Håll i minne att samtliga fem svenskor under 2014 först satt personbästa på maraton för att kvala in till EM i Zürich. Att de sedan följer upp med starka lopp i ett mästerskapssammanhang visar att det finns mer.

– Det har varit roligt, ett superbra lopp och en fantastisk publik, det här kan jag absolut tänka mig att göra igen, säger Hanna Lindholm, reserven som kom in i laget när stjärnan Isabellah Andersson tvingades lämna återbud på grund av skada.
Hanna skruvade ner sitt personbästa till 2.44.05 och blev 42:a totalt. Femma av svenskorna men på det tredje varvet var det hon som starkast av alla svenskorna.
– Efter 25 kilometer fick jag flyt på flacken och drog ifrån lite. Jag kände mig jättestark och såg Lena framför mig men när jag kom fram till sista backen, då hade jag fruktansvärt ont i låren och det kändes som att jag nästan inte kunde ta mig i mål.

Även Lena Eliasson fick problem i sista backen. Den långa mördarbacken med 45 meters höjdskillnad tog hårt på ljumskarna. Med rejält ont och kramp lyckades hon ändå bli 38:a med tiden 2.43.12. Annars var det hon som länge låg först av svenskorna, men inte med andraklungan som hon länge skuggade, utan i egen bestämd fart ner mot en sluttid på 2.40.
– Jag tyckte egentligen att det var ganska skönt att springa själv för då fick jag helt bestämma tempo. Första 25 kilometerna var jag väldigt nöjd med hur jag sprang. Det kändes som att det var ungefär den fart jag hade i mig. Tyvärr började det krampa i ljumskarna sedan och muskulöst hade jag väldigt jobbigt på slutet, så det blev en tuff avslutning.

Annelie Johansson, Frida Lundén och Charlotte Karlsson jobbade sig tillsammans ikapp både Hanna och Lena på det sista varvet. Snabbast av alla var Annelie:
– Jag försökte dra nytta av klungan och vi hade ett ganska bra tempo tillsammans. Tyvärr var det väl jag som kunde tjäna på det och gasa på slutet. Min coach sade att när jag tagit backen sista gången så ”ska du ösa på” och det var det jag försökte göra, öka då när det var fyra fem kilometer kvar.
– Jag visste väl att jag skulle kunna göra 2.43-2.44 någonting, men att det skulle gå så här bra det visste jag inte, jag hade en bra dag helt enkelt, kommenterade Annelie Johansson 30:e platsen och fyra minuters-putsningen av personbästat ner till 2.42.04.

Svenskorna visade också att maraton kan vara vara en lagsport.
– Vi har utbytt några ord och peppat varandra och delat energi och vätska längs vägen, berättar Frida Lundén. Det betyder jättemycket eftersom det går så mycket i vågor och då har. Någon annan är stark när man själv känner att man tappar litet, så då kan man hjälpas åt.
För Frida var kom en tung period efter 25 kilometer, men i den sista uppförsbacken kunde hon trycka på bra, kom ifatt Lena Eliasson och nerför gick det på riktigt snabbt.
– Men sedan tog jag helt slut vid 40 kilometer, men jag vet att det blev pers och det med ganska mycket och att göra det på den här banan var över förväntningarna, säger Frida som var 32:a och putsade personbästat med en dryg minut ner till 2.42.18.

För Charlotte Karlsson blev laglöpningen ett sätt att klara ett lopp som redan efter tio kilometer kändes riktigt tufft.
– Vi låg ju ett gäng svenskor väldigt nära varandra hela tiden och turades om att dra. Jag kände egentligen bara att jag inte skulle försöka hetsa så att det gick snabbare utan att jag skulle avvakta men ändå försöka att ta rygg på de andra.
Men även om det kändes trögt, gick det snabbare än i något tidigare maratonlopp för Charlotte: 2.42.29 och 34:e plats.
– Ja, jag fattar det inte, jag tittade sista gången på min egen klockan efter fyra kilometer och sedan efter halvmaratonpasseringen men jag har inte haft någon koll på vilken tid vi legat på vilket varit ganska skönt. Jag har verkligen sprungit på känsla, så jag trodde inte att det skulle bli pers.