– Vi blev människor när vi började springa. Kanske måste vi fortsätta att springa för att förbli människor, så att vi inte stelnar till både fysiskt och mentalt. Moderna löpare tänker sällan på det, men rör sig på samma sätt som våra förfäder gjorde i Afrika den gången de sprang över savannerna i kampen för överlevnad, menar Thor Gotaas.

Provkapitel:
Hur fort kan en människa springa
Det finns berättelser om människor som har lärt sig springa fort efter att ha vuxit upp bland djur. Ett exempel är »gasellpojken«, som 1963 observerades av den franske antropologen Jean-Claude Armen i Västsahara. Han följde med bil efter en pojke som hade vuxit upp bland gaseller och som sprang 54 kilometer i timmen. Han tog ut löpsteget med en gasells lätthet och gjorde bilens passage-rare minst sagt förvånade. Något liknande hade de aldrig sett. Varken händelsen eller hastigheten kunde styrkas – kanske därför att historien var påhittad eller överdriven – även om vi känner till exempel på att barn har adopterats av djur och tillägnat sig deras levnadssätt.

Men låt oss säga att Armens uppgifter var korrekta; det skulle i så fall betyda att pojken var avsevärt snabbare än den snabbaste sprinter vi känner till idag, som kommer upp i runt 45 kilometer i timmen, vilket dock är långsamt i jämfö­relse med många djurarter, exempelvis geparden, som en kort sträcka kan springa uppemot 115 km/tim. Även hästen (cirka 70 km/tim) är överlägsen människan, och till och med den tunga och muskulösa gorillan kan springa 48 km/tim i närmare en kilometer.

Människans styrka ligger i uthålligheten och hon vinner till och med över hästen när det handlar om mycket långa sträckor. I Wales arrangerar man från och med 1980 en tävling, »Man versus Horse Marathon«, mellan löpare, cyklister och hästar med ryttare, över en knapp maratondistans i kuperad terräng. 2004 klarade Huw Lobb att som första löpare vinna sammanlagt, i en tävling mot 40 hästar och 500 löpare. Hans sluttid, 2.05.19, var drygt två minuter bättre än snab­baste häst.

Vem är världens snabbaste människa? Enligt idrottens måttstock är det vinna­ren på 100 meter för herrar vid VM eller OS. En distans som kan förefalla enkel att springa.
De initierade delar in 100-metersloppet i tre eller fem faser: acceleration fram till 30–40 meter, maximal hastighet i 20–30 meter samt ofrivillig hastighets­minskning resten av sträckan. »Såg du hur han spurtade mot slutet?« säger man ofta. Bland annat sade man det om amerikanen Carl Lewis på 1980- och 1990­talet. Men det var snarare så att han tappade mindre fart än vad medtävlarna gjorde. Ibland lägger man också till en fas i början, reaktionsfasen, och en fas i loppets avslutning. Båda dessa kan vara avgörande för resultatet.
Teoretiskt kan någon springa snabbast av alla i ett 100-meterslopp efter kanske 30–40 meter, men ändå förlora på grund av en svag startfas och för mycket has­tighetsförlust under loppets slutskede. Men studier har visat att det finns ett nära samband mellan hög hastighet och slutresultat. Den som uppnår den högsta has­tigheten någonstans under 100-metersloppet kommer sannolikt också att vinna.

Topphastigheten är svår att mäta då den upprätthålls under endast två eller tre sekunder. Hastigheten på ett rullande hjul är enkel att mäta, men när det gäller en människa med svängande armar och springande ben i ett 100-meters­lopp är det betydligt svårare att göra en noggrann mätning. Man lyckades dock göra en tillförlitlig mätning av Donovan Bailey från Canada, som 1996 satte världsrekord med 9,84. Mätningen gav 43,88 km/tim, det vill säga 12,1 meter per sekund.

Före säsongen 2008 hade femtiofem män från sexton olika nationer sprungit 100 meter på under 10,00 sekunder under godkända vindförhållanden. Ingen av dessa var vit, och samtliga utom en hade ett ursprung som kunde härledas till Västafrika, oavsett om de representerade afrikanska, europeiska, västindiska eller nordamerikanska nationer. De var antingen infödda västafrikaner eller ättlingar till slavar, på båda eller den ena förälderns sida. Undantaget var australiensaren Patrick Johnson (9,93) vars far var irländare och modern aboriginer. Ett fåtal vita har varit i närheten, däribland polacken Marion Woronin och japanen Koji Ito, båda med tiden 10,00.

