tidigt och pappan försvann ur hans liv. Mamma Hakima åkte till Saudiarabien för att arbeta och försörja honom och brodern Ahmed. Mustafa bodde hos en moster ute på den somaliska landsbygden. Mustafa fick gå med getterna och kamelerna till vattenstället, familjen levde nomadliv.

- Så levde jag mellan fyra och sju års ålder och då fanns över huvud taget ingen tid. Jag tror att mitt lugn kommer från den tiden. Jag är envis och har tålamod, gör jag en sak vill jag göra det bra, det får ta den tid det tar.
Sedan fick Mustafa komma till huvudstaden Mogadishu där hans bror bodde hos deras mormor. Han började i skolan.
- Jag var duktig på att lyda. Jag gjorde mina läxor, men inte mer. Sedan ville jag vara ute och leka.

Mamma Hakima träffade en svensk man och strax innan inbördeskriget bröt ut i Somalia flyttade familjen till Sverige.
- Mamma hade aldrig förklarat för oss vad snö var. Ordet snö finns inte på somaliska. Så det var chockartat att plötsligt hamna i Lysekil i december.
Men snart förstod pojkarna att man kunde leka även i snö. Det var en mycket stor omställning för familjen. Vid den tiden visste Mustafa inte vad Sverige var och många svenskar visste inget om Somalia. De var dessutom de första afrikanerna i Lysekil.

- Två pojkar i min klass mobbade mig. Folk är rädda för det de inte känner till och de som mobbar har oftast själva problem, de som har det bra mobbar inte. De retades, det var inte rasistiskt utan mest taskigt. Men jag har talat med dem och de har bett om förlåtelse.

Mustafa är född Muslim men det är inte en religion han praktiserar:
- Nej, religion har inte betytt någonting för mig. Jag känner inte att jag behöver Gud men jag tror på goda värderingar utan religion, sunt förnuft, ödmjukhet och att tänka på och ställa upp för andra. Min förebild i detta är Carolina Klüft. Jag uppskattar hennes värderingar väldigt mycket. Hon ställer upp för andra och gör någonting bra av sin stjärnstatus.

Under de senaste åren har Mustafa varje vinter tränat i Kenya. Men drivkraften för honom är inte densamma som hos kenyanerna.
- De springer för att skaffa sig ett bättre liv. Många av dem kommer från mycket fattiga förhållanden. De är väldigt många så det finns alltid någon som tar ens plats om man skadas. Om hundra tränar fel och hundra blir skadade så finns det ändå hundra löpare kvar. I Sverige finns bara två professionella långdistanslöpare.
- Samtidigt är intresset enormt stort för löpning i Kenya. Vid terräng-VM i Mombasa kom 300 000 för att titta.
Har du blivit en i gänget där nu?
- Nej, det kan jag aldrig bli. Jag har det för bra för att jämföras med dem. De ser mig som en europé som har löpning som hobby.
Men finns inte glädjen i löpningen även där?
- Nej, den finns i Europa. Här springer vi för skojs skull, i Kenya har jag inte träffat någon som inte gör det för pengarna. Själv gillar jag löpningen, utmaningen.