Det är inte ofta det behövs en lång bakgrund för att förklara en intervju. Den här gången behövs det - och när ni läst hela texten, så klicka gärna igång tv-intervjun igen...

Den nu 52-åriga Merlene Ottey har haft en unik karriär. Redan 1980 vann hon sin första olympiska medalj när hon tog brons på 200 meter vid OS i Moskva. Hon har totalt tagit åtta OS-medaljer och 14 VM-medaljer.

Men det är inte bara framgångar Merlene Ottey har i bagaget när hon reser runt i världen.
1999 lämnade Ottey ett positivt dopingtest (den förbjudna anabola steroiden Nandrolon) i samband med en tävling i Schweiz. Internationella friidrottsförbundet, IAAF, stängde av henne från deltagande i OS i Sydney 2000 men Ottey hävdade ihärdigt att hon var helt oskyldig till att medvetet ha tagit steroider. Sommaren 2000 friades hon både av IAAF samt det jamaicanska friidrottsförbundet. Det laboratorium som testat hennes prover fick hård kritik och Ottey fick en plats i OS i Sydney 2000.

Hennes landslagskamrater i Jamaica tyckte att den då 40-åriga Merlene Ottey hade gjort sitt och deras öppna protester mot Ottey ledde till stora tidningsrubriker. Mobbandet av Ottey slutade först när Internationella olympiska kommittén (IOK) hotade med att kasta ut Jamaica ur spelen om inte lagledarna kunde kontrollera sina deltagare. Ottey själv svarade med att bli fyra i OS-finalen på 100 meter.

Redan 1998 flyttade Ottey till Slovenien för att träna för den slovenska tränaren Srdjan Djordjevic. På grund av kontroverserna beslöt Ottey att efter OS i Sydney 2000 sluta tävla för Jamaica och i maj 2002 blev hon slovensk medborgare och bor numera i Ljubljana.

Efter ovanstående bakgrund behövs det inte så mycket fantasi för att förstå hur mycket det har stormat, hur mediadrevet har gått och varför Merlene Ottey inte vill ge fler intervjuer om det som varit.

2012 handlar det fortfarande om att träna och prestera för Merlene Ottey. I det långa samtal som jag hade med Merlene Ottey innan tv-intervjun för Spring! berättade hon öppenhjärtigt om sin träning, tog av sig ena skon och visade en trasiga fot, men förklarade i nästa mening att hon skulle göra allt för att kvala in till OS.
– Jag har aldrig varit i situationen tidigare att jag måste göra en tid för att bli uttagen. Nu handlar det inte om att bli uttagen eller inte, det handlar först om att klara Internationella friidrottsförbundets kvalgräns.
– Ett bra lopp i maj är det som jag hoppas på, och sedan att kunna träna vidare mot London.

Efter en lång uppvärmning ensam på stadion i södra Portugal så är det dags för maxlopp på 60 meter. Merlene ställer upp en häck vid 60-meters starten och startar själv vid målet för att få hjälp av den knappa medvinden.
Hon gör sedan en stående start, men kör på max.
Jag tror knappt mina ögon när jag klockar hennes första 60 meter på 7,1. Efter tre minuter kör hon igen - 7,1 igen. Så fortsätter hon sina maxintervaller. Fem stycken på 7,1 innan det är dags för en setvila.
– Fantastiskt, du är i toppform säger jag.
– Åh, tack! det här är verkligen tuff träning. Det här är ett pass som det kommer att ta flera dagar att återhämta sig efter. Ett nyckelpass som jag måste ha.

Tre gånger upprepar Merlene sina fem 60 meters sprints i full fart. Hon orkar inte riktigt hålla farten de sista intervallerna och tiondelarna rinner iväg. Hon springer själv med klocka i handen, har full koll och antecknar varje tid efter varje sprint.
– Du ser, säger hon, jag orkar inte längre. Jag skulle behöva ha fler sådana här pass, och fler pass som ger uthållighet, men jag klarar numera bara max två sådana här pass i veckan. Återhämtningen är inte densamma när du äldre.

Merlene förklarar sedan att hon givit upp alla planer på att tävla på längre distanser än 100 meter i år. Grundträningen räcker helt enkelt inte till.
– …och så är det den här foten, det gör ont hela tiden. Kanske är det hälsporre, det gör ont för varje steg, särskilt i spikskorna. Vad tror du? Vad ska jag göra?
Vila och avlastning är det som man brukar föreslå, prövar jag.
– Ja, jag försöker att avlasta med ett inlägg i mina vanliga skor, men vila... jag tycker inte att jag gör något annat.
– Förresten vad ska man vila med? Här finns ju ingenting att göra. Det är första gången jag tränar i Portugal, jag trodde att det skulle vara en stor stad, men det är ju bara några hotell och det går knappt att få tag på en taxi. Jag åkte hit för att det verkade billigt och nu börjar jag förstå varför, inte ens internet fungerar ordentligt på hotellet.

Efter en stund frågar jag för femte eller sjätte gången.
– Snälla, kan vi inte få göra en intervju, ge Petra, som är ett stort fan, några träningstips.
– OK, en minut, inte mer, säger Merlene Ottey och viftar fram Petra Månström och filmaren Fredrik Stattin.

• Se hela avsnittet av Spring!