Du har enligt resultaten och rapporterna haft en vår som minst sagt varit lite upp och ner, kan du
berätta om året hittills?
– Det gick väldigt bra i vintras när jag var och tränade med Isabellah Andersson i Kenya. Men sen på första passet när jag kom hem trillade jag och fick diskbråck och inflammation i någon nervrot i ryggen. I början trodde jag inte att det var så farligt utan att det skulle gå över men det tog nästan 2,5 månader innan jag var helt ok. Jag startade i halvmarorna både Barcelona och Wien, men det var chansningar som inte gick alls. I Barcelona bröt jag redan efter några kilometerar men i Wien kämpade jag runt men trycket i höger benet saknades helt.
– Sedan vilade jag från löpning ett par veckor efter Wienloppet och först då släppte det ordentligt.

Vad innebar vila för dig?
– Det var löpvila så jag körde alternativ. Men fram till jag tog löpvilan efter Wien hade jag försökt hålla igång löpningen förutom de första veckorna efter fallet då jag knappt kunde gå normalt. Jag hade som mål att kvala till EM och det gjorde att jag ville springa. Men så här i efterhand hade det varit klokare med en längre total löpvila där när jag kände att det inte blev riktigt bra.

Men sen kom du igång bra till Göteborgsvarvet?
– Ja kom ingång hyfsat, men två dödsfall inom den närmsta släkten under våren gjorde att jag inte riktigt hade kraft till någonting alls. Varken kroppen eller huvudet var med under en period och det gick inte fokusera på träning. Det var en jobbig period och lite av det låg kvar även i samband med Varvet, men jag lyckades ändå prestera precis tillräckligt där för att kvala in till EM.
– Sen efter det har det rättat upp sig med både det ena och det andra. Träningen flöt på riktigt bra och det kändes som formen fanns där till SM-milen i mitten av juni. Men så blev jag omkullsprungen efter några hundra meter och då var den tävlingen förstörd.

Hur gick det efter fallet kroppsligt, inga men därifrån?
– Jo tyvärr, jag har en hand här som jag kommer få springa tejpad med på EM. Tejpen stabiliserar upp så jag ska kunna slappna av i armföringen. Men nu känns det som det inte påverkar min löpning, utan jag kommer kunna prestera mitt bästa möjliga oavsett handen.

Vad är målet på EM för dig?
– Ja, eftersom det är ett mästerskap är det placeringar som gäller och det är även lagtävling. Så just att nå en så bra placering som möjligt är målet, men samtidigt jagar jag en tid under 75 på sträckan. Så målet är att bästa möjliga för dagen, sen vet jag inte riktigt vad det räcker till.

Hur tänker du när det gäller lagtävlingen?
– Jag tänker inte så mycket på det, även om jag självklart kommer jobba på så bra jag kan just för laget om jag inte har min individuellt bästa dag. Samtidigt vill jag mest fokusera på min egen löpning och ha positiva målbilder där och på så vis hoppas jag kunna bidra till en bra laginsats.

Nu närmar sig loppet, hur ser din toppformsformel ut?
– Jag springer Trosa stadslopp med 9 dagar kvar till EM-loppet som sista riktigt tuffa träningen. Sen blir det någon typ av fartpass på tisdagen innan loppet. Riktigt vad det blir på tisdagen vet jag inte än. Min tränare Lorenzo kommer hitta på något. Det brukar vara några tusingar, men jag tror inte han vill ge mig ett pass där jag kan jämföra tider. Lite psykologi där för att mer känna bra än att ha tider. 
– Sen åker jag ner till Amsterdam på onsdagen och där blir det att hålla igång med några lätta joggpass dagarna fram mot loppet.

Hur tänker du nu inför mästerskapet med den mentala laddningen?
– Det är mest att försöka ha det så lugnt och tryggt som möjligt runt i kring. Jag vill känna mig balanserad och inte stressa upp mig för detaljer runt om kring. Umgås med personer som förstår mig och som jag kan vara avslappnad med, då hittar jag min harmoni och min laddning.

Marathon.se tackar för intervjun och önskar stort lycka till med träningen.