Maran är allt för Emil Lerdahl

Hammarby IF:s Emil Lerdahl är en av ganska få svenska löpare som satsar helhjärtat på maraton. Emil noterade i söndags 2.25.11 som 15:e man i Rom Marathon. Emil var näst bäste europé och minns att han var bäste svensk i New York Marathon i november 2010 med personbästat 2.24.53.
Emil var under 2010 också 17:e man (9:e svensk) i Stockholm Marathon med 2.28.50.

Man kan inte annat än att bli otroligt imponerad över Afrikas överlägsenhet på långdistans, och kanske speciellt på maraton. Jag kan inte säga att det påverkar mig direkt personligen, men det ger ju en tydlig indikation på vad det är som krävs för att springa fort

Hallå Emil. Vill börja med att gratulera till ett fint lopp i Rom. Är du nöjd med din insats?
– Tack för det! Inte så nöjd med tiden, då jag hade satsat på en tid ned mot 2.20, men att vara bäste europé i loppet känns bra!

Du var bara 18 sekunder från ditt personbästa, satt i New York Marathon 2010, om jag inte är helt ute och cyklar? Kommentarer kring det?

– Som sagt målsättning var mycket högre än mitt pers. Det som är positivt är att det inte kändes som en fullträff i Rom på samma sätt som i NY, och ändå var jag så pass nära perset.

Hur var förhållandena under loppet? Var det en tuff bana? Hur var väder och vind?
– Banan i sig är inte speciellt kuperad, men bitvis är det en del gatusten. Vädret för dagen var bra, även om jag märkte av vinden en del när jag sprang solo.

Jag noterade också att du passerade halvmaran på strax under 1.10. När började du tappa fart?

– Tiderna började krypa uppåt efter ca. 22-23 km, allt för tidigt alltså!

Loppet i Rom vanns på 2.08.45 och 13:e man hade 2.14.41, 14:e man 2.18.40 och 16:e man, just bakom dig, var 2.26.15. Därför undrar jag om du hade sällskap någon gång under loppet?

– Ja, jag hade sällskap av en italiensk trio, en norrman och någon löpare till första 18-19 km. Den italienska trion som skötte farthållningen för vår klunga följdes också av en funktionär på motorcykel som till och från närmade sig mig och gav mig tydliga instruktioner om att nu var det min tur att gå upp och dra.
– Det hade jag lite lust till då vinden vid det här laget var ganska kännbar. Och så här i efterhand var det tur att jag höll mig fast bakom då dessa tre helt plötsligt beslöt sig för att bryta vid 23 km. Efter att klungan hade splittrats löpte jag solo in i mål.

Lasse Johansson från Enhörna som noterade det svenska årsbästat, 2.18.40, tidigare i vår har sagt att det är svårt att hitta rätt lopp. Hur ser du på det?

– Utan att vara nere på samma tider som Lasse, så kan jag delvis förstå vad han menar. Jag pratade med en del löpare innan start i Rom, och då med löpare som hade pers runt 2.20. Alla skulle satsa mot en tid under eller runt 2.15, och de flesta av dem blev stående utmed banan under loppet. Ofta känns det som att man ganska tidigt under loppet ställs för ett val. Antingen hänger man på en klunga och ser hur länge det håller, eller så får man kanske acceptera att löpa solo men i sin fart. Men det finns många bra lopp i Europa med bra fält rakt igenom, där det finns goda möjligheter.

Det var tio etiopier och fyra kenyaner före dig i Rom. Hur ser du på faktumet att det finns färre och färre löpare från Europa som kan hävda sig i toppen av marathonloppen? Är det något som påverkar dig personligen?

– Man kan inte annat än att bli otroligt imponerad över Afrikas överlägsenhet på långdistans, och kanske speciellt på maraton. Jag kan inte säga att det påverkar mig direkt personligen, men det ger ju en tydlig indikation på vad det är som krävs för att springa fort.

Nu till något helt annat. Du är från Tidaholm, har gått gymnasiet i Sollentuna, blev sedermera söderkis och bor sedan ett bra tag i Norge. Varför?

– He he, jag har svårt att vara stilla… Som med det mesta var det flera saker som bidrog till flytten, men jag trivs oerhört bra här! Anledningen till att jag hamnade i just Norge var kärleken, fantastisk natur, grym skidåkning och så vidare…

Norrmännen är ju just nu lite bättre än oss svenskar på löpning. Har du bra träningssällskap i Norge? Får du träna mycket själv?

– Jag är boende i Trondheim, och jag tycker själv att det är bra träningsförutsättningar här, även om det blir en hel del träning själv. Många av löparna här omkring är lite ”rädda” för tuff maratonträning. Det är faktiskt orienterarna som är minst rädda, och de hänger med på det mesta! Dessutom har jag lärt känna många löpare runt om i Norge, som jag besöker och tränar med ibland. Det motiverar och sporrar mig!

Du har ju blivit stabil på tider en bra bit under 2.30 nu och jag misstänker att målet ligger ner mot 2:20. Stämmer det? Vad saknas för att du ska komma dit?

– Ja det stämmer, det är mitt närmsta mål. Jag antar att svaret till vad som saknas för att komma ner mot 2,20 är lika enkelt som det är hårt. Mer tid till träning och återhämtning utan större avbrott. För marathon skulle jag vilja påstå att det också måste klaffa med ”rätt dag”.

Hur tränar du idag? Exempelvis Linus Nilsson från Enhörna tränar ju mycket mängd i relativt låg fart och en sådan som Anders Szalkai sprang ju mycket men körde också en hel del intervaller på bana och då så korta saker som 200m intervaller ibland.

– Jag är ingen extrem mängdlöpare. Men jag försöker närma mig större och större mängder, då jag tror att det är en viktig faktor. Samtidigt är det viktigt för mig att ha variation i träningen. Jag vill t.ex. inte bara köra mängd hela året, utan tror på perioder med en hel del snabb löpning.

Du kallas ju för Sotarn för att du jobbar som sotare. Hur mycket jobbar du nuförtiden? Jag har alltid uppfattat sotaryrket som ett fysiskt jobb. Du upplever inte det som en nackdel i din satsning? Lyckas du kombinera jobb och träning på ett bra sätt?

– Jag jobbar heltid, men har fått en deal med chefen om att kunna flexa lite, och det hjälper. Nej, jag tycker inte det är en stor nackdel. Det hjälper åt både håll att ha något vid sidan av all träning. Än så länge tycker jag att jag lyckas ha en bra balans med att kombinera jobb och träning, men jag är inte främmande för att låta träningen ta upp mer tid framöver.

Avslutningsvis vill jag fråga om Stockholm Marathon. Jag antar att det är ditt nästa stora mål? Hur mycket skulle det betyda för dig att lyckas i Stockholm?

– Det är nästa stora tävling, och det skulle betyda väldigt mycket att lyckas i Stockholm Marathon! Jag har sprunget det varje år, sedan jag började satsa på maraton. Då jag precis hade börjat träna löpning åkte jag också upp från Tidaholm för att se maran i Stockholm live. Därför har det loppet alltid funnits med på något sätt.

Marathon.se och undertecknad tackar för intervjun och önskar ”Sotarn” stort lycka till framöver och ser fram emot att se honom springa riktigt bra under Stockholm Marathon.