Handlar det om tillfälligheter att ingen vit löpare har lyckats komma under 10,00 sekunder under godkända vindförhållanden? Här finns utan tvekan också en psykologisk barriär. Den påtagliga obalansen har givit näring åt debatten kring huruvida svarta västafrikaner är snabbare än resten av världens befolkning. Sta­tistiken tyder onekligen på det. Men det handlar troligen också om en tendens som förstärker sig själv, som exempelvis i USA, där vita pojkar och flickor får höra att de svarta löparna är överlägsna när det gäller sprint och därför siktar in sig på någon annan gren i stället. I USA är det bara ett fåtal svarta löpare som har utmärkt sig på distanser längre än 800 meter.

Inget västafrikanskt land har långdistanslöpare på högsta internationella nivå. Nationen med största antalet sprinterlöpare i världstoppen i förhållande till folkmängden är Jamaica, som däremot aldrig har fostrat några löpare på högsta elitnivå på distanser som överstiger 800 meter. Jamaica, med sina knappt tre mil­joner invånare, har i stort sett alltid representanter av bägge könen i de interna­tionella sprintfinalerna. Dessutom har många jamaicaner utvandrat till USA, Canada och Storbritannien och representerar dessa länder i tävlingarna. De trä­nar i olika länder och i olika miljöer, men når ändå världstoppen.
Endast två jamaicaner har sprungit 10 000 meter på en tid under 30 minuter, och när det gäller landets kvinnliga löpare är tendensen densamma. Resultaten antyder att långdistanslopp inte intresserar eller passar jamaicanerna, och kultu­rella faktorer har förmodligen en viss betydelse här.

Generna spelar stor roll i sprintersammanhang och de stora talangerna kan springa fort utan att ens träna, detta oavsett om de är vita eller svarta. Den som inte har en hög andel snabba muskelfibrer är chanslös på 100 meter. I startfältet på de internationella finalerna har samtliga i det närmaste optimala förutsätt­ningar för distansen. Man har försökt ta reda på procentandelen snabba muskel­fibrer hos de bästa sprinterlöparna, vilket dock inte är så enkelt. Olika typer av muskelfibrer är fördelade på olika sätt i muskeln, och ingen aktiv löpare i världs­klass har lust att donera en hel muskel till förmån för undersökningar. Forskar­na får hålla tillgodo med provsnitt som i bästa fall kan avslöja tendenser. Allt pekar emellertid på att ingen har enbart snabba muskelfibrer. Men ju högre ande­len är, desto lättare är det att träna upp sig, eftersom de snabba muskelfibrerna tränas upp oavsett hur löparen tränar, även om han eller hon tränar på ett inef­fektivt sätt.

En intressant notering är att en 100-meterslöpare använder samma antal steg i varenda tävling efter det att han eller hon har vuxit färdigt. Hos de bästa är antalet mellan 41 och 50, oavsett om det är motvind eller medvind. Kroppsläng­den har också en viss betydelse. Kanadensaren Ben Johnson använde 46,1 steg oavsett om han sprang på 10,44 eller 9,83 på olika stadier i utvecklingen. Det visar att förbättrade resultat handlar om snabbare frekvens och inte om ökad steglängd.
Det är vanskligt att börja spekulera kring att ett visst folkslag skulle vara bättre disponerat än något annat för en bestämd gren. Men när det gäller sprin­terlopp och långdistanslopp har västafrikaner respektive östafrikaner varit över­lägsna under senare år, även om det inte alltid har varit så.

1986 stod europeiska män för omkring hälften av de tjugo bästa tiderna på distanserna från 800 meter till maraton. Ungefär en fjärdedel tillföll afrikaner. 2003 utgjordes det europeiska inslaget av 11 procent, medan afrikanerna nu stod för hela 85 procent. Samma år tillhörde samtliga världsrekord inom löpning en afrikan, eller en person med afrikanskt påbrå.
Har afrikanerna blivit starkare på grund av viljan att springa sig ut ur fattig­domen? Det är ett betydelsefullt motiv som de själva anför. Tänkbara fysiska fördelar är en annan aspekt, men där är forskningen ännu så länge otillräcklig, och kanske kommer vi aldrig att få något tillfredsställande svar på den frågan eftersom det är så många faktorer som spelar in.
När det gäller kvinnorna ser situationen lite annorlunda ut. En svart kvinna innehar rekorden på 100 meter och 200 meter, men alla rekord från 400 meter upp till 10 000 meter, bortsett från 5000 meter, tillhör vita européer eller kineser. Kan det möjligen bero på att de afrikanska kvinnorna kom in i bilden lite senare än sina manliga kollegor?

