- Men jag lyckades skjuta upp det, så att jag hinner springa Göteborgsvarvet, berättar han.
- Var du ärlig eller påstod du att du hade andra uppdrag?
- Jag angav familjeskäl. Jag har en bror i Göteborg, men det är inte säkert att jag kommer att träffa honom.
Det säger ganska mycket om killen som en gång tiden försökte smita från gympan.
- Jag skulle inte röra mig en meter om det inte vore för löpningen, säger Janne.
Han skyller allt på en solig tv-sändning av Vasaloppet 1994. Han anmälde sig till Öppet Spår och att springa lite var enda sättet att få upp kondisen. Innan dess hade han ett fåtal gånger utforskat närområdet i skogen intill tomten i Täby, norr om Stockholm. Det var första länken i en kedja som blivit allt längre. För att få en morot att träna vidare anmälde han sig till Lidingöloppet. Han var förberedd på att få gå sista milen, men upplevelsen var ändå så positiv att han fortsatte med löpningen. Ett par höstar senare vågade han börja springa på asfalt och vips, så var han anmäld till Göteborgsvarvet. Därifrån var steget inte långt att anmäla sig till Stockholm Marathon också.
- Det var tänkt som en engångsgrej, men det dröjde bara två månader efter maran så såg jag en bild i Springtime från starten på New York Marathon och insåg att jag skulle kunna springa den utan att komma sist.
Men Janne var fortfarande inte en biten löpare.
- Jag skrattade åt alla andra på hotellet som hela tiden gick och köpte löpskor...jag förstod ju inte då!
Plötsligt var Stockholm Marathon inte längre en engångsgrej. Nästa sommar klev Janne in i en löpaffär för att köpa inlägg till skorna och kom ut med en pulsklocka och boken "The Ultimate Guide To Marathons".
- Det första lopp som jag slog upp var Disneyland. Den passade mig perfekt, lite oseriös och med natur mellan de stora nöjesparkerna.
Trestegsraketen i vår skulle egentligen inte bestått av Stockholm Marathon utan av den natursköna (men mycket backiga!) Big Sur Marathon i Californien i slutet på april. Men sen började Janne grunna på att åka till Sydafrika nästa år för att springa Two Oceans (56 kilometer) och då bestämde han sig att bästa sättet att förbereda sig var att fortsätta springa långpass och stockholmsmaran. Givetvis sprang han Big Sur, så nu ska det bli två maror och en halvmara på en och en halv månad, en fyrstegsraket!
- Det är svårt att släppa vissa lopp, de känns återkommande, tillstår Janne, vars vänner nu tycker att han är nästan fanatisk.
- Men det är en bra balans till jobbet där jag knäcker problem. När jag springer behöver jag inte använda huvudet så mycket. Det är en avkoppling (och vännerna skakar ännu mer på huvudet när Janne säger det). Jag behöver löpningen!
- Sen ger det möjlighet att se andra miljöer. Jag hade aldrig vågat besöka Bronx om jag inte hade sprungit New York Marathon.
Ibland har harn funderat på att varva ner, men blivit rädd för att det inte finns något mellanting.
- Nu springer jag 16-17 kilometer på passen, om jag bara sprang fem-sju kilometer skulle jag aldrig komma in i den andra andningen.
Men det dröjer nog ett tag innan nedvarvningen blir aktuell. Janne har en liten fundering till hösten.
- Det går en mara i Washington en vecka före New York. Jag har hört att man springer den andra bättre. Vad tror du?
Det är bäddat för trubbel, Janne! Men det är ju såna han lever på...