Lena laddar och lär sig banan i Zürich
Lena Eliasson är rutinerad när det gäller stora mästerskap. Hon har sedan tidigare flera VM-medaljer. Men då har det handlat om orientering. På lördag debuterar hon som maratonlöpare i mästerskapssammanhang.
Marathon.se:s intervjuserie med de elva svenska maratonlöparna fortsätter här med Lena Eliasson, Hässelby SK.
Det som är svårt för mig är att bedöma vilka farter jag klarar av att hålla på olika partier. Jag har precis börjat lära mig hålla ett mer jämt tempo flera kilometer utan att titta på klockan
Lena deltog tidigare i år på EM och VM i orientering och har sedan tidigare flera VM och EM medaljer inom orienteringen. Nu är det landsvägslöpning och EM som gäller efter att Lena kvalat in till laget med sina 2.41.38 som hon hade i sin maratondebut i januari i Dubai Marathon.
Marathon.se fick en pratstund med Lena som är på plats i EM-staden Zürich dit hon kom en vecka innan damernas maraton.
Vad gör du just nu i EM-staden?
– Just nu har jag lite vila på rummet innan jag ska och kolla på första dagens kvällspass inne på EM-arenan. Jag kom ner redan i lördags, så jag försöker utnyttja tiden. Jag provsprang banan i söndags. Utöver träningen tycker jag det är kul att titta lite på de andra svenskarna som har satt igång att tävla.
Du är ju van vid mästerskap inom orienteringen, gillar du att vara på plats flera dagar innan mästerskapet avgörs?
– Ja, det passar mig bra då jag har mycket lättare att koppla av när jag är iväg såhär. Det brukar ta någon dag för mig att komma ner i varv, ifall jag varit hemma och haft mycket att göra. Här känner jag verkligen att jag hunnit landa och kan ladda mot loppet.
Du testade banan direkt i söndag, vad tyckte du om den?
– Ja, jag hade hört om den här backen som folk talar om med lite skräck i rösten, men jag tyckte faktiskt den var bättre än vad jag hade förväntat mig. Backen var inte alls så brant som jag hade trott, och den innehöll flera flacka partier så den växlar om och ger chans till återhämtning. Sen gillade jag utförslöpningen, även om jag tror den kan bli det kritiska partiet för många genom att det är svårt att veta hur mycket man kan släppa på utan att bli stum.
Så du tror att utförslöpningen kan bli svårare än uppförs löpningen?
– Ja, jag tror utförslöpningen är mer svårbedömd än uppför, åtminstone för mig själv. Uppför gäller det att hellre hålla igen lite för att inte dra på sig syra, men utför kan det kännas lätt och skönt att rulla på men sen hur det känns på varv tre och fyra har jag ingen aning om.
Tycker du banan passar dig som löpare?
– Ja, jag tror den passar mig just för att jag inte haft så lång tid på mig att förberda mig för längre monoton löpning. Så det är bra för mig att det händer någonting och musklarna får växla lite i hur de jobbar. Det som är svårt för mig är att bedöma vilka farter jag klarar av att hålla på olika partier. Jag har precis börjat lära mig hålla ett mer jämt tempo flera kilometer utan att titta på klockan. Men som sagt, det är kul att det händer något.
Du har två parallella elitkarriärer, dels orienteringen dels nu då friidrott och EM på maraton. Hur går det att kombinera?
– Jag tycker att det hittills har gått bra att kombinera men jag har fått göra en periodisering i träningen. Under vintern körde jag mer maratonträning inför Dubai Marathon i januari. Sen växlade jag över till orientering och sprang några tävlingar i världscupen, för att åter växla om till landsväg inför VM på halvmaraton i Köpenhamn som gick i mars. (reda anm. Lena sprang där på personbästa 1.14.27). Efter det har det varit ganska mycket orientering, men jag har lagt in många fler väg pass under orienteringsperioden än tidigare för att enklare kunna växa om igen efter VM i orientering som gick nu i sommar.
– De senaste fyra veckorna har nästan blivit identiska med hur jag tränade i Kenya med Isabellah Andersson inför Dubai Marathon. Så det känns som kombinationen orientering och maraton passat bra i år, och jag tror att det även ur skadehänseende varit bra att skifta eftersom jag inte är någon rutinerad maratonlöpare som har rutin att bara träna inför just maran.
– Det tuffaste med att kombinera båda sportera har varit alla resor till tävlingarna. Resorna har gjort att jag ibland känt att återhämtningen blivit lidande.
När du säger att du kopierat ”Kenya-upplägget” med Isabellah, kan du berätta vad det inneburit?
– När jag var i Kenya i fyra veckor hängde jag på Isabellah i hennes träning, även om det var modifierat något till min egen löpgrund. Jag kunde inte köra riktigt allt, för att inte riskera bli skadad.
– Inför EM har jag gått tillbaka till det upplägget, som innebar fartinslag varannan dag och ”recovery run” varannan dag.
– Det är ju den ändå erfarenhet jag har av ett upplägg inför ett maraton och då känns det tryggt att följa den igen eftersom det funkade senast, även om jag inte tror jag skulle kunna köra på så längre perioder än den fyra-veckorsperiod jag kört nu. Det har varierat mellan 14-20 mil i veckan och det tror jag det skulle bli för mycket för mig under längre perioder.
Orienterare brukar ju räkna i tid, men löpare räknar i kilometer. Har du smittas av löparna att nu räkna kilometer istället?
– Det är bara sista månaden och under Kenya-perioden jag har gått över till att räkna kilometer, just för att jag ska få en uppfattning om hur mycket jag sprungit och för att veta att det inte blir alldeles för långt. Om jag även dessa perioder skulle räknat tid, tror jag inte det sagt lika mycket om löpträningen som just mängden anger. Sett över hela året räknar jag dock fortsatt i tid.
Om vi nu ser till EM, vad har du för förväntningar?
– Mitt första och största mål är att jag ska ha prickat formen till på lördag. Helt enkelt att upplägget ska fungera ända fram. Sen tycker jag det är jättesvårt att veta hur jag ska lägga upp loppet. Det beror ju på hur kroppen svarar men också hur loppet utvecklar sig.
– Men jag känner att det är bra för mig är att jag kan prata med dom andra löparna här nere så jag har något att relatera till eftersom min erfarenhet på maran inte är så stor. På pappret är vi svenskar ganska jämna så det kan ju bli att vi kan dra nytta av varandra under loppet.
Du har ju erfarenhet från mästerskap inom orienteringen, brukar du vara nervös inför mästerskapsloppen och hur brukar du hantera det?
– Egentligen är jag alltid nervös när jag ställer mig på startlinjen i löp-lopp, just för att det verkligen inte är roligt om formen inte finns där. Det är så konkret.
- Så mitt sätt att hantera det har varit att jag sista tiden har sprungit några små lopp för att känna på tävlingsmomentet. Göra min uppvärmning och få allt att tajma och hantera tankarna rätt under loppet. Så jag har helt enkelt försökt öva mig på tävlingssituationen. Sen är ju maran lite speciell eftersom loppet är så långt och det kan komma svackor.
– Men jag tycker att jag haft så lång tid att förbereda mig och tänka igenom vätskestationer och andra pratiska detaljer, så just nu känner jag mig inte nervös. Väl på startlinjen kommer jag säkert vara lite nervös inför om jag har den rätta dagen i kroppen.
Marathon.se tackar för intervjun och hoppas Lena har den rätta dagen på lördag när damernas EM maraton avgörs.