Var går gränsen?
Den finske forskaren Juha Heikkala menar att idrottare hämmas i sin utveckling om de tänker för mycket på begränsningarna, vilket faktiskt strider mot den moderna toppidrottens grundkoncept som har förbättrade prestationer som driv­fjäder.
År 1900 var 10,8 den bästa godkända tiden i världen på 100 meter. 2008 var den 9,69 med elektronisk tidtagning. (2009 förbättrades rekordet till 9,58. Övers. anm.) Världsrekordet på 10 000 meter under samma tidsperiod förbättrades från
31.40 till 26.22,75.
Förklaringen är mer och effektivare träning, bättre banor, bättre skor och inte minst en större satsning på löpning i fler länder. I början av 1900-talet domine­rade naturbegåvningarna; till och med de olympiska mästarna tränade kanske bara en eller två gånger i veckan. Ett drygt århundrade senare tränar de främsta mer under en dag än vad många i världseliten tidigare gjorde under en hel vecka.
Enligt forskare vid IRMES, som är den franska statens institut för idrotts­forskning, är gränsen för vad människan kan prestera i löpning och ett antal andra idrottsgrenar snart nådd. Man har studerat 3263 världsrekord i olika idrotts­grenar satta sedan 1896, och observerat hur kurvorna har planat ut, eller med andra ord att det blir allt glesare mellan rekorden ju närmare nutid man kom­mer. Med hjälp av matematiska modeller har forskarna kommit fram till att det sannolikt inte kommer att slås några löpningsrekord efter omkring 2027. Ett alternativ vore förstås att börja mäta tiderna med tusendels sekunder, i stället för med hundradelar som man gör idag.

Man har också beräknat att idrottsmännen i Aten 1896 nyttjade cirka 75 procent av sin maximala fysiska kapacitet. De bästa idag använder 99 procent eller ännu mer, enligt forskarna. Även vetenskapen har del i de höjda nivåerna. Otaliga metoder, både tillåtna och otillåtna, har tillämpats för att kunna springa fortare. Doping har medverkat till att vissa världsrekord framstår som närmast osannolika, och kommer knappast att kunna slås av någon som inte på ett eller annat sätt är dopad. Nya dopingmetoder, som till exempel gendoping, där utö­varen får en gen inplanterad som möjliggör extra tillväxt av viss muskulatur, kan öka chanserna till nya rekord på exempelvis 100 meter. Beträffande långdistans­lopp är hjärtat och dess kapacitet att omsätta syre en viktig faktor, som också kan på-verkas genom doping. När det gäller förbättrad utrustning finns det inte mycket mer som kan göras inom löpningen.

Flera av de kvinnliga världsrekorden betraktas än idag som i det närmaste oslagbara. Florence Griffith-Joyner från USA, sprang 100 meter på tiden 10,49 år 1988. Tio år senare var de bästa fortfarande en halv sekund långsammare. Även Marita Kochs tid 47,60 på 400 meter förefaller oslagbar. När det gäller män var amerikanen Michael Johnsons tid 19,32 på 200 meter länge sedd som en gräns för det möjliga, och han var på en nivå och hade en teknik som jämfördes med Jesse Owens. Men det rekordet slogs 2008 av Usain Bolt, med 19,30. (Usain Bolt förbättrade sitt eget rekord vid VM 2009 med tiden 19,19. Övers. anm.)
Forskarna vid IRMES menar att framtidens världsrekordämnen inom löpning finns i Afrika. Här finns det ännu många talanger som kommer att upptäckas och utvecklas.

Från Antarktis till Sahara
Från 1980-talet har loppen av ultra- och extremkaraktär ökat kraftigt över hela världen. Löpare och arrangörer i joggningsvågens kölvatten tänker ut nya utma­ningar som ska överträffa allt annat. Många vill bort från asfalt och avgaser och ut i naturen, gärna där det finns branta backar – huvudsaken är att det går att springa.

Ett av de äldsta så kallade äventyrsloppen, Everest Marathon i Nepal, start­ade 1987. Två britter var initiativtagare, efter att de två år tidigare hade arran­gerat ett spontant lopp längs huvudvägen till Mount Everest. Loppet startade på 5184 meters höjd och målet låg på 3346 meters höjd. För att ta sig till startplatsen var deltagarna tvungna att fotvandra i sexton dagar, vilket gjorde att det var en sammansvetsad grupp som så småningom startade i loppet. Varje år lockade det till sig sjuttiofem utländska löpare, plus tio nepaleser. Det hela hade lite av expe­ditionskaraktär över sig.

