Efter många år som researrangör till olika löparevenemang säljer Peter Fredriksson sitt företag SRRC till ett norskägt företag. Hur känns det att släppa något som du byggt upp och ansvarat för under väldigt många år?
– Ja, allting har sin tid och det har ju genom åren varit både roligt och utmanande men jag är 68 år gammal och då känns det bra att dra sig ur innan någon annan lyfter bort mig.

Nu är det väldigt populärt att åka på resor med löpning som en ingrediens, men när du drog igång var det inte lika vanligt med löparresor. Kan du berätta hur det började?
- När jag var klar med min 5-åriga studietid borta i San Diego så började jag direkt på skidförbundet hemma i Sverige. Där höll jag ibland annat i resorna för de aktiva. Genom det fick jag många kontakter inom resebranschen, och eftersom jag var god vän med Bengt Nåjde som arrangerade resor till Sylversterloppet i Sao Paulo (Brasilien) föll det sig så att vi pratade ihop oss om att göra en resa till New York Marathon hösten 1979.
– Vi insåg ju att staden i sig har ett fantastiskt utbud för en resa och loppet var ju stilbildande för alla storstadsmaror. Vi fick genast ett bra gensvar, och vi var drygt 30 stycken som åkte utan att vi egentligen hade hunnit marknadsföra oss. Sen ledde det ena till det andra och för att ha fler ”ägg i påsen” än resorna startade jag och Bengt tillsammans med Lars Westerlund löparbutiken Running Center och dessutom började vi importera löparkläder.

Var ni först med att ta importera löparkläder?
– Nej jag tror inte riktigt vi var först, utan Heinz Gehrig (har byggt upp Sauconys verksamhet i Sverige) och Tommy Holmestrand hade börjat importera ett märke som hette sub 4, men vi kan nog säga att vi nästan var samtida när vi började importera märket Ron Hill.

Varför blev det just märket Ron Hill?
- Jag kände ju honom lite från min löparkarriär, och jag åkte över och tittade på hans verksamhet och det var riktigt bra produkter. Så vi jobbade många år ihop, och just Ron Hill har ju en fantastik löparhistoria bland annat med att han sprungit varje dag sedan 1964! Det vill säga över 50 år - och det är sant.

Ja, jag har hört lite om hans löparsvit. Hade ni något mer ni jobbade med utöver resorna, importen och butiken.
– Ja, Nisse Lodin berättade får oss att han hade en idé om att starta en löpartidning som han tänkte kalla ”Joggaren”. Både jag och Nåjde tyckte väl inte namnet var så bra, men iden med en tidning var bra. Så arbetsnamnen fick bli joggaren, men efter ett tag kom vi fram till namnet Springtime (tidningen blev så småningom svenska Runners World.

Men sen har inte alla delar hängt ihop, för nu idag finns inte Running Center längre. Vad hände?
– Konceptet vi hade med de olika delarna var riktigt bra och låg rätt i tiden då i början på 1980 talet. Det var stor efter frågan på löpning. Men det var många starka viljor, och eftersom vi var så pass många inblandade i olika ägarkonstellationer blev de att vi delade på oss även om vi fortsatte samarbeta. Det blev två researrangörer, där vi ändå jobbade i samförstånd och försökte komplettera varandra istället för att försöka konkurrera ut varandra.
– Sen var det också att jag hade en bardomsvän som har drivit ett storföretag. Och jag såg ju att hans satsning som jag i och för sig beundrade på företaget, i 110 %, tog ut sin rätt och det livet ville jag inte riktigt leva utan jag ville kunna fortsätta hålla på med löpning och motion och hinna med familjen vid sidan av arbetslivet.
(Running Center fanns kvar som löpar- och skidbutik fram till 2007 då dåvarande ägare sålde till Runners Store.)

