Arthur Lydiard var inte erkänd när hans adepter vann två OS-guld inom loppet av en timme, i Rom 1960. Det var Peter Snell som vann 800 meter och Murray Halberg som segrade på 5 000 meter. Snell hade tränat åtskilliga fler mil än de konkurrerande medeldistansarna och klarade av de täta loppen bäst av alla. Snell dominerade medeldistansen i början på 60-talet och vann både 800 och 1500 meter på OS i Tokyo 1964. Det var först då som Lydiard blev huvudtränare för det nya zeeländska landslaget. I Rom var han inte ackrediterad.

Lydiards metoder var mycket kontroversiella och gick stick i stäv mot alla tidigare teorier. Han prövade dem först på sig själv. Lydiard började löpträna vid 27 års ålder och försökte till en början att göra som alla andra. Men han fick inte ut något av att springa korta sträckor i full fart. I stället övergick han till att springa i begränsad fart, så länge som möjligt. Han testade sig fram till oerhörda längder och blev på kuppen nya zeeländsk mästare och deltog vid Samväldesspelen 1950. Under 50-talet övergick han till att träna lokala förmågor i Auckland. Det var ur denna träningsgrupp som de olympiska guldmedaljörerna växte fram.

Lydiards teori låg bakom grundtankarna för den joggingvåg som rullade över världen på 70-talet. Han skrev ett flertal böcker som predikade vikten av att börja all träning med en grundfas då löparen ska försöka springa så mycket som möjligt innan snabbare träningsformer tar vid. Hans teorier har både vidareutvecklats och kritiserats som för statiska för elitlöpare, men det råder ingen tvekan om att tusentals, om inte fler, motionärer funnit en passion i löpningen tack vare Arthur Lydiard.

Arthur Lydiard ute på en föreläsningsturné i USA när han drabbades av en hjärtattack. Han dog i Houston under söndagen. Men hans idéer lever vidare i de böcker som bär hans namn.