Samma sak gäller för en del andra extrema tävlingar som har uppstått i en värld där välsituerade personer reser mycket och har tid och resurser att ägna sig åt sina fritidssysselsättningar. Turism och extrema tävlingar kan ha en del gemen­samt, men dessa tävlingar är knappast något för den typiske turisten. Deltagaren måste ge allt, kämpa mot naturen och vädrets makter längs en fastlagd sträcka och vara beredd att fullständigt tömma sig på alla krafter. Han upplever omgiv­ningen på ett unikt sätt och får ta del av dimensioner som den vanlige turisten inte kommer i kontakt med.

De två engelsmännen Ranulph Fiennes och Mike Stroud genomförde 2003 den så kallade Land Rover 7x7x7 Challenge, som innebar sju maratonlopp på sju olika kontinenter på sju dagar. Det ställde givetvis enorma krav på planering och utrustning, plus att resorna i sig själva blev fruktansvärt tröttande.

Det handlar mycket om att samla bedrifter. Man tävlar om att fullfölja så många maratonlopp som möjligt – flest på ett år, flest i USA och så vidare. Det gäller bara att använda fantasin. Löpare och andra expeditionsentusiaster ordnar sina egna projekt, som till exempel Antarctica Marathon i Antarktis eller North Pole Marathon, där man stundtals måste använda snöskor för att kunna ta sig fram.

En religiöst motiverad ultralöpare var den indiske gurun Sri Chinmoy, som från 1977 försökte frälsa det amerikanska folket med löpning som ett av flera budskap. Han var en välbyggd guru med idrott som mantra, fjärran från schab­lonbilden av en man som i timtal sitter stilla med korslagda ben. Chinmoy häm­tade guldkornen från grekisk och indisk filosofi och talade om harmoni som uppnås genom robust fysisk fostran och ett sunt inre liv. När han på 1990-talet fick skadeproblem på grund av alltför mycket löpning, började han med styrke­träning. Hans anhängare har arrangerat allt från korta lopp till världens längsta årliga tävling, det så kallade Self-Transcendence 3100 Mile Race, som äger rum i New York och där man springer 5649 varv på en bana. Enligt Chinmoy ger den här sortens prövningar nya insikter och perspektiv på livet och existensen.

Klassikern bland ökenlopp är Marathon des Sables i Marocko, som har fun-nits sedan 1986, då tjugotre deltagare fullföljde de 240 kilometerna. I få andra sammanhang han löparna fått värre skavsår och blåsor; inte heller har man svet­tats mer än här – flera liter varje dag. En smått surrealistisk syn när gruppen med de magerlagda spänstiga löparna sätter iväg från tältlägren på de sex etapperna mot ett etappmål någon mil längre bort. Alla med ryggsäck på ryggen och sol­skydd på huvudet. Det är både absurt och vackert, en sällsam naturupplevelse och ett varmt och svettigt tillfälle att lära känna sig själv. Givetvis är det inte lokal­befolkningen som är upphov till detta, även om det har förekommit att någon från trakten har ställt upp och till och med vunnit loppet. Ökenlopp är den vite mannens påfund. Löparna är inte sällan storstadsbor som annars tillbringar sina dagar framför datorskärmen och med mobiltelefonen i ena handen. Här, i Mara­thon des Sables, får de utlopp för sin äventyrslust och behovet av att få prestera.
Vem hade trott att det här loppet 2005 skulle samla 766 deltagare från många olika länder?
Extremloppen kan ses som en modern tappning av gamla tiders äventyrs- och forskningsexpeditioner. Löpare har sökt sig till världens alla hörn för att arran­gera tävlingar. Det finns i stort sett ingen typ av natur eller klimat som inte testats för löpning i en eller annan form. Ett maratonlopp på månen kanske vore något?