Ja, om vi går över till din karriär som löpare, kan du berätta hur det startade och dina främsta meriter som löpare?
– Jag är ju född och uppväxt i Skellefteå och var präglad mycket av skidåkarna. Min stora ledstjäna var Assar Rönnlund och när jag ser tillbaks på hur det började och vad som präglat mig som idrottsman var det en händelse 1959 när jag vari tidiga tonåren. Det var SM på skidor och Assar vann SM-tremilen på skidor. Sen avslutades SM tävlingarna med 5-milen, och just det loppet anses som skidhistoriens tyngsta eftersom det var 15 grader varmt. – Så det var ett mandomsprov utan dess like och det var Rolf Rämgård som tillslut vann någon sekund före Sixten Jernberg. Assar kom fyra, nästan 10 minuter efter. Jag såg loppet och Assar berättade vid ett senare tillfälle, när jag gjorde militärtjänst och vi tränade lite tillsammans, att han efter det här loppet la till ett träningsmoment i sin träning följande höst där han sprang tre varv på en tuff 15 km bana i stövlar. När han på senhösten tillslut klarade att ha under timmen på sista 15 km varvet i stövlar, ja då visste han att han var på rätt väg och förbredd för alla typer av före.
– Det där tog jag åt mig, och det satte ribban även för mig. Ska man nå eliten i uthållighetssport måste man underkasta sig riktigt tuff träning.

Men du blev ju löpare, var det inte mer aktuellt att satsa på skidåkningen eftersom dina förebilder fanns där?
– Jo, jag både sprang lite som grundträning men hade inriktningen mot skidor. Det som hände var att jag i 18-19 års ålder fick kraftigt försämrad syn. Jag blev väldigt närsynt, och på den tiden hade man inte lika bra hjälpmedel för detta och det innebar att jag helt enkelt fick svårt att köra skidor på en bra nivå. Det var lättare att hantera inom löpningen, så det föll sig så att jag började satsa på löpningen istället.
– När jag gick över till löpningen var jag intresserad av hur träningen skulle läggas upp, och det som passade bäst in på den filosofi jag sett inom skidåkningen var Arthur Lydiards träning. Han blev min ledstjärna inom löpträningen, och han var den förste som verkligen gick inför att se över fördelningen mellan olika träningsbitar. Vad som var huvudmomenten och vad som var komplement. Han kom fram till formeln med 30 veckors uthållighet och sen en övergångsperiod och slutligen en specialträningsperiod inför formtoppen. Det är något som jag försökte följa.

Hur gick det för dig när du gick över till löpningen?
– Första vintern jag satsade på löpningen var jag över i USA, och det var inte så vanligt bland svenska löpare då. Men jag hade släktingar i Sacramento, så där kunde jag jobba lite samtidigt som jag studerade in behörighet att kunna söka in på universitetet i USA och träna löpning.
– Efter det kom jag in på universitetet i San Diego och blev kvar i USA under 5 år och hade min bas som löpare där borta.
– I löpningen utvecklades jag riktigt snabbt första året, och sprang 3000 meter på 8.03, vilket på den tiden var en riktigt bra tid. Loppet efter var Finnkampen och där hände, tror jag, en avgörande sak för min löpning. Ett mellanfotsben i högra foten, satte sig liksom och det besvärade mig sedan i flera år. Och eftersom jag hade problem med den foten blev de en klassisk löparöverbelastning i den andra foten och jag fick aldrig riktigt tillbaka spänsten i den foten. Det innebar inte att jag gav upp löpningen, och jag hade ändå några riktigt fina år med 29 blankt på 10000 meter och 2.15 på maran. Samtidigt skulle jag nog med facit i hand gått tillbaks till skidåkningen, eftersom foten med skidåkning fått avlastning för skadan och nu fanns det ju bättre hjälpmedel för synproblemen.
– Men som sagt det var många fina år inom löpningen som gav mig mycket tillbaks både sett till erfarenheter, en akademisk utbildning och sen har jag haft förmånen att lära känna många fantastiska löpare världen över. För att nämna någon så blir det Ron Clark, han hade lite samma inställning som jag att man skulle tävla året om och träna hårt.

Om man ser till träningen, vilka pass var det som gjorde dig till en så bra?
– Vi körde mängdträning från oktober fram till slutet av mars innan vi gick över till lite mer specialträning riktat mot den sträckan man siktade på. De åren låg jag på i snitt 20 mil i veckan, och det var alltså snittet sett till hela året inklusive tävlingssäsongen. En typisk vecka innehöll ett långpass på söndagen på 3 mil och sen ett kortare lätt pass på eftermiddagen. På tisdag och torsdag var det också mängddagar med 40-50 km om dagen uppdelat på två pass om dagen där det längsta passet då oftast sprangs på kvällen. Sen i övrigt anpassades upplägget efter period, med både backlöpning, tempo och intervaller.

