Ditt namn har dykt upp som valberedningens förslag som styrelseledamot i Svenska friidrottsförbundet?
– Ja, det är jättekul. Först frågade de min klubb (Rånäs 4H) och sedan mig för någon månad sedan.

Årsmötet är nu på lördag/söndag.
– Ja, då tas det officiella beslutet. Men från vad jag hört så pekar det mot att jag får en plats i styrelsen.

Vad kan du tillföra i styrelsearbetet?
– Sedan stavhopparen Martin Eriksson avgick så har det inte funnits någon förre detta elitaktiv i styrelsen. Det tycker jag är väldigt viktigt att det gör. Att det finns en brygga mellan de aktiva och styrelsen, där känner jag att jag kan tillföra något. När jag själv var aktiv så kändes det som det var ett stort gap mellan de aktiva och styrelsen. De dök bara upp vid de stora mästerskapen. Var fanns de den övriga tiden? Men hur det har varit de senaste åtta åren sedan jag slutade är jag för dåligt insatt i för att kunna svara på.

Varför tror du att just du fick frågan?
– För att jag har varit aktiv på hög nivå samt att jag är van vid media.

Vad har du för syn på svensk långlöpning?
– Av naturliga skäl har jag bättre koll på medeldistans. Där är standarden inte speciellt bra just nu i Sverige.

Har du några idéer på vad man kan göra för att förbättra standaren på svensk medeldistans?
– Man bör jobba mer över grengränserna. Medeldistanstränarna bör lära sig av sprintsidan istället för att titta mot långdistans. Just nu kör man generellt för mycket kvantitet istället för kvalité. Titta och ta hjälp av varandra, det är mitt råd. Jag tror att det är för mycket tänkande på det egna reviret, att man bevakar sina positioner istället för att utbyta erfarenheter.

Har svensk friidrott nått sin höjdpunkt och är på väg neråt nu?
– Visst kommer det att bli en dipp nu när den gyllene årgången av 76:or börjar lägga av. Det har varit så många lyckliga tillfälligheter som gjort att vi har haft en sådan boom inom friidrotten i Sverige.

Hur ska Svenska friidrottsförbundet jobba för att ta till vara på alla talanger som vill friidrotta tack vare alla framgångar Sverige har haft?
– Det är ett problem ute i klubbarna. Ofta, för ofta, saknas det ledare och tränare som tar hand om alla ungdomar som vill friidrotta. Det kanske är förlegat med ideella tränare. Kanske måste klubbarna ta ut en större avgift av de aktiva så att klubbarna kan ge sina tränare ett litet arvode. Det är en svår fråga som måste komma högt på dagordningen.

Springer du fortfarande?
– Ja, det kommer jag nog alltid att göra. Annars mår jag inte bra. Det är på ren motionsnivå.

Hur långt och länge?
– Jag har en runda på sju kilometer och en på 13. Längre pallar jag inte med. Klarar väl milen runt 50 minuter och på 45 minuter om jag tar i. Var förra året inne på bana och körde några 200-metersintervaller igen, låg då som bäst på 28-29 sekunder, i och för sig med ganska lång vila mellan.

Då kommer du snart att börja tävla igen?
– Nej, aldrig. Jag har gjort den grejen.

Inte ens på motionsnivå?
– Nej. Ska jag vara med så ska jag i alla fall ha chans att vinna, annars kan det kvitta. Det finns liksom ingen anledning att förnedra sig (skratt). Är det något jag inte saknar från min elitkarriär så är det prestationsångesten att alltid försöka bli bättre än vad jag varit förut.

Vad ger dig löpningen idag jämfört med när du var elitlöpare?
– Allmänt välbefinnande. Det är precis lagom att springa tre till fyra gånger i veckan.

Du kommer ändå att vara i Genevé några dagar den här veckan och springa ett lopp över 400 meter?
– Nja, jag skulle ha gjort det. Vi är ett gäng gamla landslagstjejer som har som tradition att göra en resa varje år. Det har vi gjort i många år nu. Normalt sett brukar vi springa 400 meter, men i år har vi faktiskt av tidsskäl strukit det från agendan, och skall fokusera på att åka skidor istället. Skall jag vara ärlig så tycker jag det är toppen att slippa i år, eftersom jag - även om det skall vara på skoj - har en tendens att ta det på blodigt allvar när vi väl är där.

Vilka är det mer än du?
– Det är hemligt. Men det är kända namn som de flesta känner till.