Det tidlösa steget
Människan har sprungit i tiotusentals år, långt innan de första historiska käl­lorna kan berätta varför, och långt innan de första civilisationerna uppstod, och vi vet att jakt eller flykt redan från början tvingade oss att springa för överlevna­dens skull. Dessa ursprungliga orsaker till varför vi sprang måste ses mot bak­grund av den tid och det samhälle som gällde. Människan har sprungit av många anledningar – tänk bara på skillnaden mellan den som flyr för att rädda sitt liv och den som tar en behaglig joggningstur ute i naturen.
De äldsta källorna berättar om heliga kungalopp i Egypten och Sumer, där härskaren löpte för att blidka gudarna och behålla makten i sitt rike. Också gre­kerna kommunicerade med gudar i idrottstävlingar, samtidigt som löpning sågs som något hälsosamt för individens utveckling och ett nödvändigt inslag i stads­staternas försvar. Löparen fyllde under flera tusen år ett behov inom krigsmakten i form av specialtrupper och budbärare. Löparen hade en praktisk eller symbolisk funktion och var en viktig förbindelselänk i fredstid och slagfältets snabbaste ben i krigstid.

Hos naturfolk som exempelvis indianerna hade löpningen en praktisk och mytisk betydelse. Som en av de sista stammarna för tarahumaraindianerna i Mexico fortfarande sina stolta löpartraditioner vidare. Än idag finns det budbä­rare som färdas till fots i Indien där de springer med posten i områden som sak­nar vägar och meddelar sin ankomst med hjälp av bjällror.
Löpning var underhållning i olika varianter i Europa på 1700- och 1800-talet, något som roade och fascinerade. Britterna tillförde en modern dimension när de införde tidtagning med angivning av sekunder och kapplöpning med vadhåll­ning. Engelsmännens kultur som också innefattade idrott på engelskt manér och fostran av individens karaktär genom fysisk aktivitet, spreds över världen. Indu­strisamhällets krav på effektivitet och mätbara framsteg överfördes till nybyggda idrottsarenor. Löpningen antog fasta former och gav livet mening i en vardag som i början av 1900-talet till stora delar styrdes av klockan.
I den konkurrens som uppstod mellan olika länder efter de första moderna olympiska spelen blev Finland det första land som medvetet använde löpningen som en ingrediens i uppbyggnaden av landet som en egen nation och som ett kännetecken på en egen folkkaraktär. Senare har flera andra länder följt efter.

Men löpningen nådde inte massorna som aktivitet. Det var något man kunde titta på och läsa om, en jakt med »snabbare« som självklar refräng. Långt in på 1900-talet var löparna ett märkligt skrå. De var särlingar med tendenser till själv­plågeri, de hade upptäckt något som de var ganska ensamma om att ha förstått, nämligen att löpning kan vara något som skänker djup inre tillfredsställelse. Många läkare betraktade sådan aktivitet som skadlig för såväl hjärtat som andra vitala organ.

Först på 1960-talet började man se joggning som något bra för hälsan, efter­som den växande skaran av stillasittande överviktiga människor i väst behövde en motvikt i vardagen. Löpningen blev en del av en livsstil för att bevara hälsan och hålla vikten, ett dagligt avbrott i rörelse. Det var ett nöje och en plikt och en sorts motreaktion med olika biverkningar.
Joggningsvågen räddade många hjärtan, men förstörde många knän och andra leder. Den ledde till en mängd skador och småskavanker som tidigare otränade personer inte ens kunnat föreställa sig. Det var ett stort experiment när miljoner människor begav sig ut på vägar och stigar, ofta med olämpliga skor på fötterna och ineffektiv löpstil, utan förutsättningar att tåla ovana belastningar. Aldrig tidigare hade så många försökt tänja på sin prestationskurva vid en ålder när deras förfäder för länge sedan hade givit upp alla ambitioner att utveckla sin fysik.
Joggningsvågen nådde inte alla länder överallt, den blev mest ett fenomen i västvärlden. Men det är ändå få länder som har undgått horden av joggare som jagar fram för att fullfölja någon tävling.

Olympic Day Run – ett lopp som arrangerades första gången 1987, till minne av bildandet av Internationella olympiska kommittén, IOK, i Paris den 23 juni 1894 – har varje år samlat löpare från hela världen. Tiotusentals har också del­tagit i länder som normalt inte förknippas med masslopp, till exempel Mongoliet. De noterade den högsta andelen deltagare när omkring 250 000 av landets en miljon invånare deltog i olika lopp på samma dag 1988. Kina har upplevt en kraftig välståndsökning och ekonomisk tillväxt de senaste tio åren. 2008 var en fjärdedel av den vuxna befolkningen överviktig och civilisationssjukdomar hade blivit vanliga. Kanske kommer nästa joggningsvåg att äga rum i Kina. Befolkningen har delvis anammat den amerikanska livsstilen och dragit på sig många av de hälsoproblem som följer i dess kölvatten.

• Köp boken på adlibris.com