Hur såg du på långpasstempot, sprang ni fort eller långsamt?
– Kunskapen till träning var ju inte så bra som den är idag, och de var många som hårddrog tesen om att långpassen skulle gå i en fart som just bara ”luftade kläderna”. Men det förstod vi att det inte riktigt räckte. Så även om vi inte sprang riktigt fort på långpassen hade vi bra fart och man fick jobba. Så det var sällan jag sprang långsammare än 4 minuters fart per kilometer. Givetvis anpassades farten och det tycker jag nu också att de ska göras utifrån individen kapacitet.

Du sprang riktigt bra på maraton och inte bara på banlöpning, vilket var ditt främsta lopp där?
– 1975 var det enda året jag riktigt satsade på maratonsträckan, för jag såg mig aldrig riktigt som en maratonlöpare. Det året kom jag 8:a i klassiska Boston Marathon på 2.15 och hade bara riktigt bra löpare framför mig. I övrigt blev det bara en handfull maratonlopp om vi räknar de som jag tävlade i, några maror sprang jag bara som träning. Utöver loppet i Boston hade jag även ett bra lopp i en värmemara i Enschede. Där blev tiderna inte så bra men rent placeringsmässigt och min tid i förhållande till storlöparna som sprang var jag riktigt nöjd med.

Hur ser du på träning idag?
– Jag har hela tiden sen jag la ner mina tävlingsambitioner haft löpning som en motionsform där jag verkligen sett fram mot att komma ut på träning, och så är det fortfarande. Det är höjdpunkten på dagen. Så jag brukar ta en timmes motion om dagen med min fru, där vi promenerar och småspringer.

Om du ser tillbaks på din tid som researrangör, vad minns du mest både sett till det positiva och det eventuellt negativa?
– Det har varit genomgående väldigt trevligt och roligt att ha resor, och sett till resmål måste jag säga att inget slår Nyårsloppet i Sao Paolo. Hela den resan har varit fantastisk, då vi bland annat tagit del av fantastiska vattenfall, Amazonas regnskogar och storstadens puls.
– Som lopp och stad kan inget slå New York Marathon. Om jag bara ser till loppet är Berlin Marathon det främsta med en perfekt timing på året, en suverän bana, kunnig publik och säker organisation.
– Det tråkiga som sticker ut blir två tillfällen. Det första var när muren i Berlin föll hade vi en stor grupp på plats och det medförde att halva gruppen stod utan hotell. Det var ingen kul situation. Sen var det givetvis New York Marathon 2012, när vi på plats fick besked om att loppet inte skulle genomföras och vi hade många resenärer som sett fram mot och längtat efter att få delta. Det var en jobbig händelse att hantera.
– Men överlag tar jag med mig många fina bilder och händelser från resorna genom åren.

Vad ska du göra med din tid nu när du trappar ner med att sälja SRRC?
– Jag har lite projekt ändå, och faktiskt eventuellt något med Ron Hill. Ron var ju förutom en otroligt bra löpare en entreprenör med varumärket Ron Hill som sitt stora projekt. Under den ekonomiska krisen fick han dock sälja av företaget, men idag håller han på med strumpor, och det är något som vi ska titta på om vi kan göra något kring genom internetförsäljning.
– Sen har jag ett stort intresse för historia, arkitektur och klassisk gitarrmusik som jag underhållit i alla år, och det hoppas jag nu kunna egna ännu lite mer tid åt. Jag har även relativt nyligen blivit morfar, och det bli kul att ha tid att kunna vara med där.
– Träningsmässigt är jag sedan flera år tillbaka engagerad i fysträningen för Södertälje Nykvarns orienterare där bland annat vår son John ingått. Nu är han inte elit aktiv där längre men han fortsätter att springa och tävla i mindre sammanhang. Så tiden kommer definitivt att kunna fyllas.

Till sist vad händer nu med din resefirma när du säljer av?
– Intresset att ta över har funnit från många håll under en längre tid, men jag har verkligen velat hitta rätt köpare, som kan ta över reseverksamheten på ett proffsigt sätt. Och det tycker jag verkligen jag hittat i gamle stororienteraren Jörgen Mårtenssons norska resefirma PWT Travel. Jag är övertygad om att dom kommer ta resorna vidare på ett mycket bra sätt.