Hur mycket tränar du löpning?
– Väldigt olika. I snitt kanske tre gånger i veckan, ibland mera. Onsdagar är ofta en ”helig” återhämtningsdag som jag brukar använda till löpning.

På vilket sätt, korta pass, långa pass?
– Från 30-40 minuter upp till en timme varje gång. Jag springer ganska lugnt, mera jogg. Jag är inte den som kör med pulsklocka och jämför tider.

Var tränar du helst?
– I skogen. På gamla trampade stigar och skogsbilsvägar. Det passar mig. Ibland springer jag från träningslokalen i Storuman till Ensamheten (den lilla byn med 16 invånare där Heidi är uppväxt, där alla på något sätt också är släkt med varandra). Det är ungefär en mil.

Bästa löparminne?
– Jag började faktiskt som löpare. Jag tränade inget speciellt. Men det fanns en terrängserie i Storuman som alla ungar skulle springa. Det var kul.

Du har inte sprungit på några björnar (eller andra djur)?
– Nej, inga björnar än. Bara älgar.

Har du nytta av löpningen i din karriär som professionell armbryterska?
– Ja, absolut! När jag är väldigt sliten så är det skönt att rensa hela kroppen med ett löppass. Både psykiskt och fysiskt. Du måste också ha bra kondition för att orka med många matcher på kort tid. Sen är det genom att jogga som jag går ner i vikt (vätskedeff) just innan invägningen på tävlingar. Jogga med massa kläder- svettas- skölja munnen med vatten -eftersvettas i bastu - jogga med nya torra kläder-eftersvettas i bastu och så vidare tills jag gått ner de kilon jag behöver. När jag varit spynervös före tävling har jag sprungit för att dämpa anspänningen, fungerar utmärkt!

Vilka känslor får du i kroppen av löpning?
– Eftersom jag är miljöaktivist så tycker jag förstås att det är världens bästa konditionsform. När min mamma, Jeanette, fyllde 40 år för tio år sedan bestämde hon sig för att se om hon klarade att springa en mil. Det gjorde hon och nu springer hon en mil nästan varje dag, berättar Heidi med ett skratt. Att springa är så smidigt. Jag har alltid löparskorna med mig på träningsläger och tävlingar. Vill jag ge mig ut och springa i till exempel Amsterdam så gör jag det.

Tänker du på någonting speciellt när du springer, eller låter du tankarna vandra iväg?
– Är det jobbigt försöker jag lura hjärnan med tankekraft och tänker att jag är stark och orkar hur mycket som helst. Flyter det på bra låter jag bara tankarna vandra iväg.

Vad rör sig i huvudet sekunderna inför och under en VM-final? Har du något mantra?
– Fokus på greppet och starten. Nu ska jag göra världens snabbaste start. Jag försöker plocka fram känslan när jag bryter som bäst, kraftfull attack är det som gäller, att göra det jag är tränad för och kan helt enkelt. Men när det verkligen gäller är avdramatiseringen det svåraste. Minsta lilla tvekan och man blir brutaldunkad direkt.

Springer du ifrån maken Björn Ferry (svensk skidskytt i världsklass)?
– Ha, ha - inte en chans! Jag kan jogga lite med honom efter att han kört hårda träningspass, alltså när han kör superlugnt.
Björn har inspirerat mig att ta ut mig ordentligt och spinga upp till Utsikten i Storuman och hoppa i tornet som Rocky några gånger.

När får vi se dig på startlinjen i ett stort motionslopp?
– Jag fick en utmaning av en sportreporter att springa Göteborgsvarvet i år och var anmäld, men tyvärr blev det inställt.
Men vem vet, det kanske blir en ny utmaning i framtiden?