Din meritlista är lång med flera OS-och VM-starter. Men du tog dig aldrig till någon stor final. Istället blev du nästan alltid utslagen i semifinal. Vad har du för känsla nu? Gjorde du allt, eller känner du så här i efterhand att du kunde ha presterat ännu bättre?
– Tror att jag gjorde 70 lopp över 800 meter på 2.02 eller bättre. Å andra sidan gjorde jag aldrig bättre än 2.00,01 (inomhus). Så visst var jag jämn, men den där riktiga fullträffen, när jag fick på hela alltet saknades. Nej, jag kunde ha sprungit snabbare, det är jag säker på. Det grämer mig faktiskt fortfarande.

Vilket lopp i karriären tycker du själv är ditt bästa?
– Ett inomhuslopp när jag mötte bland andra Maria Mutola. Gick ut på 56.90 på de första 400 meterna och kom i mål på 2.00,80. Inte ett taktiskt väldisponerat lopp, men det var en väldigt skön känsla att veta att jag var så stark.

Beskriv känslan av att vara i toppform?
– Det är det jag saknar mest från min karriär. Den fullständiga kontrollen över kroppen. Den känslan är grym. Men även när jag var i bra form, så var de stunderna försvinnande få. För det mesta var träningen oftast ett enormt slit.

Körde du någon alternativ träning när du var aktiv?
– Mycket löpning i bassäng. Även när jag inte var skadad.

Du har aldrig funderat över att bli tränare?
– Nej, när jag slutade med friidrott så ville jag komma så långt bort från friidrott som möjligt. Just då tror jag inte att jag skulle ha blivit en bra tränare. Jag tror jag skulle haft en tendens att hela tiden jämföra med mig själv och därmed ha svårt att hantera situationer om mina adepter inte satsade fullt ut och hade samma inställning till sitt idrottande som jag förväntade mig. För min del så behövde jag få distans till mitt eget idrottande. Däremot nu så tror jag att jag skulle vara mer lämpad - men med det inte sagt att jag vill bli tränare.

Du har två barn, Moa sju år och Mika tolv år. Sysslar de med någon idrott?
– Mika kör karate och är inne på femte året. Moa ska börja springa som mamma, säger hon i alla fall.

Vad är det viktigaste tycker du för barn som idrottar?
– Att de idrottar med glädje. Det klart viktigaste är att de tycker det är kul. Det är A och O.

Vad är det viktigaste för en förälder att tänka på?
– Samma sak där. Att vara lyhörd och skapa gynnsamma förutsättningar.

Du är VD för Sportcore AB som startades januari 2007. Vad är det för något?
– Det är en kombinerad jobbförmedling och karriärutvecklingsföretag för personer med bakgrund inom elitidrotten. Det kan vara svårt för en elitaktiv i vilken sport som helst att veta var han/hon ska ta vägen när elitkarriären är slut. Samtidigt har du som elitidrottare vissa egenskaper som är eftertraktade inom näringslivet. Då finns vi där som en resurs som samlar allt på samma ställe.

Har det varit en succé?
– Det har gått bra. Allting kostar mycket i uppstartsfasen, och vi är nu fem anställda på företaget. Men det blir mer och mer uppdrag för varje månad och det har varit ett stort positivt gensvar, både från företag och från idrotten.

Du verkar inte ha haft några som helst problem med övergången från aktiv i världsklass till det vanliga arbetslivet?
– Nja, allt är väl relativt, men jag hade tur inledningsvis i att när jag slutade så hade jag löfte att börja arbeta direkt hos min huvudsponsor.

Är frågan om den aktives roll i samhället efter karriärens slut något du brinner för och tar med dig in i styrelsen i Svenska friidrottsförbundet?
– Jag måste skilja på de rollerna. Självklart har individen det största ansvaret. Men jag kan också tycka att klubbarna, förbundet och tränarna också har ett ansvar. I alla fall på elitnivå.

Du har inte blivit tillfrågad att ta över som svensk förbundskapten i friidrott?
– Nej.

Har du någon favorit i den rollen? Din kompis Malin Ewerlöf har nämnts?
– Ingen aning faktisk. Jag är för dåligt insatt för att svara på den frågan.

Våffeldagen till ära gräddar Maria våfflor till sina barn samtidigt som hon svarar på frågorna från marathon.se. Maria Akraka är tydligen en kvinna som gillar att ha många järn i elden.
Snart är hon en del i svensk friidrotts framtid.