Nu kostade nog fadäsen trots allt en del. Det var på stumma ben som FK Studenterna-löparen avverkade de sista två kilometerna.

På sin blogg berättar Patrik detaljerat om loppet::
– Otrolig känsla att få springa på grus-, snö- och isfritt underlag. Landade så gott som alla kilometer på mellan 3:21-3:25 och hade väldigt låg (upplevd) puls. Klockade in första och andra milen på strax över 33:40 och passerade halvan på 1:11.24, cirka 20 sekunder snabbare än mot Milano 2008.
Trots fadäsen vid vätskekontrollen efter 35 kilometer gick andra halvan på 1.12.15.

Patrik berättar själv om debaclet vid vätskekontrollen efter 35 km:
– Inför vätskestationen tvingades jag byta sida ganska skarpt för att plocka upp min vätskeflaska. Den slant dock ur min hand och jag drabbades av hjärnkris. Jag ville inte stanna, vända och plocka upp den. Istället såg jag att det fanns vanliga vattenflaskor på andra sidan gatan men då måste jag igen göra en skarp gir för att ta en sådan. Kom alltså springandes rakt mot detta bord, inte parallellt, och såg att vattenflaskorna stod prydligt uppradade men väldigt nära varandra. Nästan omöjligt att i snabb fart lyckas greppa en flaska.

– Hur som helst så jag försökte jag få med mig en och samtidigt göra en snabb gir (igen) bort från bordet men fastnade istället på något sjukt sätt i ena bordsbenet, drog ner halva bordet med vätska och tok-kraschade i backen och knockade nästan mig själv på köpet.

– Blodig på armbågar och knän och nu dök panikkänslorna upp. Livrädd för att nåt ska ha gått sönder eller om nån kramp ska sätta in. Piggnade till då jag fick all vätska rakt på mitt ansikte och bröst, reste mig och försökte sätta igång benen igen. Självfallet fick jag inte med mig en enda vätskeflaska. Istället blev t-shirten och linnet genomblött och satt nu som en kall klistrad hinna mot bröstet. Total pannkaka. Sju kilometer kvar att löpa och mycket kan gå fel. Lyckades på något underligt sätt tröska igång benen igen men nu handlar det om att beta av en kilometer i taget.