Löpning i Kenya bland åsnor och zebror
I slutet av december och början av januari, när det är som mörkast och kyligast i Sverige, åker allt fler löpare söderut till ljus och värme. För bara några år sedan var Kenya ett exklusivt resmål. Bara någon eller några landslagslöpare åkte dit.
Idag finns det träningscamper som är öppna även för löpare som ar en bra bit kvar till landslagsnivå. Isabellah Andersson har en sådan camp, Lars Bohlin en annan.
Här skriver Oscar Majling om sina upplevelser från ett par veckors träning bland åsnor och zebror i Kenya.
Vi är fyra personer som åker till Kenya; jag (Oscar Majling) och Adam Lindström från Hässelby SK samt Mikael Sahlberg och Amanda Bohlin som är triatleter.
Vi bor i Ngong, på ca 1 900 meters höjd. Hela vistelsen sker i Lars Bohlins regi, Amandas pappa som bor i Ngong sedan ett antal år.
Staden ligger vid foten av bergen Ngong Hills som mäter ca 2 400 meter. Det säger sig själv att det är ganska kuperad terräng vi springer i, samt att vi behöver anpassa oss till den höga höjden. Detta gör även lugnare distanspass till en prövning i början vilket vi märker bara några timmar efter ankomsten.
Vi har en guide, Jackson, som springer med oss på de flesta av våra träningspass.
VI BITER IHOP BÄST VI KAN
Efter att vi har avverkat vår första kilometer på kenyansk mark så säger Jackson att nu blir det uppförsbacke, så tag det lugnt i början. Vi viker in på en väg som är blöt och lerig, ofta halkar man på samma ställe. Tjugofem minuter senare börjar det plana ut och man har flåsat som en gris hela vägen.
Vi får alltså en ganska förnedrande introduktion till stället, men även det kan ju vara en erfarenhet.
Vi biter ihop bäst vi kan, så redan från och med nästa dag fortlöper träningen tämligen rutinmässigt med två pass om dagen. Oftast springer vi vid sjutiden på morgonen samt vid fyra-fem på eftermiddagen. Vi prövar något pass mitt på dagen. Värmen avskräcker oss från att göra om det.
Vägarna är svåra att springa på för den som inte är van.
Huvuddelen av tiden tittar man nedåt, för att se var man sätter fötterna. Faktum är att med alla lerpölar och gropar så springer man enligt ungefär samma princip som på en snötäckt väg i Sverige; man försöker hitta en sträng i kanten där man inte halkar.
Får man då ett möte – vanligtvis med bilar, människor eller getter – så måste man helt enkelt sakta ner. De gånger någon av oss kände för att springa fort så skedde det på bana.
BLAND ZEBROR OCH FLODHÄSTAR I HELL'S GATE
Några träningspass får vi ändå till utanför den vanliga rutinen, bland annat ett distanspass förlagt till Hell's Gate, en nationalpark söder om Naivashasjön, drygt två timmars bilfärd bort för vår del.
Man kan alltså hyra cyklar eller åka bil igenom parken för att kolla på zebror, antiloper, giraffer o.dyl., men vi valde att springa. Väl värt det, utan tvekan. Lägg till en båttur bland flodhästar och flamingos och man kände sig ganska mätt på intryck efteråt.
Micke och Amanda åkte några dager efter detta tillsammans med Lasse till Mount Kenya för att tälta i två nätter. Jag och Adam stannade på hemmaplan och nötte kilometer, medan de, under vad som lät som helt livsfarliga omständigheter, såg både lejon och elefanter på nära håll.
Själv blir jag både avundsjuk och jävligt glad att jag inte följde med.
BESÖK I KIBERA
Vi tränar med en löparklubb från Kibera, som är ett trist slumområde. Klubben är en del av ett svenskt projekt som heter Running Relations.
Klubbens bäste löpare William Morwabe har sprungit flera lopp i Sverige, bland annat 63 min på GöteborgsVarvet. En annan löpare har nått finalen på 1 500 i de kenyanska mästerskapen..
Vårt första pass med Kibera är ett distanspass, en mil. De springer som väntat. Första kilometern går på över 5 min, trots lätt nedförsbacke. Från och med vändningen halvvägs skruvas tempot ner till under 4 min/km, och förmodligen snabbare än så för några löpare längst fram.
Andra tillfället är en fartlek (15x400) då man får se deras verkliga kapacitet. Med kenyanska mått mätt är ingen i klubben någon storlöpare, men det är tydligt att alla har viss talang och potential för att åtminstone hävda sig i ett sämre löparland.
Passet följs upp av att de ger oss en visning av Kibera. En märklig upplevelse.
TUFF TÄVLING
Den 22 december går ett nationellt terränglopp i Embu, ca två timmars bilresa från Ngong. Micke och Amanda prickar in detta i samband med sin resa till Mount Kenya.
De väljer att mygla in sig i juniorloppen, där de åtminstone slipper den yttersta världseliten. Amanda kliver av efter 4,5 km, det blev ett bra träningspass för henne.
Micke kommer på 69:e plats av 80 startande, 6 minuter efter segraren. Värt att nämna är att ytterligare en icke-kenyan är med i loppet, en fransk landslagsman, som slutar på 61:a plats.
Efter loppet är många, tvärtemot vad man kan tro, storligen imponerade av framförallt Micke, dvs. att en mzungo har fullföljt loppet – så pass att Asbel Kiprop (världsetta på 1 500 m 2012) kommer fram och gratulerar hans insats.
Det är en helt vanlig tävling i Kenya, men inte mycket sämre än ett terräng-VM. Jag måste säga att det är starkt av Amanda och Micke att våga gå med i de här loppen, där de åtminstone på pappret ser ut att hamna tvärsist.
UGALI – SVÅRSMÄLT MEN NYTTIGT
I övrigt träffar vi storstjärnan i Ngong; Patrick Makau Musyoki som är världsrekordhållare i maratonlöpning, men vi glömmer/vågar inte be om att ta en bild.
Vi provar på en del kenyanska maträtter. Bönor och ris är inga problem, medan majsgröt, ugali, är mer svårsmält och på gränsen till smaklöst. Frågar du kenyanerna själva så tillskriver de ugalin en nyckelroll för alla löpares framgångar.
Inte för att någon av oss sprang särskilt fantastiskt efter att ha ätit ugali, men jag är till viss del ändå beredd att hålla med om att den är väldigt viktig.
Det är kanske inte så mycket själva maträtten som är avgörande, men väl inställningen till den, åtminstone såsom den har visat sig hos de människor vi har träffat. Man förefaller ha en fullkomligt orubblig tro på ugalins förträfflighet.
Ställs de kenyanska löparna inför andra matvanor än sina egna, så skrattar de i stort sett bara och skakar på huvudet. De torde vara ganska immuna mot de nya, oftast idiotiska påfund vad gäller kosten som drabbar västvärlden lite då och då. Det tror jag kenyanerna har en stor fördel av.
Text: Oscar Majling
Foto: Lars Bohlin
