-Det är klart att han inte kommer. Han hade aldrig tänkt ställa upp. Det där var bara ett PR-jippo, sade en av funktionärerna på Östermabns lP.
Klockan var fem i tre. 7000 löpare hade i perfekt ordning lotsats upp till startområdet på Lidingövägen.
Men en av de anmälda hade ännu inte synts till: Ingemar Johansson, »Ingo« med hela svenska folket sedan en kväll 1959, då han nitade Floyd Patterson och satte tungviktskronan på sitt eget huvud.
Intresset hade varit enormt kring hans beslut att ställa upp i Stockholm Marathon. Glansen kring gamla boxningsmästare tycks aldrig blekna. De blir bara lite fetare med åren. 112 kilos matchvikt. -man kunde förstå om han låg kvar i sängen på hot.ell Castle. Dessutom hade idealvädret. ändrat sig och st.ekt.e st.an i det hårda solsken som förebådar åska.
Då kommer en funktionär rusande genom åskådarleden. Han håller några nUlTUuerlappar i handen. En av dem har Ingos nummer 7730 och Ingemar dyker upp i sist.a minuten, ungefär lika oberörd som när Phileas Fogg klev in på Reformklubben med bara några minuter till godo på sin 80 dagars rundresa.
Ingemar Johansson får hjälp att sätta fast den lilla, lilla nummerlappen på den rejält tilltagna magen. Startskottet smäller framme vid stadion.
Vi sätter i gång.
Bookmakers hade säkert gett höga odds på att han skulle klara distansen: övervikten och den föga imponerande träningsdagboken hade lockat många att hålla tusen spänn på fiasko. Men det fanns ett par faktorer som kanske gav honom bättre chanser än många av de andra motionärerna som travade ner för Valhallavägen.
Under sin tid som boxare tränade Ingemar Johansson »road work«. Han joggade en mil varje morgon. Han avskydde monotonjn på landsvägen och boxningsoraklen påstod att lufsandet gjorde honom långsammare i ringen. Men på det sättet skaffade han sig ett löpsteg., en kroppsrytm. Det såg inte så ut 20 år senare. Rätt mycket tennisspel i Florida hade hållit benstyrkan uppe. Om ni kan föreställa er en Idlaflicka i super-tungvikt., så förstår ni vad jag menar ...
För det andra ställde Ingemar upp i Stockholm Marathon med elitidrotts
mannens taktiska erfarenhet, fönnågan at1 disponera sina krafter och hålla huvudet kallt i kritiska lägen.
För det tredje hade säkert hans gamla hårda yrke gjort honom stryktåligare än de flesta. Även om asfalten skulle ge honom stryk i ronder och golva honom i den femtonde skulle han kunna kravla sig upp på nio och kämpa vidare. Vad är maratonlöparnas fruktade Mur annat än ett våldsamt slag i solarplexus?
-Jag tänker hålla ett tempo kring tio kilometer i timmen. Det klarar jag i två mil, det vet jag, sedan får vi se, berättade
han under den första kilometern., då loppet redan hade utvecklats på ett sätt som han knappast kunnat ana.
Publikrekordet hade bara en godtagbar förklaring. En kvarts miljon miinniskor kantade gatorna för att titta på Ingemar Johansson.
Grevinnorna hejade förnämt från Strandvägens fönster.
Tonåringar gav full hals åt sina föräldrars idol. Ingo, Elvis, Snoddas, Anita Ekberg och Tmnba-Tarzan -en mer idyllisk epok vaknade till liv.
Legenden hade överlevt till 1981 och passerade nu första milen på 58.30. s
Han var plaskvåt i skäggstubben, trÖjan kletade Över axlarna och låren såg redan några kilo smalare ut.
Västerbron är en fruktansvärd tröskel i Stockholm Marathon -för alla löpare. Tempot blir alltid fÖr högt på den oändliga SÖder Mälarstrand.
Stigningen till 40 meters höjd över Riddarfjärden bÖliar med en kort men hård backe upp till brofästet.
Ingemar bröt beslutsamt av till promenad i motlutet. Han lunkade med hängande armar och huvudet nerkört mellan axlarna, tjurig under nen.
