Det praktfulla maratonloppet på EM i München där Marie Söderström-Lundberg klättrade genom fältet till en sjundeplats i mål imponerade så pass mycket på förbundskapten Ulf Karlsson att han bestämde sig för att ge klartecken till nästa års VM. Förhandsnomineringen blev offentlig ett par månader senare, under Marie Söderström-Lundbergs lugnaste träningsperiod.
- Jag tar det lite lugnare nu, springer bara nio-tio mil i veckan, berättar Marie som försäkrar att hon inte lägger sig på sofflocket efter att ha fått beskedet.
- Det är jätteskönt att veta att jag är klar. Jag kan lägga upp en plan utan att behöva springa en snabb mara på våren. Man har bara en, två chanser och det finns så mycket som kan ställa till det i ett maratonlopp. Men jag måste prestera resultat för att jag ska tycka att jag är klar.
Den lugna perioden sträcker sig i ytterligare någon vecka. Snart går semesterflyget till Thailand och det är först vid hemkomsten, en bit in i december, som Marie tror sig veta hur säsongsplanen kommer att se ut.
- Jag bollar med Kent och Sten (tränaren Clefberg och maken-rådgivaren Lundberg). Jag kan lägga upp träningen själv, men om jag ska göra några förändringar lyssnar jag på Kent.
Marie har följt ungefär samma upplägg allt sedan VM i Sevilla för tre år sedan. Det är inte omöjligt att hon reviderar det till nästa år.
- Det blir gärna att man fortsätter i sina spår, men jag tycker att det är kul att söka nya utmaningar - det kan vara bra att bryta några mönster.
Det finns dock inget som Marie ångrar över den senaste säsongen.
- Jag är jättenöjd med EM-placeringen. Jag hade velat springa fortare, men man ska inte stirra sig blind på tiderna.
Efter en lång tid som helt suverän inom svensk långlöpning på damsidan har Marie fått konkurrens under det senaste året från Lena Gavelin, något som hon välkomnar.
- Det är kul att Lena har kommit fram. Det behövs fler! efterlyser Marie, som känt sig ensam på toppen.
Ensam är hon inte på sina träningspass. En tolvåring och en sexåring följer med nu när hon tar det lugnt under hösten. Nej, det är inga barn som drillas i löparspåren utan hundarna Malou och Patch.
- Malou har jag lös. Henne kan jag lita på när det gäller vilt. Patch har jag i sele.
Sexåriga Patch är nyss omskolad från tävlingssprinter till långdistansare. Som god greyhound är hon inte speciellt nöjd över sträckbytet. Malou är en korsning mellan boxer och greyhound och har följt med Marie i spåren i många år.
- Hon springer före. När vi kommer till ett vägval vänder hon sig om för att se vilket håll vi ska för dagen. Jag behöver bara peka, så vet hon, säger Marie som är praktiserande sjukgymnast för hundar och tassar vidare mot Paris.