Jobbkompisar fyller Bellmanstafetten
Stora Skuggan gör inte skäl för sitt namn när löparna invaderar Norra Djurgården för att springa Bellmanstafetten. Över 15 000 fötter ska ta sig runt en halvmil, men solen gömmer sig bakom tunga moln. Det dallrar av förväntningar, kvavt om kvällen.
Rosenbergs arkitekter har ett problem. Vana vid att jobba minimalistiskt är de nu förmodligen en man kort. En halvkrasslig medarbetare prövar om han verkligen kan springa.
– Han har varit ute i 20 minuter och inte kommit tillbaka, konstaterar lagledaren Benjamin Mandre.
Goda råd är dyra. Marathon.ses utsände erbjuder sig snabbt som ersättare.
Under tiden berättar den andra lagledaren, Tove Fogelström, om bakgrunden till de två lagens namn, Rosenbergs Nord och Syd. Det går en strikt linje på kontoret.
– Vi sitter på varsin sida, förklarar Tove.
– Bellman är en tradition som har funnits några år. Det är så roligt att springa tillsammans!
Det gör arkitekterna på luncherna. Oavsett om de kommer från nord- eller sydsidan. Träningen bygger inte bara broar över skiljelinjen utan skapar också andra byggprojekt.
– När man springer tillsammans kan man komma på väldigt bra saker.
Benjamin Mandre kommer tillbaks från den sträcka som han har fått hoppa in på. Ögonen glöder när jag frågar om jag ska ta över nummerlappen till sista sträckan.
– Jag kan inte låta bli att springa en gång till!
Vi bestämmer oss för att fortsätta intervjun under Benjamins andra insats för kvällen. Ska den bli avgörande för kampen mellan hans lag från kontorets södra sida och Toves medlemmar från norr?
Jag värmer upp någon minut och spanar sen efter den dubbelarbetande Benjamin. Han viftar glatt när han kommer springandes ut från startgärdet.
– Det känns lättare nu. Jag har suttit å käkat frallor! Men jag har lärt mig från Lidingöloppet att jag inte ska äta ett ton havregrynsgröt före loppet. Jag blir så hungrig efter 20 minuter, mular i mig allt som jag får tag på!
Benjamin tuffar på i 4:40/kilometer och tycker att det går bra. Men vi blir omsprungna av en tjej som har en fråga.
– Vad är klockan?
– Det beror väl på när du startade?
Hon springer lätt vidare med klockanvisningar från publiken.
Nu kommer banans enda rejäla backe. Fler springer om fastän Benjamin biter ihop bra. Efter backen sluttar det ner och ett gräsparti sträcker ut sig mot Universitet.
– Jag har faktiskt inte sprungit förut. Jag har arrangerat alla år, men inte varit här, avslöjar Benjamin, fortfarande utan att flåsa.
Gräset blir till tjockt grus. 1500 meter kvar till mål.
– Nu börjar jag bli trött! utropar han och till slut har andhämtningen blivit häftigare.
Benjamin tystnar.
Vi är strax framme vid det avslutande grusvarvet och berättelserna får vänta till målgången. Väl där är arkitekten väldigt nöjd med det andra skiftet, som har gått nästan två minuter än det första.
– Det var helt underbart, väldigt väldigt jobbigt. Men väldigt, väldigt skönt att klara av det!
– Man blir sporrad av att få veta att man kan springa bättre än så.
Två minuter är också just vad som skilde i mål mellan arkitektlagen, till syds fördel. Förhoppningsvis kunde de mötas i centrum av gräsfältet och dela på picknicklådan. I morgon kanske de springer igen. På båda sidor av kontoret.
