Jag och min flickvän Caroline (som nu får agera träningsassistent) har nu varit i Kingston två veckor! Det har varit riktigt annorlunda och emellanåt krångligt, men ibland helt enkelt underbart.
Resan började direkt med några mindre incidenter med amerikanskt inrikesflyg och vi fick spendera en natt i Miami (utan ersättning för hotell, tack American Airlines).
Det första som slog mig när vi kom fram var hur extremt varmt det är här! Enligt alla uppgifter skulle temperaturen ligga runt 25-27, som varmast. Det har inte varit under 30 någon dag, men vi klagar inte.

Om jag skulle beskriva känslan från Kingstons flygplats till vårt hotell hade jag ljugit om jag sa att det var överväldigande. Kingston so far hade mest varit gamla hus och skjul. När vi kom fram till hotellet förstod jag i alla fall hur nära det var till friidrottsarenan, vilket var ett plus.
Efter återigen lite krångel kom jag äntligen in till banan och fixade access till arenan utan krångel. För att få tillstånd att träna på arenan fick jag lova att tävla den 18 april. INTE något jag var speciellt sugen på ,och framförallt något inte räknat med.

När det var dags för första riktigt hårda passet gick jag och min tränarassistent ner till banan och blev slagna av häpnad. Det var barn över hela banan, som körde både riktig stafett- och sprintträning. Alla ungar körde på, och det var riktig kvalité!
Fantastiskt att se, och man förstår ju direkt varför Jamaica får fram sprinters av världsklass hela tiden!
Dock räknas allt över 200 som långdistans. Ända sedan jag kom hit har jag bemötts med ”Jaha, du springer 800 m? Long-distans runner then.”
Verkar inte spela någon roll om man springer maraton eller 800 m, det är hur som helst för långt för att springas på Jamaica. Å andra sidan, med tanke på att de får fram 44-sek-löpare på 400 m precis hela tiden, är det nog bra för mig att ingen av dem vågar gå upp på längre distanser.

Det har verkligen varit riktigt inspirerande at se alla barnen köra på för att försöka bli nästa ”Lightning Bolt”.
För ambition finns där. Alla aktiva är fullt inställda på att gå hela vägen vilket verkligen är helt fantastiskt!
En rolig händelse var när jag körde 200-ingar med halvlång vila, och avslutade sista på 23 sekunder.
När jag gjort ett liknande pass på Bosön kommer det ofta fram någon liten kille som är helt förundrad över att någon kan springa 23 sek på 200 m, eftersom de relaterar till sig själva.
En liknande kille kom fram till mig här i Kingston och förklarade för mig att det var bra och om jag hängde i och kämpade skulle jag kanske kunna springa på 19 sek precis som Bolt. Ingen respekt här inte! Hur härligt som helst!

Nu till tävlingen, som jag inte lade allt för mycket krut på. Jag kan ju börja med att säga att jag faktiskt trodde det var någon liten kvällstävling med några få startande.
Dagen före fick jag besked om att så inte var fallet. Arrangörerna sökte mig för att komma till en presskonferens, men jag var tyvärr inte på plats och kunde inte därför närvara.
När jag sedan skulle hämta ut nummerlappen var det tydligt att det var allt annat än en liten kvällstävling. Det var TV-sändning och sponsorskyltar överallt.

Jag som hade tränat 10 pass samma vecka började bli lite orolig att jag faktiskt skulle möta riktigt bra löpare. När jag fick startlistan och blev lite lugnare eftersom jag såg att bästa löpare efter mig hade 1.48. Som personbästa tänkte jag.
Min tränarassistent sa dock innan jag skulle värma upp ”jaha, 1.48. Är det pers eller årsbästa” Just det. Det var ju såklart årsbästan.
Det kryllade av 1.47-folk i fältet vilket gjorde att jag taggade till och blev lite extra motiverad. Det här skulle absolut inte bli någon promenadseger.

Trots mina tunga ben (efter en tung träningsvecka) kändes uppvärmningen helt ok och jag fick riktigt positiva vibbar när jag gick in på stadion och såg att det var ca 9 000 på läktarna!
När starten gick öppnade jag lugnt. Det första varvet avverkades på ca 54 eller 54,5 sek.
Efter en bra bortrelång försvann mina motståndare och jag kände kanske att det skulle bli en tid neråt 1.49.
Jag inte ville slita onödigt mycket på benen (eftersom jag hade två pass inplanerade dagen efter). Publiken var riktigt på G, så när det var 30-40 m kvar sprang jag ut på bana 6-7 och showar lite för publiken för att sedan jogga in i mål.
Klockan stannade trots detta på 1.47.76 och jag skrattade till lite eftersom jag förstod hur fort jag kunde ha sprungit annars.

Mattias Claesson