Johanna Nilsson är 22 år och kommer från Kalmar och tävlar för Ölandsklubben Högby IF. Både pappa Calle och mamma Katarina har senior-SM medaljer i löpning liksom systern Ida, 24, som sprang 3000 m hinder på VM i Helsingfors i somras. Även de yngre bröderna David, 18, och Marcus, 14, tillhör den svenska löpareliten i sina respektive åldersklasser.
Johanna studerar och tränar sedan hösten 2002 på Northern Arizona University i Flagstaff i sydvästra USA. I november vann hon som första svenska de prestigefyllda universitetsmästerskapen (NCAA) i terränglöpning. Det ledde fram till EM-starten.

Berätta om EM-loppet?
– Efter att ha vunnit NCAA i terräng tre veckor tidigare så visste jag att jag var i bra form. Banan i Tilburg var lite småknixig med två djupa diken och en träbro. Det var också ganska geggigt så man kunde aldrig slappna av. Banan var flack och det passar mig bättre än backar. Jag kom iväg bra i starten och var framme i täten efter 100 m men tänkte att här borde jag nog inte vara så jag backade ner lite. Men sedan kände jag att tempot inte var för högt och avancerade igen. Några hundra meter från mål låg jag trea men så passerade en rumänska. Jag kände att hon också var trött och hon var väl fem meter före in på upploppet. Det kändes riktigt skönt att kunna passera henne strax före mål och ta bronset! EM-medaljen är meritmässigt min största framgång så här långt.

Vad tänkte du när du passerade mållinjen?
– ”Trea på EM, det är ju inte så tokigt!”

Vad skilde EM-banan (6,5 km) mot NCAA-banan (6,0 km)?
– Båda var ganska flacka. EM-banan var mer knixig och svårlöpt eftersom underlaget var så löst. NCAA-banan i Indiana var hårdare och passade mig lite bättre. Men är man i form så spelar förhållandena och banprofilen inte så stor roll.

Vilket av loppen var bäst?
– Det är svårt att jämföra, men det är nog EM-loppet eftersom konkurrensen var tuffare där. Inför NCAA-loppet visste jag att formen var bra men jag vågade inte riktigt tro på att det skulle kunna bli seger. Inför EM-loppet trodde jag nog innerst inne att det skulle kunna gå bra!

Har du varit med i terräng-EM förut?
– Ja, 2000 i Malmö var jag med och tog lagbrons för juniorer. Så det är ett ganska bra facit nu – brons varje gång (skratt)!

Du har hittills satsat på 1500 m. Hur ser din löparplanering ut för 2006?
– Jag kommer att tävla inomhus i USA i vinter och förmodligen springa 3000 m på universitetsmästerskapen i mars. Sedan står jag över den amerikanska utomhussäsongen i vår för att istället träna och komma så väl förberedd som möjligt till sommarsäsongen i Sverige. Det stora målet är att springa bra på 1500 m på EM i Göteborg.

Terräng-EM-framgången indikerar att du borde kunna springa bra även på 5000 m. Har du provat den sträckan?
– Ja, när jag var tolv år eller så! Men allvarligt talat så lockar inte 5000 m bana just nu. Jag känner att jag kan utvecklas på 1500 m och det är det som gäller nu. Det är möjligt att jag testar 5000 m om några år.

Kan du beskriva din träning!
– Under terrängsäsongen nu i höst har det blivit nio pass i veckan. Hur många mil det blir vet jag inte riktigt. Två av passen har varit kvalitetspass, till exempel 5x1200 m på strax över fyra minuter med 3–4 minuters jogg- eller ståvila. Flaggstaff ligger på 2500 m höjd så därför kör vi intervallerna lite långsammare än jag skulle göra på havsnivå. Jag har också sprungit ett långpass på 1.30–2 timmar med fartökning sista 20–30 minuterna. Det har gjort mig stark och det är säkert en viktig anledning till varför det gått så bra.
Förutom detta är det vanlig distanslöpning, snabbdistans, styrketräning och hoppträning varje vecka. Inför bansäsongen blir det mer fart. Då kan ett intervallpass bestå av till exempel 600+200+400+300+100 meter uppdelat i serier.
Jag springer i stort sett varje dag och lägger in en vilodag när jag känner för det. Det brukar bli en eller två per månad. Jag är ganska flexibel i min träning och tycker att det är viktigt att låta kroppen bestämma. Är man nertränad så gäller det att våga vila i tid så att man inte blir övertränad eller sjuk.

