När Jonas Buud gick igenom startfältet på den 25:e upplagan av Swiss Alpine Marathon insåg han att det skulle bli en tuff uppmaning att försvara den titel som han har erövrat de tre senaste åren. I fältet fanns nämligen Thomas Lorblanchet, inofficiell världsmästare i traillöpning och Mohamad Ahansal, flerfaldig vinnare av Marathon des Sables. Dessutom banrekordinnehavaren Grigorij Murzin, forne världsmästaren på 100 kilometer Mario Fattore och fjolårsvinnaren på tävlingens maratonsträcka, Gion-Andrea Bundi. Schweizaren skulle nu ta steget upp till den fulla distansen, 78 kilometer.
– Jag tände till, roligt att få en fajt, var Jonas reaktion på den namnkunniga startlistan.

Swiss Alpine Marathon har alltså många olika distanser, men tre utav dem har gemensam start i Davos. Under de inlendade kilometerna var topplöparna i den mest prestigefyllda och längsta klassen, K78, inte säkra på vilka som var deras motståndare. Den välkände maratonlöparen Giorgio Calcaterra (tvåa bakom Anders Szalkai i Stockholm 2000) var den mest orolige.
– Han sprang fram och tillbaka och kollade nummerlappar, men jag har sprungit med honom förut och vet hur han är. Det går inte att följa honom i ett lopp, berättar Jonas, som mött Calcaterra i flera ultralopp.

VÅGADE INTE SLÄPPA KONTAKTEN
Italienaren tappade mark och det var i stället två schweizare, en fransman och ökenspecialisten Ahansal som var med i tätgruppen vid den första kontrollen i Filisur, efter drygt tre mil.
– Det gick ganska fort i början och jag vågade inte släppa dem. Jag tänkte att det här kan bli en jobbig dag och vi kom till Filisur ett par minuter snabbare än ifjol.

Men när banan började sträcka sig uppåt mot alptopparna trivdes inte Ahansal lika bra som bland sanddynerna, marockanan släppte. Det var nu Lorblanchet som styrde och ställde med farten, Jonas och schweizaren Bruno Heuberger hängde med.
– Vi passerade maran på 2:51 vilket nog är fyra minuter snabbare än förut och fransmannen drog på. Men när det blev som allra brantast började han gå. Det brukar jag också göra, men det var så långsamt, att jag gick förbi i serpentinvägarna.

Med en härlig vy neråt kunde Jonas snart konstatera att han hade skapat sig en lucka som blev allt större.
– Man ser väldigt långt, jag kände att jag hade loppet under kontroll, menar Jonas, som kunde ägna fokus åt var han skulle sätta fötterna i den mest svårlöpta delen av banan, som går utför efter att ha varit uppe på 2632 meter som högst..

STYRKA OCH TEKNIK
Just kombinationen av en stark uthållighetsprofil och förmåga att klara tekniska partier är Jonas Buuds styrka som bergs- och ultralöpare.
– Med en bakgrund inom orienteraringen är jag van vid bökig terräng.
Jonas bevakade ledningen in mot mål och tog det så pass lugnt att segertiden 5.49,14 blev en halv minut långsammare än ifjol, den snabba starten till trots. Men han rankar ändå den fjärde vinsten högt.
– Den första var grymt rolig, men den här var minst lika skön med tanke på det tuffa motståndet.

Framöver siktar Jonas på höstens världscuptävling (inofficiellt VM) på 100 kilometer, som ska hållas i Gibraltar. Dessutom lockar världens största ultralopp, Comrades Marathon i Sydafrika, nästa vår.
– Det är en lagom distans, 89 kilometer, men kanske lite för lättlöpt, hävdar Jonas.
Swiss Alpine Marathon krockade med EM i friidrott där Jonas kunde ha varit aktuell som maratonlöpare om han hade lyckats bättre på Stockholm Marathon, där han var sjunde svensk i mål. Det hade varit ett knepigt val om han hade blivit uttagen.
– Ja, det skulle ha blivit ett svårt beslut. Jag har klarat värme ganska bra, säger Jonas med tanke på att EM-maran avgjordes i 27 grader och väldigt hög luftfuktighet.
– Då kanske jag hade blivit 35:a eller nåt, gissar han, och tonen avslöjar att Jonas nog trivs bättre som segrare bland alptopparna.