Publiken bÖrjade väsnas omkring bonom. pensionerade pugilister tycks uppväcka en grym blodtörst hos åskådarna. De ville till varje pris få honom att bÖlja springa igen och stupa av utmattning på den kalla blå linjen, som bara klättrade uppåt och uppåt mot stans bästa utsikt. Men Ingemar lät sig inte provoceras. Han stängde in sig i sin koncentration, gick till brokrönet., andades djupt och föll in i kort trav igen.
Vid Stadshuset hade Ingemar avverkat 15 kilometer och i en timme och tiugosju minuter. 20 kilometer passerades på 1.55. Han bara sneglade åt stadion, innan han gav sig ut på andra varvet.Nu prövade han endistanssom
han aldrig fömt hade sprungit. Nu började allvaret.
Fascinerade och förundrade dröjde sig åskådarna kvar. Stämningen blev en annan. På första varvet hade publiken tyckt att Ingemar var ett glatt återseende ett festligt PR-jippo. På andra varvet förmedlade heja-ropen besvärjelser om under: dessa 112 kg skulJe kunna förflytta sig 42 kilometer av egen kraft.
Ingemar hade blivit sinnebilden för de inneboende drömmarna längs Skeppsbron, drömmarna om människans frigörelse från kroppens tyngder, idrottens eviga dröm att kunna flyga med viljans hjälp.
Jag kom osökt art tänka på maratonfilosofen Erik Bengtsons bild av den medelålders löparen: en humla som flyger, trots att detta är aerodynamiskt omöjligt. Där sprang han trots allt: Ingemar Johansson., Stockholm Marathons svettiga jätte-humla, en omöjlighet, men kanske, ändå, [-leja Ingo! Heja Inga !
Vi passerade Slussen tjugo minuter över sex. Jag räknade och dividerade. -Champ, du kommer att klara det, e
rapporterade jag. Det behövdes inte.
Ingemar hade redan räknat ut detsamma. Han började se lättad ut, lyckligt okunnig om att den sista milen är mycket olik de tre första. Jag sade inget om att tröttheten står på lur efter kilometer, en djävulsk motståndare, som lägger krokben, strör ut häftstift, tacklar bakifrån, nyps i vaderna och häller kräkmedel i sportdrycken.
Här blev Ingemars bristande rutin som maratonlöpare till viss nytta. Han hade aldrig hört talas om Dorando, italienaren i London-OS 1908, vars tragikomiska gångstil på upploppet har kopierats av tusentals löpare efter honom.
-HalTedjävlar så långt det är, stönade han på Non Mälarstrand, men fortutan stöne problem med fötter, knän och rygg.
Är det långt kvar, frågade han vid Odenplan. Många orkar ens fråga.
-Nej, och du springer som en gud, svarade jag, för man får ljuga lite vid 40 kilometer.
Ingemar gick den långa Odengatsbacken upp till Valhallavägen. Motorcykelpoliserna banade vänligt en smal väg genom leden av åskådare, som tätnade i hopp om att röra vid Ingemar, dunka honom i ryggen eller skakahand förgammalvänskapsskull.
På Valhallavägen kände jag mig löjligt gråtfärclig av rörelse. Ingemar började springa, inte riktigt med Muhammed Alis fjärilslätta dansande, men klart mer spänstigt än de andra löparna som bildade hederskompani runt omkring honom.
Motorcykelpolisema gav mera gas och skrattade. Applåderna föll som ett efterlängtat vårregn. Vi var plötsligt en stor gemenskap som förberedde den stora överraskningen åt stadionpubliken.
Folk blev som tokiga, när det tunga lokomotivet rullade in på stadion och ökade farten. Det rådde samma vansinniga häpnad och lössläppta yra som när Charles Lindbergh lanclade efter sin Atlandlygning.
Prestationerna ligger på olika nivåer, men har ändå något gemensamt.
Någon har lyckats göra det omöjliga och vi andra får utlopp för vårt eviga behov av hjältar.
4.40.10 är ingen världstid på maraton, men där stod han med högern i vädret och skrattade. Var han egentligen särskilt trött?
-Nästan lika skojigt som att vinna VM-titeln, sade han.
Men kan prestationerna egentligen jämföras? VM-titeln tog ett vältränat proffs som kunde sitt yrke bättre än alla andra.
Maratonbragden har en annan dimension. Den hancUade om en amatör som gjorde det märkligaste inom all idrott: att överträffa sig själv genom att mobiliseravilj ansalla resurser.