Vem har du som tränare?
– För ett år sedan fick vi en ny tränare, John Hayes. Med honom har det blivit färre kvalitetspass men istället ännu bättre fart på dem. Han tycker att man ska vara riktigt pigg inför varje intervallpass så att man ska orka köra verkligt hårt. Han har också lagt in mer spänsthopp men det har inte inneburit någon förändring för mig eftersom jag körde det på egen hand tidigare. I det stora hela så är inte förändringen så stor.

Hur är det att bo och träna på hög höjd?
– Man orkar inte springa lika fort som på havsnivå. Det är viktigt att anpassa farten både på intervall- och distanspassen. Det tar också längre tid att återhämta sig, både mellan intervallerna och mellan träningspassen. När man kommer ner från hög höjd och tävlar på havsnivå så märks skillnaden framför allt i att det går lättare i uppförsbackar. Och för varje gång som jag kommer till Flagstaff efter att ha varit i Sverige så går det lite lättare att anpassa sig till höjden.

Vad är det bästa med löpning?
– Enkelheten! Man är fri och kan när som helst snöra på sig skorna och sticka ut i naturen. Det är otroligt skönt! Tävlingsmomentet är en morot, men eftersom träningen är 95 procent av all löpning så skulle jag inte kunna träna bara för tävlingarna. Det är härligt att tävla när man är i form och känner att man kan prestera!

Vad studerar du?
– De första två åren läser alla en rad olika ämnen. Man plockar ihop sina kurser själv inför varje termin och antalet valbara kurser är ganska stort. Jag läser en hel del konst, skulptur och keramik med bland annat drejning. Det är i keramik jag siktar på att ta min Bachelorexamen.

Hur länge planerar du att stanna i USA?
– Planen är att ta examen våren 2007. Men det kan bli så att jag slutar i morgon. Jag har svårt för att planera flera år i förväg. Vad som händer efter examen vet jag inte.

Vad har du för intressen vid sidan av löpningen?
– Efter skola och träning är det inte så mycket tid över. Jag försöker träffa kompisar. Jag gillar att åka snowboard och campa. Grand Canyon ligger bara 1,5 timme från Flagstaff så där har jag varit. På loven har det också blivit några resor till Mexico som ligger tre timmar bort.

Har du några träningstips till marathon.se:s läsare?
– Man måste känna efter och göra det man tycker är roligt. Jag tror att många tränar för ensidigt. Vid sidan av löpningen kör jag löpskolning, hopp och styrketräning och det har gjort mig grundstark vilket är viktigt för mig. Den typen av träning kanske inte är så viktig får en långdistansare men jag tror på att inte bara löpträna.

Johanna var hemma i Kalmar på jullovet och sprang då Kalmars Sylvesterlopp. Hur det gick? Jo, 18-årige David vann det 5 km långa loppet på 17.04 före Johanna 17.57, Ida 18.30 och 14-årige Marcus 19.08. 4xNilsson först i mål alltså!
När tidningen Ölandsbladet rankade de 100 bästa idrottarna på Öland 2005 så toppades listan lite överraskande av Ida. David är snabbast i familjen, Ida är bäst på Öland och Johanna, hon är trea i Europa!

Fakta Johanna Nilsson
Född: 27 mars 1983 i Kalmar
Förening: Högby IF
Tränare: John Hayes
Meriter som löpare: EM-brons i terräng 2005, guld i de amerikanska universitetsmästerskapen (NCAA) i terräng 2005 och på 1 mile inomhus 2003, junior-EM-brons i terräng lag 2000 (24:a ind.), 4:a på 1500 m i junior-EM för 22-åringar 2003 och 12:a 2005, 9:a på 1500 m i junior-EM för 19-åringar 2001. SM: Silver på 4 km terräng 2002 och 2005. Inomhus-SM: Silver på 1500 m och brons på 800 m 2000. Svensk rekordhållare på 1 mile inomhus (4.32,49).

Personliga rekord
800 m: 2.05,11 (2003)
1500 m: 4.10,72 (2003)
1 mile inomhus: 4.32,49i (2003)
3000 m: 9.45,53 (1999)
3000 m hinder: 11.49,18 (2000)

Resultatutveckling 1500 m
1993 10 5.13,9
1994 11 5.22,4
1995 12 5.00,1
1996 13 4.53,0/4.50,08i
1997 14 4.46,26
1998 15 4.41,71
1999 16 4.21,32
2000 17 4.32,81
2001 18 4.17,99
2002 19 4.23,17
2003 20 4.10,72
2004 21 4.12,89
2005 22 4.13,36